”Jag önskade ingen förändring”

Berättat av Nina från Majorna, född år 1929.

Då kriget bröt ut bodde jag och min familj – mamma, pappa och lillasyster – i västra Göteborg. Vi bodde i ett rum och kök, lägenheten var omodern. Vi hade dock rinnande kallt vatten i köket och elektriskt ljus. Lägenheten värmdes upp av vedspisen i köket och kakelugnen i rummet. På en kakelhäll bredvid spisen fanns ett tvålågigt gaskök. Det ”drevs” med gaspolletter – små slantar, som ettöringar ungefär, men med ett litet jack i. De kunde köpas i speceri- eller mjölkaffären. Några gånger om året kom en man från gasverket och tömde pollettbehållaren. Han satte då också ett nytt litet märke, som ett frimärke, på apparaten som hängde en bit upp på väggen. Pollettbehållaren med frimärksficka och räkneverk var väl plomberad och låst. Mamma hade dessutom, helt privat, en gasdriven bakugn. Det var en stor svart plåtlåda, som kunde anslutas till gasledningen med gummislangen från gasköket. Med gasugnen kunde hon baka även om inte vedspisen var tänd.

Pappa och mamma sov i en ottoman i rummet, en järnsäng med en hopfällbar säng att skjuta under. På dagarna var den täckt med ett tjockt plyschöverkast. I samma tyg var också tre väggkuddar och två runda ”pölar” som hörde till soffan. Min syster och jag sov i en kökssoffa. Den täcktes dagtid av ett trälock. Varje kväll lyfte man av locket, ställde det mot väggen och drog ut den lösa delen av soffan så att den blev dubbelt så stor. Madrassen, fylld med ”knopp”, små hårda vaddtussar, bearbetades så att den blev slät. Det var en konst. Underlakanet lades på och stoppades runt, överlakanet lades på, sen filten. Överlakanet veks från huvudändan ner mot fotändan så att det täckte cirka 30 cm över filten, sen veks filt och överlakan runt madrassen. Det var extra noga att vika ordentligt runt fotändan. Kanske onödigt att så i detalj beskriva bäddproceduren, men påslakanen har förändrat sängkulturen. Dessutom är dagens unga familjer inte så trångbodda att de måste bädda både morgon och kväll för att kunna ha det drägligt omkring sig.

År 1939, då kriget bröt ut, hade jag just börjat i, som man sa då, fjärde året i skolan. Jag hade fyllt tio år under sommaren. Vädret var fortfarande sommarvarmt. Klassen jag gick i hade fått en ung, söt lärarvikarie och allt kändes ganska bra. Jag gick i Karl Johansskolan. Så började man bland både vuxna och barn tala om krig. Namnet Hitler var på allas läppar, han var hemsk och farlig. Min klasskamrat och jag blev osams när vi sökte övertyga varandra om vem som var hemskast, Hitler eller ”Mussolino”. Jag gick hem och berättade. Både mamma och pappa tyckte att Hitler nog var den farligaste. Mussolini var mer en opålitlig, lurig pajas. Så gick tongångarna i mitt hem.

Min mamma kom från Värmland i unga år. Hon kom från en splittrad familj och hade levt i stor fattigdom. Hon hade gått sju år i folkskolan. Pappa, som var uppvuxen i Göteborg, hade gått sex år. De var dock mycket vetgiriga. Pappa hade ett stort intresse för motorer och mekanik. Dessutom läste han allt han kom över. Då kriget bröt ut var han föreståndare för en bensinstation. Han hade ”jobbat upp den” och hade en mycket god omsättning. Vi hade bil och sommarstuga, det var vi ensamma om i hyreshuset där vi bodde. På hela vår långa gata fanns nog inte tio privatbilar.

