”Två olika slags liv – att vara öboende och att vara stadsboende”

Margareta Callersten Brunell, född 1941, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg  – som öbo och stadsbo

Jag har bott i Göteborgs kommun i nästan halva mitt liv, dvs 33 ½ år. Inte mycket i ett 400-årigt perspektiv men ändå en ansenlig tid. Jag föddes och tillbringade mina första 20 år på ostkusten (i Norrköping). Sedan blev det 17 år i Skåne. Till Göteborg kom jag 1980 och orsaken var kärleken förstås. Jag flyttade till en ny man i mitt liv. Av dessa 33 ½ år bodde jag 31 ½ år på Styrsö, en ö i Göteborgs södra skärgård. Nu har jag och min man bott två år på fastlandet – i Majorna/Masthugget.

Trots att jag tillbringade mycken tid inne i stan när vi bodde därute, genom mina olika arbeten och andra aktiviteter, är det två olika slags liv – att vara öboende och att vara stadsboende. Innan jag flyttade till Styrsö 1980, hade jag bara varit i Göteborg ett par gånger, mest på genomresa. En av dessa gånger var 1966, då jag och min dåvarande man bodde på Hotell Heden en natt (vad jag minns var hotellet något barackliknande) och priset för en natt var 34 kronor + 9 kronor i portieravgift, alltså totalt 43 kronor. Vi fortsatte sedan med båt till England.

Jag kände alltså inte till Göteborg innan jag kom flyttande. Alldeles i början av min vistelse hamnade jag på Hisingen, när jag skulle köra från Saltholmen och in till stan. Det var frustrerande att inte hitta men på den tiden var jag ganska frejdig och körde hit och dit. En gång fick jag motorstopp, när jag kom från en jobbresa i Bohuslän alldeles innan Tingstadstunneln - en fredag eftermiddag.

Numera undviker jag bilkörning så mycket som möjligt. Inte bara beroende på trängselavgifterna utan för att jag tycker det är allt besvärligare att köra. Kollektivtrafiken som finns utanför knuten gör det enkelt att ta sig nästan vart som helst. Man slipper parkeringsbekymmer (såväl fickparkering som avgifter).

De första åren på Styrsö var jag mer beroende av bilen från Saltholmen till arbetet. Spårvagnen tog ganska lång tid, men så småningom fick vi öbor en snabb-buss från Saltholmen in till stan (Ö-snabben). Det var suveränt och underlättade tillvaron i hög grad. Båten och bussen anpassade sig efter varandra. Något som inte gällde, när jag själv körde och skulle parkera bilen på Saltholmen. Det var många gånger jag sprang till båten och var helt slut när jag kom fram.

Skärgårdsbåtarnas utveckling under 90 - och 2000 - talen underlättade vårt resande. De gamla båtarna, där bl a Disa var en riktigt genuin skärgårdsbåt. med högt motorljud och trångt om platser. På höst och vinter luktade det vått ylle. Det kom nyare båtar, café på en del av dem. Vilken lyx. Så kom snabb-båtarna, katamaraner. De kör nästan för fort. Man hinner inte läsa eller riktigt koppla av – den där stunden mellan jobb och hemkomst, som ibland var en bra övergång blev för kort. Pratstunderna med ö-bekanta, blev inte långa, medan man på de äldre båtarna hann utbyta livsläget. Stressen, alltid en blick på klockan. Hinner jag med den här båten? Springande ner till bryggan hemifrån och ofta en beslutsvånda över om man skulle avbryta en arbetsuppgift, eller rusa från en konsert för att hinna med en viss båt hem.

Att bo på fastlandet innebär, att det strax går en ny spårvagn eller buss. Eller att man kan promenera för att göra vissa ärenden. En kvarts promenad till Mariaplan – hjärtat av Majorna, som är en liten stad för sig. Där finns bl a Mariaplans bokhandel, som är vår favorit och som självständigt står utanför de stora bokkedjorna. Apotek, blomsterhandel, en skoaffär, uraffär och restauranger. För 20 år sedan promenerade jag i Majorna med de äldsta barnbarnen, vars föräldrar aldrig flyttade längre bort än mellan Jaegersdorffsplatsen – Älvsborgsgatan - Mariaplan – Mariagatan.

Visst var det fint på öarna. Vackra promenader ute i markerna och längs havet. Frukost på bryggan och segelturer men det förekom ju inte precis året om.

