”Båtens öde var okänt”

Berättat av Ingrid Afzelius-Frisk i Göteborg, född år 1932.

Eftersom jag är född på hösten 1932 började jag första klass i småskolan strax före krigsutbrottet. Min far var sjökapten, vid den tiden tjänstgjorde han som styrman på en tankbåt. Sommaren 1939 bjöd rederiet fem av befälets fruar att följa med på en resa till Mexiko. Det var en härlig och rolig tur, kanske extra förgylld i minnet på grund av allt som hände sedan. Den sommaren bodde jag och min lillebror hos min moster och morbror, som hyrde på Björkö i Bohuslän. Min lillasyster bodde hos mormor. Mot slutet av sommaren märkte jag en viss oro hos min moster och morbror. Han var redaktör på en dagstidning i Göteborg och väl insatt i världsläget. Jag kommer mycket väl ihåg hur jag tjatade och frågade om mamma säkert skulle komma hem innan skolan började, men också att min morbror svarade något undvikande.

Mamma hann hem, även om hon kom något senare än beräknat. Hon berättade att det hade varit svårt att få plats på tågen från holländska gränsen mot Danmark (båten angjorde nog Rotterdam på hemvägen). I Tyskland var tågen så fulla av soldater på väg österut, att folk fick stå packade i gångarna. Hon var lättad över att vara hemma, men orolig över vad som höll på att hända.

Vi bodde i Utby, Göteborg, och jag började i småskolan bredvid Utby kyrka. Det var rena idyllen, två klassrum, två snälla fröknar, stora lekytor med klätterträd och stora stenar. Det fanns också ett äppleträd och ett päronträd som vi fick äta av på hösten. Vår fröken, Anna Lisa Gröndal, var mycket ung och mycket älskad. Hon brukade äta frukost hemma hos sin kollega en liten bit från skolan. Vi flickor brukade skynda oss tillbaka efter frukostrasten för att möta henne och om vi hade tur få hålla henne i handen på väg tillbaka till skolan.

En varm och vacker höstdag när vi var på väg tillbaka till skolan med fröken, var hon ovanligt allvarlig. Efter en stund ville hon att vi skulle stanna och sätta oss på en sten vid vägen. Hon berättade att hon hade hört på radion att kriget brutit ut. Jag blev inte precis överraskad, men väldigt ledsen och tänkte på pappa, som jag trodde jag inte skulle få ser mer, han var ju på andra sidan jordklotet igen. En av flickorna började storgråta och sa att det minsann fanns snälla tyskar också för hon hade en mormor i Tyskland, så hon visste säkert. För övrigt kommer jag ihåg hur konstigt jag tyckte det var att solen fortsatte att lysa så varmt trots att det var krig.

En söndag i slutet av -39, mammas och pappas bröllopsdag, hade mamma dukat fint kaffebord för att fira dagen. I väntan på att fastrar och mostrar skulle komma satte mamma på radion för att höra dagsnyheterna klockan tolv. Det första vi fick höra var att pappas båt hade blivit torpederad norr om Skottland och att besättningens och båtens öde var okänt. Det var hemskt och chockartat att få detta kastat på sig helt oförberett av nyhetsuppläsarens neutrala, oberörda röst, rakt in i vårt trygga vardagsrum. Mamma blev helt ”vanmäktig”, hon bara grät och orkade knappt röra sig. Min lillebror, tre och ett halvt år, grät för att mamma grät och för att båten var sönder. Min lillasyster, ett och ett halvt år, fattade väl inte så mycket. Jag grät också och var väldigt rädd och ledsen. Det var hemskt att pappa kanske hade drunknat, men det var också kusligt att mamma var så helt utom sig, så att man inte kunde prata med henne. Tack och lov kom både fastrar och mostrar strax efteråt och tog hand om mamma och syskonen. Mamma bäddades ner i sängen och jag som var ”stor flicka” förmanades noga att inte göra mamma mer ledsen genom att gråta och plåga henne med frågor.