Pappa var också, tillsammans med en god vän, innehavare av en motorbåt. Vi hade en välfylld bokhylla, radiogrammofon och ett piano. Så man kan säga att vi hade det mycket bättre materiellt och kulturellt än flertalet av familjerna i omgivningen. Anledningen till att vi bodde så trångt och omodernt var att föräldrarna hade planer på ett åretrunthus i utkanten av Göteborg. Jag, som inte visste något om eget rum, vardagsrum, sängkammare eller matsal, tyckte att vi bodde bra. Visst var det kallt att gå ut på dasset på gården och jobbigt att gå ner i källaren för att hämta koks och ved, men då vid krigsutbrottet var jag tio år, hade många kamrater, biblioteket på Karl Johansgatan, söndagsskolan i Masthuggskyrkan, en mamma som var hemmafru och en glad och snäll pappa. Jag önskade ingen förändring.

Men rubrikerna i Göteborgs-Posten blev allt svartare. Warszawa och bombningar var nya ord. Sen kom påbud om mörkläggning. Affärerna annonserade om mörkläggningsgardiner. Det var mycket noga att det inte blev några glipor runt fönstret – den svarta gardinen skulle täcka fullständigt. Gatubelysningen reducerades och trappuppgångarna skulle helst vara helt mörklagda. Allt för att Göteborg skulle vara osynligt från luften. En kväll kom inte pappa hem, han var kvar på ”tappen”. Anledningen var att Göteborgs bilister hade fått en uppmaning att köra till flygfältet i Torslanda. Där skulle de parkera bilarna tätt för att förhindra fientliga flygplan att landa. Pappa hade sin tapp på Hisingen, och han såg en chans att få sälja bensin hela kvällen. Det var sista gången på många år som det var köbildning vid hans bensinpumpar. Det blev inget invasionsförsök den natten.

Bensinen ransonerades tidigt. Privatpersoner fick ange vilka skäl de hade för att få körtillstånd. Pappa fick en liten ranson, men många privatpersoner blev utan. Detta kom givetvis att påverka försäljningssiffrorna, och i slutändan vår familjs ekonomi. Tilläggas bör att den tidens bensinstationer enbart sålde bensin, bentyl, dieselolja och olika sorters smörjfetter. Dessutom utfördes däckbyten, oljebyten, rundsmörjningar och enkla reparationer. Tapparna fick inte sälja matvaror, cigaretter eller annat som var främmande för bensin- och oljehandel.

Livet gick vidare. Skolan fortsatte som vanligt. Vi läste Sveriges geografi, jobbade med multiplikationstabellen, tränade rättskrivning, hade handarbete och gymnastik. Långsamt började omgivningarna förändras. Sandsäckar placerades framför källarfönster. På andra ställen låg stora vedstaplar. Det talades om att alla fastigheter skulle ha skyddsrum. Soldater med stålhjälmar blev posterade i stora ingången på Karl Johansskolan. Överlärare Lindälv gick runt i klasserna och förklarade hur viktigt det var att fönstren i skolsalen var stängda. Vädring skulle ske med tvärdrag i någon eller några minuter. Anledning? Spara på bränslet. Vintern blev kall. Oljan och veden räckte ändå inte till. Därför kom det för barnen glada budskapet att skolorna skulle vara stängda en hel vecka i februari – kokslov – men många sidor räknetal skulle göras hemma. Dessutom skulle varje elev i min klass besöka ett eller flera museer under kokslovsveckan. Och naturligtvis skriva om det i uppsatsboken. Naturhistoriska museet, som låg närmast för min räkning, var ”svinkallt” – hade inte heller tillräckligt med olja för uppvärmning. /.../

Pappa var inkallad en kort tid i början av kriget. Efter några dagar kom han hem. Då var han klädd i sina egna byxor men med militärkavaj och grågrön båtmössa. Han berättade att klädförråden var helt otillräckliga. En bekant till oss kom och hälsade på – i för korta byxor och en konstig trekantig hatt med blå infällning. Jag trodde att den var från Karl XII:s tid, men mamma sa att det var en landstormsuniform. Också han skakade på huvudet då han berättade om klädförråden. Vi skrattade åt dråpliga klädhistorier, om stora kläder till små ”gubbar”, korta rockar till långa karlar och skor som inte passade någon. Det gick inte att ta dessa låtsassoldater på allvar. När senare schlagern ”Min soldat” blev var mans egendom kunde jag enkelt förstå meningen ”Hans skor e för stora och hans mössa för trång, hans byxor för smala och hans rock e för lång”. Jag hade sett det på nära håll. Pappa var inte inkallad så länge, det blev ytterligare en kort period. Kanske var han för gammal, kanske var det för hans opererade magsår, eller också hade han något annat skäl för att få förbli civil.