När vi hade bestämt oss för att flytta, var det kanske alla de andra, släkt och vänner, som var mest ledsna. Inga besök i vårt stora vackra hus, inga övernattningar och slut med måltiderna i trädgården eller på verandan. Ja, somrarna var vår jobbigaste period. Ibland kunde jag längta till november. Till lugnet och när vi fick plats på båtarna. På somrarna var de överfyllda med sommargäster och dagsbadare som skulle till eller från Vrångö.

I stan upplever jag en slags trygghet. Det beror förstås på att vi nu bor i lägenhet och inte har eget hus. Jag behöver inte fundera över om det ska bli storm eller snöoväder, om det blir högvatten och båtarna inte kan lägga till vid vår brygga, om strömmen går eller takpannorna blåser ner eller om vår segelbåt båt sliter sig från bryggan.

När jag vaknar på nätterna i stan, i Masthugget, tittar jag ut på det häftiga regnet, på gatlyktorna som svänger i vinden och vet, att jag kan ringa efter en taxi eller bara gå en liten bit till spårvagnen. Bilen står beredd precis utanför huset, om vi behöver den.

Efter 30 år kunde vi de flesta promenadvägarna på öarna. Lugnet som man tror härskar där ute, nja. Ingen privatbilism är tillåten ute på öarna, men det är ett flertal bilar som fått tillstånd (affärsinnehavare, hantverkare). I början av 80 - talet var det nästan bara

VA-verkets bil som vi mötte på vägarna. Då var det lastmoppar och en del vilda tonåringar på trimmade moppar på kvällarna. Nu är det golfbilar som kör fram på de trottoarlösa vägarna. När jag promenerat med nya barnbarn, födda på 2010-talet, eller i sällskap med min gamla mamma med rollator, har vi ibland skrämts ut i vägrenen.

Med utgångspunkt från vår nya bostad i Masthugget har vi ett oändligt antal nya platser att upptäcka. Alldeles intill, Slottsskogen, vidare till Botaniska, Änggårdsbergen. Om man är tillräckligt uthållig och stark kan man promenera ända till Mölndal.

För oss helt nya parker, ex S. A. Hedins park på Hisingen. Vid Önnereds brygga tror man sig vara i ett samhälle i Bohuslän. Trädgårdsföreningen. Och det var faktiskt i Allén jag hörde koltrasten första gången i mars häromåret.

Ja, visst kände vi igen de flesta på öarna. Vi var igenkända. Man hälsade på varandra. Men ibland kunde det vara lite besvärande. Kanske mest för min man, som var doktor där ute och visste mycket om sina patienter. Nu, här i stan, kan han handla var han vill utan att veta om vilka sjukdomar de andra kunderna har. Det som jag trodde fanns, en god social kontroll, visade sig i vissa sammanhang istället vara ”Nej, vi vill inte lägga oss i, nej det är ju grannens pojk” och så lät man bli att gripa in i något som just skulle krävt ingripande. I stan griper man inte heller in. Det har enligt en av sönerna, som i många år åkt spårvagn från Majorna till Kortedala, blivit ett hårdare klimat, en rädsla att lägga sig i bråk på spårvagnen. Samhället hårdnar, motsättningar blir tydligare. Men tro inte att öarna är en idyll. Det finns främlingsfientlighet också där.

Naturligtvis fanns också fördelar med det lilla samhället och kännedomen om varandra. Jag kunde plocka upp böcker ur bibliotekariens brevlåda, om jag inte hann hämta mina reserverade böcker när biblioteket var öppet (om jag hade ringt innan). Affärerna var en mötesplats för dem som ville prata lite och höra hur livet gick. När vi åker ut för att hälsa på gamla grannar och vänner, hälsar däcksmännen igenkännande på oss. När något svårt och tragiskt händer, har det visat sig att många ställer upp och att man bryr sig om varandra.

Även i stan finns närhet och prat med mötande. De gamla tanterna i Majorna som tittade ner i barnbarnens vagnar för 20 år sedan, är visserligen borta. Nu är jag själv en gammal tant, som tittar ner på små barn i barnvagnar – dem som jag möter i hissen i vårt hus eller på gården. Jag frågar vad barnen heter men glömmer det till nästa gång.

Från min säng, genom vårt sovrumsfönster på Styrsö, såg jag båten närma sig bryggan.

