”Tjena Glenn, bjuder du upp eller?”

Hanna Andersson, född 1954, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Jag kom till Gbg en tidig morgon på hösten 1975. Eller det var då jag kom hit på riktigt. Jag hade liftat med en långtradare från Tärnsjö och åkt genom Sverige hela kvällen och natten. Han satte av mig vid Svingeln – det har jag förstått i efterhand. Klockan var 03 och jag satte mig på spårvagnshållplatsen. Det blev lite långtråkigt och när tidningarna kom, bl.a. till den lilla tobakskiosken som var där – så gick jag dit och bände loss en GP. Jag läste tidningen och väntade på den första vagnen. När innehavaren till kiosken kom och låste upp och plockade in tidningar och annat, gick jag dit och erbjöd mig att betala tidningen som jag ”tatt”. Han bjöd på den, ville inte ha betalt – det var väl min första kontakt med Göteborgsandan, men det förstod jag inte då. Jag hade en ryggsäck av märket Haglöfs och en begagnad turkosmålad resväska med mig i bagaget. Kanske en papperskasse också.

Egentligen hade jag varit i Gbg 2 gånger tidigare. Först med min pappa på semester, det var 60-tal. Vi var på Liseberg, det jag minns förutom virvelvinden på Liseberg är de sköna villor som låg på vägen till Liseberg. Å att vi vände alternativt körde en bit på en cykelbana som måste ha varit vid Korsvägen. Sen var jag på tillfälligt besök på hösten 1975, innan jag flyttade hit – en kamrat från Uppsala/Tärnsjö hade flyttat hit för att gå Husliga seminariet (som det hette då) och vantrivdes ganska rejält. Så jag bestämde mig för att hälsa på – på väg hem från Öland. De tyckte efter en trevlig tid i Gbg att jag skulle söka jobb här o så blev det. Jag sökte jobb på SS (Sahlgrenska sjukhuset) o Mölndals sjukhus. Och båda svarade, men SS först. Jag började på avd. 115. Det var en läroanstalt utan visa, men jag kom in i jobbet och fick väldigt snart koll på det mesta. Jag fick också koll på att en del arbetskamrater körde kran på Eriksberg på natten för att tjäna extra pengar. Jag som trodde att Eriksberg var nedlagt och/eller på fallrepet.

Jag bodde i Majorna när jag först kom hit. Varje dag passerade jag Masthugget med spårvagnen och såg de förskräckliga husen som var där, nybyggda o hemska. Jag pekade upp mot dom och sa att där ska jag aldrig bo. Jag såg det som något vämjeligt. Nu bor jag där sedan 20 år drygt och trivs så bra.

Alltså Gbg 1975 och framåt

När jag kom till Gbg då sent på hösten 1975 – fångades jag genast upp av gruppen ICYE. Jag hade varit i USA med organisationen och var deras representant i Sthlms-kommittén. Det stod för International Christian Youth Exchange och hade startats efter andra världskriget. Vi var väldigt mycket mer radikala och bröt oss ganska snabbt ur.

Jag var alltså anställd på SS på avd. 115, det var min hemavdelning och jag skulle kunna rycka ut till andra avdelningar. Ganska snabbt, för att inte säga väldigt snabbt så hamnade jag på avd. 20 med de blodsjuka patienterna. De hade leukemi och det fanns inte så mycket lyckosam behandling för dem då. Jag var bara 21 år och arbetade med svårt sjuka unga människor och väldigt många av dem dog. På avd. 20 träffade jag Åsa, hon var semestervikarie och vi blev goda vänner. Det är vi fortfarande och hon bor också här i Masthugget.

Nu ska jag snart fylla 60 år och jag arbetar fortfarande med sjukvård. Nästa år har jag varit anställd inom Göteborgs sjukvård i 40 år, jag tycker det framstår som overkligt – hur orkar man. Efter ett par år som sjukvårdsbiträde på avd. 20 på SS, utbildade jag mig till sjuksköterska, jag hamnade på geriatriken på Vasa sjukhus och bodde i Johanneberg i en jätteliten etta på 26,4 kvadrat. Vi var stora gäng som umgicks i olika kombinationer och vi hade så roligt. Där på avd. 2 träffade jag Anki, som blev min vän och som fortfarande är det. Det var 1979. Hon var från Finland och fick därför inte skaffa IKEA-kort och handla på kredit till sin lägenhet. Hon frågade om hon fick låna 1000 spänn av mig. Det var en jättestor summa för mig då, men jag fick naturligtvis tillbaka pengarna.