Det tog sedan ungefär en vecka innan vi fick besked om att pappa klarat sig. Den veckan var hemsk! Ryktena avlöste varandra, än hade alla omkommit, än hade ”bara” sex drunknat o.s.v. Som jag minns det kom inte mamma ur sängen på hela tiden, men vi fick mycket hjälp av våra släktingar. Själv satt jag mest nere i tvättstugan och grät, det enda ställe jag kunde få vara ifred och gråta utan att göra mamma ledsen. Under tiden satt pappa och nio man ur besättningen och drev på en flotte norr om Skottland. Resten av besättningen hade räddat sig ner i den ena livbåten. Den andra livbåten slet sig vid sjösättningen och en av styrmännen drunknade, för övrigt klarade sig alla. Vädret var dåligt med regn, snöglopp och kuling. Så småningom bärgades flotten av ett engelskt kustbevakningsfartyg och fördes in till hamn i Skottland. Därifrån kunde de ta båt till Göteborg.

Jag glömmer aldrig när pappa kom hem med de övriga från flotten. De var skäggiga, magra och trötta, luktade illa av gamla våta kläder – men jätteglada. Pappa hade ena handen i ett stort bandage, han hade en ful brännskada från en nödraket som gått fel väg. På vägen från hamnen i Göteborg hade alla rest via Gulins vid Järntorget och köpt nya kläder inifrån och ut. På krita, för ingen hade fått en enda krona med sig på flotten! Sedan badade alla, rakade sig, tog på nya torra och rena kläder och kom ut som helt nya män. Under tiden hade mamma ordnat mat och dryck och dukat långbord. Jag kan lova att stämningen var hög. Jag tror att det var först då som spänningen släppte och mardrömmen var över.

Pappas hand krånglade någon månad eller mer, men sedan måste han gå till sjöss igen. Det var inte så lätt. Båten blev beskjuten och bombad flera gånger av tyskt flyg, men träffsäkerheten var inte så stor, tack och lov. Till slut fick han nog och ville försöka hitta ett sätt att försörja sig på iland. Eftersom det var ont om mat, och fisk var kupongfritt, satsade han på att köpa en fiskaffär i centrala Göteborg. Första sommaren gick det nog bra, men sedan kom de förskräckliga isvintrarna och det fanns inte en fiskpinne att sälja, förutom karp till julen. Historien om pappa och karpen lär vara preskriberad sedan många år och behöver inte falla i glömska. I Göteborg fanns då en hel del centraleuropeiska flyktingar, som alla ville ha en julkarp. Pappa kom då att tänka på Stora dammen i Slottsskogen. Han kände föreståndaren och de
kom överens om att skatta dammen på dess överflöd. Alltså fiskade de båda herrarna karp nattetid flera veckor före jul. Att dra upp den dagtid var uteslutet, det hade provocerat framför allt de fiskmatande gamla tanterna för mycket. Karpen gick sedan i en färskvattenbassäng, som fanns i fiskaffärens skyltfönster. Detta var nog den enda positiva historien om den fiskaffären. Snart gick den med sådan brakförlust att pappa fick ge upp och gå till sjöss igen.

Nu gick han i lejdtrafik med tankbåt mellan Sydamerika, Västindien, USA och Göteborg. Det var en konstig syn att komma ombord på en lejdbåt. Den var helt blågul på däck och sidor, liksom helt inlindad i svenska flaggan. Trots det sänktes båtar i konvojerna hela tiden – tyskarna måste ha varit svårt färgblinda! Det var psykiskt pressande att säga adjö till pappa varje gång han hade varit i hamn och skulle ut igen. Jag, och naturligtvis mamma, visste ju inte om det var sista gången vi såg honom. Gråta skulle man inte göra utan bara låtsas att han skulle ut på ett vanligt jobb. Jag längtade mycket efter honom när han var borta, men när han väl kom hem var han spänd och nervös och hade inte mycket tålamod med oss barn. Det gjorde nog att småsyskonen inte lärde känna hans rätta jag under hela krigstiden och därför aldrig fick speciellt god kontakt med honom.

