”Vi behöver en ny naturlig utsiktsplats i Göteborg”

Åsa Andersson, född 1942, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Om Göteborg 2016

I Lundby församling har jag, så när som på tre år i vardera Nylöse och Biskopsgårdens församlingar, bott hela mitt liv och det är långt. Min berättelse kommer därför att utspela sig mestadels på Hisingen. Där föddes jag 1942 i Lundby församling och där växte jag upp.

Stad i förändring var det redan då, men att flytta långt ut på landet, som vi, mina föräldrar en syster och jag gjorde ansågs vara ett dumt tilltag. Pölsebo, så heter området som vi flyttade till. I folks ögon var man nästan inte Göteborgare om man bodde på Hisingen.

I barndomen var det rena idyllen här i Pölsebo. Gröna ängar, sandgångar, gatorna var asfalterade men den enda trafiken som körde på dem var i stort sett sopbilen, koksbilen och en och annan taxibil. Annars användes gatorna till lek och cykeltrafik.

Nu luktar det Koppartrans igen var en kommentar som man ofta hörde. Utvecklingen var igång. Olja behövdes både till det ena och det andra. Det var lukten som var störande. Om bara evighetslågan brann var vi nöjda. Om den slocknade skulle det explodera sades det, och det var vi som barn rädda för.

Koppartrans behövde större yta. Hus flyttades och byggdes upp på nya grunder vid Sälöfjordsgatan. Det var spännande att se de stora husen rulla på gatan. I kyrkbyn byggdes det också hus, höghus, hela åtta våningar, så modernt och storartat.

Innan det började lukta från Koppartrans åkte vi till Skarvik och badade på somrarna. Det vill säga, min mamma 150 cm lång, cyklade dit med ett barn fram på cykeln och ett barn bak. I cykelväskorna låg smörgåsar och saft. Jag kan inte komma ihåg det men det har berättats för mig. Däremot kommer jag ihåg hur det kändes när cykeln rullade fram på den stensatta vägen. Man lät aaaaaaa och så gjorde gatstenarna melodin.

Luktstörningar från Koppartrans hade vi i många år men så småningom lärde de sig att hantera det hela och idag känner vi ingenting från raffinaderierna, eller så har vi fått sämre luktsinne.

Rya skog som var ett fint utflyktsmål, både privat och med skolan, är idag så gott som omslutet av industri. Raffinaderierna på ena sidan och reningsverket på den andra och vägen med sin tunga trafik på den tredje sidan. Tänk om vi kunde få badbart vatten i älven och använda den fjärde sidan med sina skalbankar, till ett bad igen.

Rya skog är trots sitt läge, en underbart vacker skog, särskilt på våren när vitsipporna blommar. Jag hoppas verkligen den får vara kvar i framtiden. Det har naggats en hel del på skogen när reningsverket byggdes men sista gången fick de nej till att ta mark från skogen och fick bygga på höjden i stället. När reningsverket byggdes hade vi också luktstörningar i början. Det var slammet som luktade och det luktade inte gott. Som kompensation för luktstötarna fick vi färdigbränt slam till våra trädgårdar och det har väl aldrig prunkat som det gjorde då.

Ivarsbergsskolan, senare omdöpt till Färjenässkolan hörde till Bräckeskolans rektorsområde. Det var en liten skola i en vacker byggnad. Sex klassrum, en handarbetssal, en slöjdsal och en jättefin gymnastiksal. Dessutom eget kök och matbespisning. På skolan bodde också vaktmästaren, en kvinnlig sådan på min tid. Sex år gick jag i Ivarsbergsskolan. Vi tillhörde de första klasserna som gick i Enhetsskola och skulle ha samma möjlighet till vidareutbildning på gymnasiet som de elever som gick till läroverk. Vi läste engelska redan från femte klass. Vi gick 2 år i småskolan, och därefter 4 år i mellanstadiet sen fick man söka gymnasie- allmän- eller yrkeslinje i högstadiet och då gick vi i Bräckeskolan.