Jag bodde i Johanneberg nästan 10 år, men gjorde små utflykter. Jag gick en u-landsutbildning på Sandöskolan i Kramfors kommun. Och sen åkte jag till Ecuador och var hemmafru i drygt ett år. Lustigt tyckte många. Det var när jag kom tillbaka därifrån som jag hamnade i hemsjukvården, den var sjukhusansluten på den tiden och hörde till Vasa sjukhus. Vilket gäng vi var, och så mycket roligt vi hade. Vi jobbade och slet, men vi hade så kul. 1988 organiserades allt om och vi fördes över till primärvården. En era var över och det blev aldrig sig likt, Vasa sjukhus var som ett gammalt bruk. Vi jobbade hårt, hade en otrolig gemenskap och vansinnigt god mat i personalmatsalen. När vi fördes över till primärvården fick vi flytta till Kålltorpshemmet, ett tömt äldreboende vid Munkebäck. Vi var ju vana att jobba på som vi ville, men primärvården la sig i på ett annat sätt. Jag hade ju varit chef för enheten och hade mina principer, det var inte alltid så lätt att komma överens.

Men det hände en lustig sak på årets filmfestival (2014) en kvinna kom och satte sig bredvid mig på en förmiddagsbio, och frågade om jag var jag. Jag kände inte igen henne, men det visade sig att hon hade varit chef för en hemtjänstgrupp i området där jag hade min hemsjukvårdsgrupp i många år. Och hon sa: ”Jag har sett dig så många gånger och nu måste jag ge mig tillkänna. Du var väldigt bestämd, men vi jobbade så tätt ihop på den tiden och du hade alltid patienten i centrum, alltid.” Jag blev väldigt glad och tyckte det var fint beröm – för det var så vi ville jobba, patienten i centrum.

Sen organiserade dom om igen, vi fick flytta till Olskroksgatan, mitt emot Tidbloms Restaurang. Delades in i små team och fick en enhetschef. Min roll blev att vara teamföreståndare. Mitt team bestod mest av undersköterskor som var med från Vasatiden, så vi samarbetade mycket bra. Enhetschefen tyckte inte om oss, egentligen så mobbade hon oss ganska ordentligt ibland. 1990 började vi att åka till Skagen en helg i augusti i vår grupp. Det sågs inte med blida ögon av enhetschefen, och jag kallades in många gånger för förhör, vad gjorde vi egentligen på våra Skagenresor och varför hade vi så roligt och pratade vi om henne där. Ja, hon försvann så småningom, men då hade jag redan slutat, men vi åker fortfarande till Skagen varje augusti.

1995 sa jag upp mig från hemsjukvården, jag stod inte ut med omorganiserandet. Jag hade en lång ledig sommar i Göteborg, sen gick jag en ettårig vävutbildning på Fristad folkhögskola. Det roligaste jag gjort i hela mitt liv. 1996 började jag på Sjukvårdsrådgivningen och där är jag kvar. Vi fick ett stort lyft när vi fick flytta till gamla Televerket vid Kaserntorget.

Tidsandan har verkligen förändrats – när jag åkte runt i hemsjukvården var patienterna så tacksamma för den hjälp de fick. Idag kastar man sten på ambulanser och man har t.o.m hotat att sätta en bomb på oss på 1177 via Facebook. Det är ju en sorglig utveckling.

Fritiden är väl det som är roligast att berätta om egentligen. Göteborg är en fantastisk stad och speciellt på sommaren. Det är nära till allt, och väldigt enkelt att cykla eller promenera. I många år simmade jag på först Frölunda Kulturhus bad och sen på Valhalla badhus. Egentligen gillar jag fortfarande att simma och skulle väl börja med det igen. Men jag tvärtröttnade på Valhalla.

Varje tisdag far jag till Rannebergen och väver. Vi är fem damer som har en vävstuga där på en gård. Halva huset är tvättstuga för dom som bor där och andra halvan är vår vävstuga via Vuxenskolans regi. 6 vävstolar, 3 stora ”riktiga” vävstolar och 3 små Götavävar. Jag har t.o.m börjat sälja vävalster till arbetskamrater och andra. Det skulle vara så roligt att göra mer sådant.