Efter något eller några år i lejdtrafik blev båten korttidschartrad på olika hamnar i Europa, dock sällan Sverige. Det blev allt tuffare, destinationerna ändrades med kort varsel och breven var hårt censurerade. Vi visste sällan var han befann sig. Han var också med om många svåra händelser, t.ex. den stora bombningen av Hamburg. Han skulle då legat vid kaj med en bensinlastad båt, men hade istället ankrat upp på redden utanför! Under ett och ett halvt år var han bokstavligen inte ur kläderna en enda natt, utan sov ovanpå kojen, alltid beredd på det värsta. Det kom därför som en befrielse när båten blev upplagd på Muskö, som bränsledepå för svenska försvaret, alldeles i slutet av kriget. Visserligen var lönen minimal men det uppvägdes mer än väl av tryggheten att han var inom Sveriges gränser.

I allmänhet hade vi ganska snålt med pengar under kriget, men det fanns inte heller så mycket att köpa eller några dyrbara nöjen. Dessutom levde de flesta i vår bekantskapskrets, även de med bra ekonomi, mycket sparsamt. Pappas äventyr med fiskaffären kostade mer än han hade råd med, men vi bodde billigt i eget hus och mamma var ovanligt duktig på att hushålla både med pengar och med mat. En stor oro för mamma, och också för oss barn, var att efterlevandepensionen hade varit så gott som obefintlig om pappa hade förolyckats under kriget. Mamma hade ingen egentlig yrkesutbildning, och hur vi skulle ha klarat oss utan pappas inkomster vet jag inte. Framför allt hade vi barn nog inte fått någon vidare skolgång. Ett annat problem, som diskuterades mycket, var de eftersläpande skatterna. Det var ju ingen källskatt då och pappa hade haft krigstillägg, i alla fall i perioder. När skatten skulle ut hade inkomsterna sjunkit. Det var besvärligt långt efter kriget.

Själv försökte jag tjäna lite extrapengar genom att plocka och torka medicinalväxter, för att sedan sälja till apoteket. Förtjänsten blev försumbar för torkade växter väger ingenting, men jag blev ganska duktig i botanik, även om jag aldrig fick ihop till den rynkade baddräkt som var min hetaste önskan. Mina kamrater tjänade pengar på kaninuppfödning och det hade jag också velat göra, men fick inte för mamma. Det var nog bra för det var förfärligt ledsamt att skicka iväg sina älsklingar till slakt eller, ännu värre, att vara tvungen att äta upp dem. Min äldre kusin plockade lingon och blåbär och sålde till en fruktaffär. Jag hjälpte henne så gott det gick. Likaså hjälpte vi till på bondgårdar i grannskapet på sommarloven. Vi gjorde väl inte så stor nytta men det var roligt att få åka hölass. Att trampa hö på logen var däremot jobbigt, speciellt när det var nästan fullt och luften bara bestod av stickor och damm.

Jag kommer inte ihåg att jag någonsin var hungrig, men däremot var jag och mina kamrater kroniskt godissugna. Det godis som fanns blev allt äckligare. Chokladen bestod av en fet, brun, smaklös massa som klibbade sig fast mot gommen, kolorna smakade trämjöl och syrliga karameller bara syntet eller morot. Istället för godis köpte vi ibland lakritsrot och johannesbröd på apoteket, kanske inte så gott men det gick att tugga på länge och var ganska billigt. Min väninna och jag plockade också bokollon i Slottsskogen och Trädgårdsföreningen. Skalade och malda smakade de nästan som hasselnötter. Hennes mamma bakade en nötkaka som var riktigt god och vi smaskade i oss alltsammans själva.