Från min säng, genom vårt sovrumsfönster i Masthugget, ser jag berget med träd och buskar och kan följa årstiderna. När höstlöven fallit av, ser jag hur det lyser i fönstren på husen uppe på höjden, Älghagsgatan. På sommaren skyms husen av grönskan. Jag är faktiskt lika lycklig över denna utsikt mot naturen som jag var på Styrsö.

Vi har stått uppe på Älghagsgatan och tittat ner för att se hur mycket man kan se in i våra fönster. Det var en regnig juldagseftermiddag, och man kunde inte se in genom våra fönster. Möjligen om man har kikare, men jag tror väl ingen har tid eller intresse av att sitta och kika ner på vårt hus …

Där uppifrån och även från våra lägenhetsfönster kan vi se långt. Klara dagar ser vi Hisingen och husen i Biskopsgården. Om vi följer Djurgårdsgatan med blicken, sittande i vardags-rumssoffan, genom vårt balkongfönster, syns en glimt av älven. Plötsligt dyker en stor Stena-båt upp mellan husen.

Att vara stadsboende ger mer utrymme för det spontana, vad gäller bio, konserter, utställningar och ärenden. Som öboende krävdes viss planering men kanske mindre splittring. Alldeles säkert gjorde vi av med mindre pengar.

Vi, som har en del av familjen i stan, gläder oss åt att ha gångavstånd (eller 1-2-5 hållplatser) till olika familjemedlemmar. Men vi har vänner på öarna, som har den närheten till sina barn och övrig släkt. Där barnen valt att stanna eller att flytta tillbaka. En släktgemenskap som påminner om den som man hade på landsbygden förr.

Göteborgs södra skärgård, en del av Göteborgs kommun är en fantastisk miljö. Att man från centrum kan vara ute bland klippor och hav inom en timme med allmänna kommunikations-medel är ganska så unikt. Parkeringsfrågan på land har varit ett ständigt debattämne. Biltrafiken från och till Saltholmen genom Långedrag har inneburit, att många som bor där önskar sig en annan tilläggningsplats för skärgårdsbåtarna. Sedan ett antal år avgår nu fraktgodsbåtarna från Fiskebäck – och därmed störs väl en del av dem som bor där?

Fraktavgifterna innebär högre kostnader för affärsinnehavare och hantverkare än vad som gäller för näringsidkare i norra skärgården. Där är transporten på färjorna gratis, då det räknas som allmän väg.

Vi har själva i samband med reparationer i de fall vi anlitat fastlandshantverkare fått räkningarna saltade med ganska höga fraktkostnader. I de flesta fall har vi dock hållit oss till skärgårdens hantverkare. En trygghet och närhet som betytt mycket. Men egna inköp i form av kylskåp eller Billy-bokhyllor och liknande har inte varit helt lätt. Fraktbåtarna lägger inte till vid den bryggan som fanns helt nära vårt hus, så då handlade det om att ordna frakten från en annan brygga. Jag minns en något hysterisk promenad med ett kylskåp på en liten kärra från Bratten till Skäret. Hysterisk på så sätt, att jag som skulle se till att min man körde rätt – han såg inget bakom kylskåpet – hade svårt att behärska en blandning av skratt och rädsla.

När vi skulle flytta – allt måste packas i flyttbil. Vi kunde inte köra fram och åter med det som rymdes i vår egen bil. De smala vägarna och en smal uppfart till vårt hus gjorde, att flyttfirman kom med två mindre flyttbilar istället för en stor. I stan kördes flyttbilen fram till huset och så upp med möblerna i hissen såsom vi kan göra i samband med alla transporter nu.

Livet som stadsboende blev i många avseenden enklare. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Vi kunde inte både få ett skärgårdsliv och ett lättgående liv. Antingen är man öboende eller så får det bli stadsboende – och det gäller att hitta de bästa livsformerna på respektive ställe.

Den lilla favoritstranden på Vrångö, dit vi kunde åka med ekan tidiga sommarmorgnar, där vi såg ut mot Vinga på vägen dit, nej, sådana upplevelser får vi inte som stadsboende.

Men mycket annat som passar våra liv nu, då vi hunnit upp i 70-årsåldern. Promenader i Slottsskogen och Botaniska är också upplevelser som läker själen. Där är det lätt att ta sig fram med rullstol, vilket var aktuellt en period. Det hade varit lite svårt att baxa ner rullstolen och mig i ekan.

Mitt liv i Göteborg - hitintills 33 ½ år - har sannerligen varit rikt.

Berättat av Margareta Callersten Brunell, född 1941, (utdrag från Isof, dagf01707)