Många kvällar cyklar jag och min man ner till Röda sten och grillar och dricker lite vin på sommaren, miljön är fantastisk. Och skärgården, som man lätt kommer ut till med båtarna från Saltholmen. Några år på 80-talet, hade jag som tradition att första dagen på semestern skulle vi ut till någon av öarna och övernatta och ha picknick i de fria utan tält. Det regnade ofta innan morgonen kom så vi la ner det efter några år. Slottsskogen är ett säkert kort för promenader och picknick. Ibland räcker det att sitta uppe på berget vid Masthuggskyrkan och se ut över staden, kanske med en pizza och vin. Ibland cyklar vi över till Ramberget och ser ”hemåt” istället.

Min man springer varje år Göteborgsvarvet, då är min uppgift att heja på längs vägen och sen hämtar jag honom vid Slottsskogsvallen. Ibland springer han även Sylvesterloppet på nyårsaftonen.

Jag kanske är lite kulturtant av och till. Går ganska ofta på teater både med kompisar och med min man, men vi går ganska mycket på teater från jobbet också. Det händer att vi går på operan, men inte så ofta. Ganska ofta på musik också. Pustervik och Nefertite, till sommaren blir det förstås Bob Dylan i Trädgårdsföreningen. Utställningar på olika museer också – men där är det nästan oftare i Stockholm faktiskt. Och förr brukade jag dansa, salsa på Rio rio osv. Det blir inte så mycket nu, men ibland kan jag komma igång, som när vi var på Gypsie Kings för några veckor sedan. Läser mycket böcker förstås, har alltid gjort och har alltid många böcker på gång samtidigt. Resor är ett stort intresse, så TUR-mässan går jag på varje år. Senaste året har några mindre reseföretag haft mini-mässor på Folkets hus som vi har varit på. Film förstås – ser alltid ca 20 filmer på Göteborgs filmfestival, så sen orkar jag inte film förrän till hösten igen.

Jag och Skagengänget brukar ha ett antal träffar under året – förutom att planera nästa Skagenresa, så brukar vi bowla några gånger per år, på olika bowlinghallar, aldrig samma 2 gånger i rad. Vi brukar alltid ha en vår/sommarkväll på Operans uteservering. Vi går och äter ost på Gyllene Prag i februari varje år och sen har vi lite träffar hemma hos varandra ibland. Och en gång hade vi bowling plus picknick på Donsö, som jag hade fixat.

Att äta ute är alltid trevligt, många restauranger kommer och går, en del stannar längre. Jag och en kompis brukar gå till Solrosen i Haga. Vi har börjat kalla det ”att solrosa”. Vi har gjort det i hur många år som helst, den restaurangen har ju verkligen funnits i många år. Hur länge vi gjort det vet jag inte, men det året som Dario Fo fick Nobelpriset gick vi över till rödvin. Innan drack vi öl till råkosttallriken.

En av mina arbetskamrater och jag (vi har jobbat ihop i många år) går med jämna mellanrum, kanske 4 gånger per år, till Gyllene Prag (har ju också funnits länge) och äter panerad ost. Då pratar vi om sådana saker som vi inte kan prata om på jobbet och det stannar mellan oss två helt och hållet.

För många år sedan fanns en mexikansk krog nästan vid Stigbergstorget, på andra våningen hade de goda drinkar och bra dansmusik, så då gick vi ofta dit och dansade lite. Men den försvann sedan. Nu är det tapasbar där.

Platser och miljöer

När jag kom till Gbg så var Haga fortfarande inte ombyggt och renoverat. Det var en underbar miljö. Det fanns en butik på Haga Nygata som sålde hantverkssaker. Jag köpte en blå klänning där som fortfarande hänger i min garderob, även om jag inte använt den på många år. Det verkade som det alltid var gårdsfester med musik i Haga. Där fanns också Folkets bio. Svinkallt och taskiga stolar, men bra film. Man låg och slappade eller hade picknick uppe vid Skansen kronan. Och tittade upp på en klarblå himmel – hela livet låg framför en. På ett hörn låg puben Sven Dufva. Där var ofta musik och vi hängde där rätt mycket. Gillestugan låg på andra våningen vid Järntorget och serverade världens godaste isterband. Inne i Haga låg också Haga Hilton, en halvtrappa ner serverades husmanskost av servitriser i svart kjol och vita förkläden. Där fanns inte en rak linje eller vinkel, gardinstången satt hur snett som helst trots att avståndet till taket var detsamma i båda ändar. Mosters kafé fanns också – goda mackor och en gubbe serverade, med ständigt rinnande näsa. Sprängkullen förstås, så mycket musik jag har lyssnat på där.