På kvällarna brukade jag berätta sagor för småsyskonen om hur bananer och annan sydfrukt smakade och hur man kunde köpa riktig vispgrädde i mjölkaffären. Det går inte att beskriva vår besvikelse när vi fick dela vår första omogna banan efter kriget!

Innan födelsedagar och helger var mamma noga med att ”tjyva” grädden från mjölkflaskorna med en gräddtjuv. Den vispades sedan till smör och användes till kakbak. Allt bröd bakades hemma. Vi hade fått en skärbräda från Finland. Den hade galler i botten, så alla smulor hamnade i en låda under brädan. Alla smulor och skalkar maldes ner och användes i nästa brödbak. Alla matrester togs tillvara och stuvades om. Mamma var en ovanligt duktig kock som kunde trolla med råvarorna.

Vi plockade mycket svamp och bär i skogen. I trädgården hade vi plommon, äpplen, bär, grönsaker och rotfrukter. Bär och frukt konserverades för att spara på sockret. Mamma konserverade även höns på hösten. Hönsen kom från mormor, som hade några värphönor. Blev det tuppkycklingar så slaktades de på hösten. Rotfrukterna förvarades i matkällaren i en stor binge med torr sand och höll sig riktigt bra vad jag minns.

Naturligtvis byttes det kuponger allt efter behov. Vi fick ofta sockerkuponger över, likaså tobakskuponger. Jag tror att de gick åt tillsammans med sparade köttkuponger när vi skulle köpa julskinkan. Mamma hade också konstigt nog egen motbok med full ranson, tre liter per månad som en hel karl! Att kunna ”låna ut” motboken var värdefullt. Oftast vad det nog i utbyte mot vedhuggning och andra tunga sysslor, som hon inte riktigt klarade själv.

Någon eller några gånger under den tid som pappa gick i lejdfart, och utgick från Argentina, tog han hem rejält med mat: stora trekilosburkar med konserverat smör kallat Wiking butter, små säckar med orostat kaffe, socker, hela sidor med rökt fläsk, honung, olivolja, choklad, gräddkola. Köket doftade himmelskt av främmande länder och god mat. Allt kördes hem direkt från båten i en av tullens skåpbilar, sent på kvällen så att inte grannarna skulle se. Bilen kördes av två unga tullare som hjälpte till med att lossa och bära in. Jag minns mycket klart hur en av tullarna satte sig ner och såg mig in i ögonen och sa: ”Du tycker kanske att det är konstigt att vi tullare gör så här, men vi tycker inte det är mer än rätt att ni får äta er ordentligt mätta när er pappa riskerar livet för att få in livsviktiga varor till Sverige.”

Färska ägg köpte vi som de flesta andra på landet hos folk vi kände på olika bondgårdar. En av mina morbröder bodde på landet. Han hade en paketcykel med lådan framför styret. Där lastade han in mig och sedan åkte vi ut och köpte ägg. Jag tror vi bytte med socker- och kaffekuponger. Det var väldigt roligt att komma ut och åka, det var man inte bortskämd med. Äggen konserverades sedan i ”vattenglas” och varade hela vintern. Ibland så gick det galet, som för en av mina mostrar. Ett år började hon oroa sig för julskinkan redan på hösten och pratade med alla hon kände, så när julen kom satt hon med tre julskinkor och ett mycket litet kylskåp.

Det fanns också en del riktigt vidriga maträtter, t.ex. kupongfri pölsa, fiskkorv och morotskorv. Pölsan innehöll allt från grisknorrar och öronbrosk till diverse håriga, oidentifierbara bitar, obeskrivligt äckligt för en barnunge. Korvarna var slemmiga och smakade riktigt illa, kanske var de ofta för gamla. Sådant gjorde att jag aldrig ville äta någon annanstans än hemma.

