”Rivningsraseriet grasserade, hela stadsdelen var hotad”

Kjell Nelson, född 1929, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Vi skulle ju försöka få ett eget gemensamt boende också, Evy och jag. Efter fyra år i bostadskön blev det napp våren 1958, naturligtvis inte något som låg centralt men det nybyggda södra Biskopsgården stod däremot parat att ta emot oss på Blåsvädersgatan 20, åttonde våningen i ett punkthus med skog att ströva i på ena sidan huset. Inflyttningsdag 30 april.

I början av juli stod så Evy brud i Oppmanna kyrka i Skåne. Det kom visst några regnstänk i brudbuketten när vi var på väg från kyrkan till taxin, men det brukar väl tolkas som lycka i äktenskapet.

Det blev fem år i Biskopsgården, det femte året fick vi en dotter. Hur det nu kom sig lyckades vi komma över en rymlig femrummare på Majorsgatan i stadsdelen Kommendantsängen i Annedal, inte så långt från Slottsskogen dit Evy ofta kom att ta sig med barnen – ja, tre år efter dottern blev det faktiskt tvillingpojkar. Evy sa upp sig från sin förskoletjänst för att på heltid kunna ha hand om de små.

Vi blev kvar i Kommendantsängen i 18 år. Under de åren kom jag att engagera mig i en verksamhet av ett slag som jag inte varit i närheten av under alla mina tidigare göteborgsår. Det fanns nämligen åtskilligt i Kommendantsängen, som många av invånarna där kände att det behövde föras en ihärdig kamp mot. Rivningsraseriet grasserade, hela stadsdelen var hotad, hotad också av hyresreglering och hyreshöjningar. Dessutom var genomfartstrafiken kraftig och där fanns ingen plats för barn att leka på. Kampbehovet ledde till att föreningen Vi i Kommendantsängen föddes 1972. Samma år började tidningen ViK-nytt ges ut med fyra nummer om året. Själv blev jag en rätt flitig skribent i den. ViK-nytt blev ett speciellt husorgan för folket i stadsdelen och som ett resultat av den påbörjade kampen blev föreningen remissinstans för kommunen i åtskilliga frågor, vi hyresförhandlade med Hyresgästföreningen och Fastighetsägarföreningen och diskuterade planfrågor med stadsbyggnadskontoret. Vi påverkade politiker så att de motionerade om bl a lekplats vid Skansberget. Men hur aktiva vi än var gick det inte att få stopp på allt raserande. Mer än hälften av dem som bodde i stadsdelen tvingades flytta till andra områden.

Varje år ordnade vi loppmarknad, själv stod jag alltid vid bokdisken. Vi fick in en hel del pengar på den verksamheten, de kom till god nytta. Efter 20 år lades Vi i Kommendantsängen och ViK-nytt ner. Många förbättringar i stadsdelen hade faktiskt skett under åren. Vår familj hade flyttat till Guldheden 1981, men själv fortsatte jag skriva i bladet och hjälpa till som bokförsäljare.

Berättat av Kjell Nelson, född 1929 (utdrag från Isof, dagf01714)