Mariaplan förstås, där bodde jag när jag först kom hit, ganska omodernt. Marmorvask i köket där diskvattnet svalnade väldigt fort. Gas-vattenvärmare i badrummet. Vi bodde ovanpå fiskaffären som nu är puben, Red Lion. Huset måste ha satt sig något, för det som var vår port ingår nu i deras uteservering, och man har placerat hyllor i porten där man förvarar korgar med såser till hamburgare m.m. Det var ganska nära att cykla till Saltholmen från Majorna, det gjorde vi ofta. Då i början tyckte vi att vi kom till havet när vi kom till Saltholmen, och det gjorde vi väl också. Det dröjde ett tag innan vi började att ta båtarna ut till öarna. Då åkte vi oftast till Vrångö, Vargö nån gång. Vrångö var härligt, inte så mycket folk på den tiden. Asperö har jag fortfarande aldrig varit till.

Jag firade min 50-årsdag med en hejdundrande picknick på Saltholmen, back to basics tänkte jag. Och vi hade hiskeligt trevlig den kvällen. Röda sten, en senare favorit. Så vackert att sitta där i solen eller solnedgången. Alla som kommer på besök släpar jag med till Röda sten. Folklivet där på sommarkvällar kan ibland ha en lite ”osvensk” intensitet. Genuint mysigt samtidigt. Och ibland musik, tangodans eller annat.

Färjenäs kafé, innan det såldes och det nu rivna Sannegårdscaféet, hur mycket patina som helst och vilka mackor med stekt ägg m.m. Lastbilschaffisar tog gärna en omväg dit. Annars har väl Hisingen aldrig varit mina kvarter. Någon gång har vi åkt till torghandeln vid Wieselgrensplatsen. Men Ramberget ser jag varje dag från mitt fönster, utom vid kraftig dimma. Jag tröttnar aldrig att se på det. Det är ett vackert berg, och på sommaren glöder det i solnedgången.

Masthugget, där jag bor, är verkligen hemma och en av de trevligaste stadsdelarna i Göteborg. Utsikten om man sitter på berget vid Masthuggskyrkan en sommarkväll med pizza och vin, tröttnar man aldrig på. På nyårsafton är det tradition att gå dit för att se GP:s fyrverkerier. Massor av folk samlas. Totalt trafikkaos när alla ska därifrån. Vi förvånas varje gång att folk tar bilen dit. Precis däruppe finns några äldre hus sparade och ger atmosfär. Restaurangen på Repslagargatan, som sen vi flyttade hit i tur och ordning varit pizzabutik (det var så vanan att äta pizza uppe på berget började), sen blev den en liten pizzeria med rättigheter (men det var fortfarande mysigare att sitta uppe på berget), sen blev det en engelsk pub. Då var det jättekul att gå dit när Sverige mötte England i fotboll (även om man inte var fotbollsintresserad), det kom massor av engelsmän dit, men stämningen var alltid vänlig. Så blev det thairestaurang och nu är det Glenn Sportsbar, inte speciellt charmig, men oavsett regi så är det samma gubbar som dricker öl med sina franska bulldogs på uteserveringen.

Gamla Masthugget och vägen upp till Slottsskogen. Slottsskogen är en lunga som jag alltid varit i sen jag kom till Gbg. För länge sen spelade vi brännboll, gänget med arbetskamrater från Vasa sjukhus spelade mycket brännboll där. Alla picknickar i Slottsskogen. En gång firade vi midsommar i Slottsskogen, men det var ärligt talat ganska trist. Säldammen och älgarna. En öl vid dammen på Belparc. En gång gjorde jag en intervju för min C-uppsats i etnologi där, då blev det lättöl och ett lite avsides bord. Azaleadalen, underbart blomsterhav. Varje år har jag och min man picknick där när det är dags för blommorna. I många år gick jag nästan dagligen en runda runt Slottsskogen, huvudet rensades och jag drog in (hyfsat) frisk luft.

Konstepidemin, härligt att den får finnas. Av och till ser vi en utställning.

Johanneberg tyckte jag mycket om under den tiden jag bodde där, det var nära till allt, man kunde gå, springa eller cykla överallt. Det fanns trappor och små genvägar på många håll. Och många vackra hus. Det som retade mig, var klockorna i Johannebergskyrkan, de har en väldigt hög och ful klang.