Första året jag hade skolkök var ransoneringen ännu inte över. Vi fick lära oss att laga falsk skinka, falsk gås m.m. – ja, nästan allt var falsifikat, men smakade faktiskt riktigt gott. Vi hade också en stor burk med vitt fett, som konsistensfett ungefär. Det späddes ut med vatten och vispades till vispgrädde men smakade ingenting. Något som var mycket gott var ”livflottechoklad”. Provianten i livbåtarna måste förnyas med vissa intervall och då hände det att bitar av den gamla provianten hamnade hos oss. Chokladen var mörk och bitarna var så tjocka att man inte kunde bita av stycken utan måste hugga isär dem.

Uppvärmningen av huset sköttes med en kokseldad panna. Koksen levererades i säckar och var ganska snålt tilldelad. Under krigsåren hade vi också stora vedförråd i källaren. Flera veckor varje höst hyrde mamma en ”gubbe” som sågade och högg ved. Till slut var källaren så full av ved att det bara fanns kvar små gångar att gå i.

Jag kommer inte ihåg att vi frös, men visst var det isblommor på insidan av fönstren på vintrarna. I köket eldade vi med gas och det var viktigt att utnyttja värmen ordentligt. Värmebesparande anordningar som koklådor och liknande hade vi inte, men det hade mina kamrater. Själv hade jag gärna hjälpt till att bygga en, men mamma var helt negativ. Det skulle ta bort vitaminerna ansåg hon. Troligen hade hon rätt. Vitamintillskott fick vi på vintrarna, först fiskleverolja och senare Solesan, som var mycket lättare att få ner.

Hygienkraven var inte så stora på den tiden. Till vardags tvättade vi oss alltid i kallvatten. Kläderna, som ju ofta var av ylle och krävde kemtvätt, tvättades inte så ofta men borstades och hängdes ut till vädring. Till sommaren skulle allt ”malas in” mycket noga. Lakan och annan hushållstvätt tvättades vår och höst, och då var mamma sysselsatt i flera dagar. Småtvätt kokades i en gryta på spisen. Vi hade stor bykgryta och ett badkar för sköljning i tvättstugan i källaren. Vattnet värmdes med en stor gaslåga under grytan. Detta kom till nytta under krigsåren då hushållen blev av med varmvattnet. Våra släktingar kom hem till oss för att bada i tvättstugan. De hade gaspollett, tvål och handduk med sig. Mycket uppskattat!

Kläder ärvdes. Jag hade arton kusiner, alla äldre, så nytt köptes sällan. Passade inte kläderna så syddes de om. Kappor vändes. Jag minns mina skidkläder, en gammal officersuniform i gröngrått ylle. Två av mina kusiner och deras far hade haft den före mig och den var vänd och omsydd för tredje gången. Gamla ylletröjor repades upp och stickades om. Räckte det inte till annat kunde det bli babysockor och stickade lapptäcken till finska småbarn eller muddar och öronvärmare till soldater i fält.

Vår värsta oro under krigsåren gällde naturligtvis pappas överlevnad, men också oro över hur vi skulle klara oss ekonomiskt om han omkom eller hamnade i någon slags krigsfångenskap. Vi var också oroliga för hur det skulle gå om Sverige invaderades och pappa befann sig med båten på andra sidan jorden. Själv trodde jag att vi då skulle bli internerade eller bortförda och det var jag väldigt rädd för. Eftersom jag var ett fantasifullt barn, som läste mycket äventyrsböcker, hade jag tidigt i detalj tänkt ut hur vi skulle fly via Norge till England, och hur jag i bästa flickboksstil skulle rädda mamma och småsyskonen. När sedan Norge ockuperades planerade jag vildmarksliv i storskogen nära mormors hus i Västergötland. Att skogarna där var platsen för några av Sveriges största krigsmaterieldepåer visste jag inte då!

