”I kiosken handlade många kommissgastar”

Berättelse av Ingrid Hallberg, Göteborg, född Jacobsson år 1923.

En dag när jag kom hem berättade pappa att han hade en bekant som hade en släkting som arbetade i Pressbyrån vid stadsgränsen. Nu var det så att de behövde anställa en ny person till kiosken och de undrade om jag ville ha det jobbet. Alltså åkte jag dit och träffade föreståndarinnan. Hon var en mycket trevlig person. Jag fick jobbet och började med en gång. Min månadslön var 90 kronor, av dessa tog min mamma 40 kronor. Det som blev över skulle räcka till mina behov, såsom strumpor och nöjen. Det blev inte mycket över för min räkning. Eftersom både mamma och pappa arbetade hade de det ganska bra ställt, så jag har undrat många gånger varför de var så snåla mot mig. Jag kan inte tro att pappa visste om hur mycket mamma tog ifrån mig.

Mina arbetstider var varje dag kl. 8–14 eller 14–20. Den som arbetade det sena skiftet fick ta med dagskassan hem. Pengarna förvarades lösa i en vanlig låda. Vi hade inventering en gång per månad. Pressbyråns kontor låg i Nordstan och varje månad kom det ut en man eller kvinna, de skrev och vi räknade. Det var mycket att räkna, alla lösa cigaretter och all choklad, så det tog väldigt lång tid. Dessemellan hade man kunder att expediera. Vi hade alltid mycket att göra. Det var en och annan kändis som handlade i kiosken, alla kanske inte var kändisar då, men senare. Fast det tänkte jag inte på då. Ingemar Johansson var en av dem, han bodde på Grimmeredsvägen och var väl i femtonårsåldern. Han var stor och kraftig redan då. Så hade vi Lasse
Dahlquist, som kom ganska ofta. Han bytte spårvagn, kiosken låg ju vid ändhållplatsen. Han kom alltid och köpte cigaretter, alltid lösa, inga paket. Folk köpte ofta tre eller fyra cigaretter på den tiden. Lasse Dahlquist var alltid glad och vänlig.

Den 9 april 1940 glömmer jag aldrig. Jag började arbeta kl. 8.00 som vanligt, plockade in tidningarna som låg utanför kiosken, allt var lugnt. De vanliga morgonkunderna kom och handlade som de brukade. Runt tiotiden kom det spårvagnar fulla med unga killar som bar sjömanssäckar. En del av dem kom till kiosken och handlade, så jag frågade vart de skulle. De berättade att de var inkallade till Nya varvet för att gå ombord på olika båtar och ubåtar. De skulle försvara Sverige om så behövdes. ”Men här är väl inget krig?”, frågade jag, ”vi är ju neutrala”.

Vi läste i tidningarna om hur Tyskland ockuperade Danmark och Norge. Senare fick vi ju också reda på att tyskarna transporterade både soldater och krigsmaterial via Sverige. Kriget pågick för fullt i hela Europa och detta påverkade oss naturligtvis på många olika sätt. I kiosken använde vi oss av blått ljus, detta för att det inte skulle synas från luften. Det var ju mörkt under stora delar av året och då var det svårt att betjäna kunderna i det blåa ljuset. Även spårvagnarna hade blått ljus. När man gick av spårvagnen var det alldeles beckmörkt, det enda som lyste upp var de stora strålkastarna, som for vakande över himlen för att leta efter eventuella tyska flygplan.

I kiosken handlade många ”kommissgastar”, som vi kallade våra unga sjömän. Dessa var mycket roliga för en ung flicka på 17–18 år. De handlade mycket choklad och cigaretter. När det gällde cigaretter måste man ha kuponger för det. Ibland var dessa kuponger slut för killarna och vad gjorde man då? Jo, man handlade på kupongkrita, alltså kom och lämnade kuponger i efterhand. Det var väldigt noga med kupongerna. Dessa skulle redovisas till Pressbyråns kontor. Vi klistrade upp dem på remsor och skickade in dem. När det hemska med ubåten Ulven hände så var det sex stycken killar som var skyldig mig kuponger för cigaretter. Vad skulle jag då göra? Jo, jag som inte rökte fick skicka efter kuponger till mig själv, där jag intygade att jag rökte. Dessa redovisade jag för den kupongskulden. Resten gav jag till killar som behövde.