När Bräckeskolan byggdes på 50-talet fanns det antagligen inga pengar till gymnastiksal så när eleverna på Bräckeskolan skulle ha gymnastik fick de börja lektionen med att promenera till Ivarsbergsskolan. Av tre timmar gymnastik i veckan var den ena timman i Ivarsbergsskolan, de andra två timmarna var man i Bräckeskolans aula. På den tiden ingick även dans i undervisningen och det gick ju bra att dansa i aulan. Vi hade inte några duschar så man fick akta sig för att bli för svettig. Det dröjde innan det byggdes gymnastiksal i Bräckeskolan, jag vet inte när, men kanske ända tills, numera, Färjenässkolan revs för att lämna plats för Älvsborgsbrons uppfart.

Nu bodde vi snart inte på landet längre. Med Älvsborgsbron fick vi ytterligare en fast förbindelse med centrala Göteborg. Tidigare hade vi åkt färja över älven, dels Färjenäsfärjan som var gratis och var en bilfärja och dels Eriksbergsfärjan som gick till Fiskhamnen. Det fanns ytterligare en färja vid Lindholmen. På dessa två färjor fick man betala med en pollett som man stoppade i en bössa när man steg av, det tyckte man som barn var spännande. Idag åker vi med Älvsnabben på vårt spårvagnskort.

Ungefär samtidigt med Älvsborgsbron byggdes också Tingstadstunneln. Vi var imponerade, vi hade alltid hört att leran satte stopp för tunnlar i Göteborg. Jag undrar om de som är emot Västlänken har funderat på hur Göteborg hade fungerat om vi sagt nej till tunnlar och broar den gången.

Vi i Pölsebo är väldigt glada för Lundbytunneln som byggdes långt senare. Den använder vi nästan aldrig men många andra trafikanter gör det, så vi har fått mycket mindre trafik i vårt närområde sedan tunneln blev färdig. Vi promenerade genom tunneln innan den togs i bruk och det var en häftig upplevelse.

I min barndom gick det buss från Pölsebo till Brämaregården, senare till Lundby och därefter fick man byta till spårvagn för att ta sig vidare till centrala staden. Vi hade också under tio års tid, på 50-talet, spårvagn till Bräcke. Det gick till så att varannan spårvagn gick till Biskopsgården och varannan kopplades isär vid Eketrägatan varvid den ena vagnen gick till Bräcke och den andra till Biskopsgården. På den tiden fanns det konduktörer på vagnarna och då gällde det att Bräckevagnen hade en konduktör som också kunde köra spårvagnen de fyra hållplatserna fram och tillbaka. Han, det var en man på den tiden, måste också kunna hålla tidtabellen för vid Eketrägatan skulle vagnen kopplas ihop igen med vagnen som kom från Biskopsgården för vidare färd in mot staden.

Var 20-e minut hade vi spårvagn till Bräcke och då hade vi också postgång lika ofta. Bak på vagnen fanns en brevlåda som tömdes när vagnen kom till Posthuset vid Centralstationen. Man kunde posta på kvällen och nästa dag hade mottagaren sin post om han bodde i Göteborg. På den tiden fick vi dessutom post 2 gånger om dagen. På förmiddagen och på eftermiddagen.

Idag har vi ett bilsamhälle i stället, fyra fasta förbindelser över eller under älven. Luften full av avgaser, trots allt är det bättre luft i dag än vi har haft, så förhoppningsvis blir miljön bättre de år som kommer. Det satsas på kollektivtrafiken och vi pensionärer har en väldig fördel av att vi får åka gratis i Göteborg bortsett från rusningstrafiken morgnar och eftermiddagar på vardagarna.

Lundby församling växer så det knakar. På Eriksberg, där vi tidigare hörde nithamrarna dunka och kranarna gnissla, byggs det bostäder för fullt och idag är det bland annat ljud från pålningarna som vi hör. Dessutom är det mycket ljud från Älvsborgsbron när västanvinden ligger på.

Tågen ut till Skandiahamnen lämnar också en hel del ljud ifrån sig och nu räcker inte spåren till. Nu skall det bli dubbelspår och det skall sprängas tunnel genom vårt berg vid Krokängsparken. Jag hoppas verkligen att resultatet blir bra. När bygget väl är klart lovas det mindre störningar av tågtrafiken trots högre kapacitet. Den som lever får se. Hur som helst blir det störningar under byggets gång. Den vackra parken med sina gamla ekar skall i möjligaste mån räddas från åverkan. Parken har inventerats och ekarnas placering och omkrets har mätts och vi får hoppas att parken är lika vacker när bygget är klart.