Vi ängslades också för våra släktingar. Min mycket älskade morbror var tidningsman och politiskt engagerad. Min farmor, då död sedan länge, kom från en delvis judisk familj. Kunde mina syskon och jag och släkten på den sidan räknas som ”äkta arier”? Andra släktingar var höga jurister, våra pojkkusiner skulle tvingas ut och mejas ner i kriget – ja, det fanns mycket att fundera över för en tioåring. Vi bodde också lite utsatt nära Kvibergs kaserner, Kullagerfabriken och Fjällbo verkstäder, alla viktiga bombmål. Några skyddsrum där alla kunde få rum fanns inte, de få som byggdes låg dessutom alldeles för långt bort. Vi barn brukade klättra på skyddsrumstaken. De såg ut som stora kojor och inbjöd till förbjuden lek. Mörka vinterkvällar satt mina syskon och jag och tittade efter luftskyddsbevakningens ljuskäglor över himlen. Vi tyckte det var vackert och spännande. På något sätt kändes det tryggt, som om någon vakade över vår säkerhet.

Under de värsta köldvintrarna kunde mormor inte bo kvar i sitt hus. Hon var gammal, hade hjärtfel och orkade inte elda så mycket som behövdes för att hålla huset varmt. Därför bodde hon hos oss när det stora flyglarmet gick över Göteborg. Hon var alldeles för klen för att släpas ut mitt i natten, så vi gjorde inte ens ett försök att uppsöka något skyddsrum. Jag kommer inte ens ihåg att vi gick ner i vår egen källare. Det var kusligt och spännande, men mest var det skönt att vi alla var tillsammans.

Jag följde världsläget mest genom att läsa tidningar och lyssna på radio. Min bror var helt övertygad om att alla nyhetssändningar skulle upphöra om kriget tog slut, för då skulle det absolut inte finnas några nyheter kvar att rapportera om. De vuxna pratade också mycket sinsemellan och jag som var nyfiken lyssnade mer än de anade och förstod mer än de trodde. Min inställning till de stridande parterna präglades mycket av vad jag hörde och läste, även av t.ex. Biggles-böcker, men också av olika flyktingöden jag kom i kontakt med, direkt eller indirekt. Det gjorde att jag glorifierade engelsmännen, hatade tyskarna och var oerhört rädd för ryssarna.

Kanske det mesta här har låtit oroligt och trist, men krigsåren hade faktiskt en del bra sidor för oss barn. Det kändes som om familjesammanhållningen blev starkare och att folk blev mer hjälpsamma. Barnen hade ganska stor frihet, dels för att vuxna hade andra svårare saker att tänka på, dels för att samhället på något vis blev ofarligare, inte mycket trafik t.ex. Alla hade svårt med kläder och man retades inte för att någon var konstigt klädd.

Under de långa kalla vintrarna var det härligt skidföre och pojkarna på den norska flyktingförläggningen i närheten lärde oss ungar massor om skidåkning. Vi byggde också fantastiska grottor under de stora snövallar som hade bildats på gärdena. Man kunde ”tolka” efter lastbilar. Det gällde att haka på skidstavarna i flaket när bilen stannade vid någon affär, sedan bar det iväg i full fart. Vägarna var varken sandade eller saltade utan bestod av sammanpressad snö, farligt men jätteroligt.

Det inkvarterades också en massa hästar på en gård i närheten av mitt hem. Hästarna var inkallade till militärtjänst precis som bassarna som skötte om dem. Men det var ingen som hindrade oss flickor att borsta och dona med hästarna. Speciellt eftersökta var vi när hästarna hade fått skabb och skulle smörjas med skabbsalva. Det luktade grymt illa och mamma var inte så nådig när jag kom hem och stank – men jag trivdes.