Delsjöns naturområde var ett vanligt utflyktsmål och promenadställe, under den tiden. Nästan varje ledig helg så tog man ett varv runt Delsjöarna. Härlig tallskog. Idag om vi någon gång promenerar där, tycker jag bara att det är väldigt bullrigt, vägen till Borås hörs nästan hela tiden. I början av tiden i hemsjukvården (innan primärvården tog över oss) kunde vi packa kaffekorg och ha personalmötena vid Delsjön. På vintern händer det att jag och min man åker skridsko på Delsjöns is. Ibland även Härlanda tjärn. Men speciellt Delsjön är mysig att åka på, det är ganska rejäla vidder att åka på. Även Sisjön kan ha bra is ibland.

De östra stadsdelarna har mest varit jobb i mitt liv, det är där jag jobbat i hemsjukvården, områdena har varierat i takt med omorganisationerna, men från början hade vi allt från Kallebäck till Olofstorp. Och det hette Öster rätt och slätt. Det var intressant på sitt sätt, det var olika människor som bodde i de olika områdena. Det var ”fina” kvarter och det var arbetarområden, det var invandrartätt i Nordost och ren landsbygd i utkanten. Jag bodde väldigt kort i Lunden och ännu kortare i Bagaregården, men jag trivdes aldrig speciellt bra där. Det kändes som fel håll.

Andra Lång är ju ett begrepp idag. Göteborgs Berlin som många säger. Jag går där dagligen, till stan och hem från jobbet. Retar mig på alla rökande ungdomar som hänger utanför barerna och aldrig flyttar sig så man kan komma fram. Det finns hur många ölhak som helst. Men för mig är Andra långgatan speciell på ett annat sätt. Det är där som vi samlas varje år på första maj för att gå i Vänsterpartiets demonstration (förut Vpk:s förstås). Det gäller att hitta en bra paroll att gå bakom – inte ens i det partiet kan man stå för alla paroller. Man träffar alltid bekanta, och ser många kända ansikten, många ser man aldrig annars men varje år är de där igen. Både de som demonstrerar och de som står och tittar på längs vägen. Förr hade vi alltid fest på kvällen på Kåren på första maj. Det var 70- och 80-tal. Mycket musik, chilenska gruppen Viracocha spelade ofta, halva natten tycktes det. En gång dansade jag ganska mycket med en uruguayare som hette Babby – han drog sig åt sidan hela tiden och jag fattade inte varför. Till slut vågade han berätta att nålen från min nejlika stack honom rakt in i bröstet. En period var det fest på ”Nef” på första majkvällen.

Den restaurang som funnits hela min tid i Göteborg och vi tillbringat så många kvällar på genom åren är naturligtvis Gyllene Prag, kallad Prag kort och gott. Den är det mest göteborgska jag vet även om den egentligen skulle vara en tjeckisk krog. Panerad ost kan man äta väldigt många gånger i ett liv. Prag har ju funnits i 3 varianter om man säger så. Det ursprungliga på hörnet vid Sveaplan. Det gamla bruna inrökta, och urmysiga stället. Sen revs huset, jag stod och såg på och såg hur de inte rådde på det gamla huset, som skulle vara genomruttet. De fick spränga till sist. Under tiden fanns ett nytt och fräscht Prag en halvtrappa ner i nästa kvarter. Jag trivdes väldigt gott där också. Och så var det nya kvarteret uppbyggt igen och Prag flyttade tillbaka till den första platsen. Med ny inredning var det helt annorlunda. Men vi lärde oss att acceptera det också. Så blev det rökfritt! Och renoverat igen och nya ägare tog över, och plötsligt blev det tillåtet att boka bord. Aldrig köa på hörnet mer som man gjorde på 70-tal och kanske 80-tal. Och nu måste man boka bord om man ska gå dit en lördagskväll, och då bestämmer Prag vilken tid man får bordet för så knökat är det igen. Och dit ska vi också gå och äta ikväll.

Från mun till mun

Göteborgsvitsar ska ju vara väldigt kvicka och slagfärdiga. Man ska kunna slänga käft helt enkelt. När jag häromdagen stod i kassan på systemet på Linnégatan, stod Glenn Hysén bakom mig. Jag konstaterade tyst för mig själv att det var nog Glenn. Men damen i kassan reagerade direkt och sa: ”Tjena Glenn, bjuder du upp eller?” Göteborgshumor när den är som bäst. (Om ett halvår när alla glömt Let s dance är den totalt passé.)

Berättat av Hanna Andersson, född 1954 (Isof, dagf01717)