Efterhand som jag skriver och berättar tycker jag mig ha bott i ett förändringens Göteborg hela mitt liv. Ändå är detta endast en liten del av allt som hänt. Nästan alla husen i området, som byggdes 1939 har renoverats och byggts ut. Från att köparna 1939 fick betala 18 000 för sitt hus är de i dag värda 2 till 2 och en halv miljon kronor, ibland ännu mer beroende på storlek och skick, men mest är det tomtpriset som har stigit och det kan vi tacka utvecklingen av Lundby och bostadsbyggandet på Eriksberg för.

Vi bor väldigt fint här i Pölsebo. Vi har två parker i området, Krokängsparken och Färjenäsparken. Dessutom en liten skog vid Rosenhill och härliga ängar mellan bostäderna. I stadens tankar om förtätning av staden är jag orolig för att ängarna skall tas i bruk för bostäder. Hoppas att det dröjer. Först skall Eriksberg byggas ut till sin fulla kapacitet.

Färjenäsparken har jag följt under renoveringens gång. Från början ett bortglömt berg efter Eriksbergs varvs köp av marken. Planerna att utvidga varvet gick i stå och så gjorde också marken i många år. En riktigt fin park med fina promenadvägar, backigt, men också lättpromenerat. En väldigt fin lekplats, träningsredskap för vuxna, en skateboardbana och en fotbollsplan med konstgräs har det blivit i anslutning till parken och den nya Taubeskolan.

Det gjordes reklam för att parken skulle bli lika fin som Slottskogen fast i mindre format. Bilder visar den fina utsikten över älven. Idag 2014 har snart hela utsikten byggts bort. Stora höga hus närmast älven döljer det mesta av utsikten. Strandnära får man tydligen bygga i staden bara man kan passera mellan hus och strand. Jag skulle önska att man inte fick bygga bort fina utsikter.

Det är ”fint” att bo på Eriksberg men vilket oväsen det är när västanvinden ligger på och trafiken från Älvsborgsbron dånar. Nej, där vill jag inte bo.

Vi börjar bli gamla min man och jag. Vi har anmält oss på Boplats Göteborg för att, när vi inte orkar med vårt hus längre, eventuellt få en lägenhet den vägen. Bostadsbristen är stor i Göteborg och det är inte många lägenheter som erbjuds, vill man då begränsa sig till att det skall finnas hiss i huset så blir det ännu färre lägenheter tillgängliga. Att köpa lägenhet är ett alternativ men inte så attraktivt för oss. Vi vill bli lite rika och ansvarslösa på äldre dagar.

Lundby stadsdel erbjuder mycket aktiviteter för seniorer och pensionärer. Man behöver inte längre ta sig över älven för att det skall hända något. Vi spelar och sjunger, spelar pingis och går på Yoga. Vill vi spela schack eller canasta gör vi det, och mycket annat erbjuds också. Allt är gratis bortsett från den tjuga vi lägger på Yogan.

Förr var det Centrum som gällde när man skulle göra något men inte nu längre. Vi pensionärer åker snabbt och gratis med kollektivtrafiken till torgen i vår omgivning. Till Frölunda torg tar vi oss på mindre än en kvart. Vi behöver inte bilen i Göteborg.

Kanske är vi tillbaka där vi började, vi behöver kanske inte ha bil. Vi kan hyra, vara med i bilpool eller kanske helt enkelt låna av barnen eller föräldrarna när behovet uppstår. Då behövs det färre parkeringsplatser och friställs mer mark att bygga bostäder på. Kanske skall hela samhället gå ner i varv. Tempot är högt idag och vem mår bra av det.

Vi kan väl bara drömma om att se resultatet av utbyggnaden av järnvägen till hamnen, av den nya Hisingsbron och allt det nya som skall komma i Göteborg men vi hoppas på det bästa för Göteborgarna. Det är synd att den nya bron inte blir så hög för varje gång jag åker spårvagn över Götaälvbron njuter jag av utsikten ut över älven. Vi behöver en ny naturlig utsiktsplats i Göteborg. Blir det kanske linbanan? Låt den då ta en sväng upp på Ramberget.

Berättat av Åsa Andersson, född 1942, Göteborg (Isof, dagf01912)