Jag tror att jag aldrig förr har varit så jublande glad som när äntligen fredsdagen kom. Sverige och min familj hade klarat sig mot alla odds. Som jag kommer ihåg det ringde alla kyrkklockor mitt på dagen och vi släpptes ut från skolan för att fira. I alla fall är det så det borde ha varit, även om andra inte kommer ihåg just detta. Det var enorm stämning på Avenyn. Alla hurrade och sjöng, danska och norska grupper gick med sina flaggor och sjöng sina nationalsånger, alla viftade med pappersflaggor och prydde sig med blå-gula, röd-vita eller röd-blå-vita band. Vädret var underbart och alla sökte sig ut. Folksamlingen på Götaplatsen senare på dagen, när Ernst Jungen talade, var så kompakt att jag aldrig kom fram.

När sedan koncentrationslägrens fasor avslöjades blev hatet mot allt tyskt starkare. En del hade vi anat, men verkligheten översteg allt vad man hade kunnat föreställa sig. Jag tror att hela min bild av mänskligheten rubbades mer av detta än av alla andra vidrigheter som hände under kriget. Jag kunde inte känna medlidande med tyska folket utan tyckte att de hade fått ett rättmätigt straff. Ändå var jag aktiv och arbetade med att samla in pengar för att köpa sill till tyska barn, sydde och stickade barnutstyrslar till Ungdomens Röda Kors o.s.v. Efter flera år tyckte jag att det var jobbigt med min negativa inställning till allt tyskt, så när jag 1952 fick möjlighet att arbeta (oavlönat) för Svenska Röda Korset i Tyskland så gjorde jag det, några månader på sommaren och hösten. Det var lärorikt på många sätt och jag fick en mer nyanserad bild av tyskar efter den perioden.

Vår livsföring ändrades bara sakta under efterkrigsåren. En viss rädsla för Ryssland fanns kvar, den stärktes av vad alla östflyktingar kunde berätta och också av spänningen generellt mellan öst och väst. År 1947 reste mamma och jag till Västindien. Pappa gick då på en trade mellan Venezuela och Aruba sedan ett drygt år. Efter några månader reste vi till Baltimore, USA, eftersom båten skulle läggas i docka för översyn. När vi var i USA besökte pappa en del tänkbara arbetsgivare. Han skulle helst ha velat ha familjen bort från Europa för gott, mycket för att han var rädd för vad Ryssland kunde ta sig för. Det hela rann emellertid ut i sanden, kanske ville inte mamma.

Det var egentligen först då jag insåg hur torftigt vi hade haft och fortfarande hade det i Sverige. Varuutbudet i USA var omtumlande på alla plan. Mat, kläder, elektriska prylar, bilar – ögonen gick i kors och jag åt så jag nästan sprack.

Jag insåg mycket tidigt att även flickor måste skaffa en utbildning så att man kunde försörja sig och eventuella barn om man blev ensam. Utbildningen skulle också vara någorlunda internationellt gångbar. Jag hade ju många flyktingvänner och klasskamrater, vars pappor hade svårt att få arbete som motsvarade deras utbildning, eftersom den inte passade in i det svenska samhället. Jag var tidigt EU-vän och hade nog inte haft något emot ”Europas förenade stater”, mest av fredsbevarande skäl tror jag. Jag har aldrig tyckt om vapen av något slag, inte ens urgamla på museum, inte heller gillar jag raketer. Jag är klart emot diskriminering och förföljelse på grund av ras, religion eller kön.

På ett mer jordnära plan är jag noga med att ta vara på matrester, lagar och lappar kläder (inom rimliga gränser) och är en riktigt duktig strumpstoppare. Jag lägger gärna upp ett ”bra att ha-lager” i skafferi och frys, trots att affärerna är öppna så länge jag är vaken! Jag tror nästan att det sitter i sedan krigsåren, för jag har inte märkt sådana tendenser hos mina vuxna barn. Mest av allt känner jag en djup tacksamhet över att ha fått leva i detta lilla avlägsna hörn och hoppas att även kommande generationer får leva vidare under fredliga förhållanden.