Jag kan inte minnas att jag var så värst rädd eller orolig de där första månaderna. Omställningen från fred till kristillstånd kom snabbt men man vande sig snart. Livsmedelsransoneringen blev en naturlig del av vardagen. Det var inte bara pengar som behövdes när man gick till affären, det var också giltiga kuponger. Väldigt kvickt hade mamma och alla andra tanter pappväskor för ransoneringskort. I radion kunde man var och varannan dag höra om nya restriktioner, vilka kort som gällde, hur beräkningen gick till och vem som kunde räkna med att få extra tilldelning. Snart var mjöl, matfett, kött och fläsk, ägg och kaffe ransonerat. Mjölken ransonerades aldrig men vispgrädden försvann helt från affärerna. Då såldes mjölk i mjölkaffärer tillsammans med smör, margarin, ägg och ibland ost. /.../

I speceriaffären såldes kaffe, mjöl, socker, gryn, torkad frukt, tvål, ost, lite choklad och karameller samt nötter och mandel. Kaffet skulle ofta malas. Socker, mjöl och gryn östes upp och vägdes. I charkuteriaffären såldes enbart kött, fläsk, korv och kallskuret. På de små bastanta styckningsborden högg och skar personalen köttbitarna. /.../

När bensinen ransonerades kostade den, jag tror, 32 öre litern. Pappa jämförde mjölk- och bensinpriset. Om jag minns rätt kostade mjölken 30 öre litern. Pappa tyckte att det var konstigt att bensinen kunde pumpas upp, raffineras och fraktas från Texas till pumpen på Hisingen för det låga priset. Mjölken behövde inte behandlas så mycket och fraktades inte heller så långa vägar. Jag har under åren fortsatt att jämföra mjölk och bensin. De har alltid följts åt. Nu är bensinen cirka 3 kronor dyrare än mjölken. Jag vet inte hur många ören pappa fick behålla på varje liter han sålde, men jag vet att
han slet hårt för att ”hålla skutan flytande”. Han hade ordnat avtal med några transport- och kolfirmor, som hade många lastbilar, att sköta service och rundsmörjning på dem enligt ett rullande schema. Det gav honom en säker inkomst och företagen en säker bilskötsel. När kriget slog till blev med ens hela bensinbranschen urholkad. Flera av de unga männen som varit biträden och smörjare blev inkallade. Visserligen slapp pappa därmed att betala ut löner till dem, men den lilla inkomst han fick var otillräcklig för familjen att leva på.

Både mamma och pappa hade under hela min tidiga barndom talat om ”kriget”, de menade då första världskriget. De hade berättat om svält och köld, om surrogatvaror och lurendrejeri. Nu började både de och andra säga ”under förra kriget”. Man jämförde ransoneringssystem och olika strategier. Många visste att det varit ont om potatis. Pappa drog av det den slutsatsen att det skulle bli potatisbrist även under detta krig. Han tog därför kontakt med en odlare han kände och beställde några hektoliter potatis. Sen tog han och mamma upp beställningar från kända och okända. Det hade kunnat bli en bra affär om inte kylan hade slagit till nån av de första dagarna efter det att potatisen levererats. En del knölar hade redan nått sina beställare men åtskilliga låg kvar ute och blev genom minusgraderna oätliga. Hela projektet blev en förlustaffär och ett fiasko.

Pappa åkte till tappen varje morgon och kom hem nedslagen och bekymrad varje kväll. Han begrep att så kunde det inte fortsätta. Han anställde därför en helt ung pojke, som slutat skolan nyligen, och instruerade honom om bensinkuponger och gengasved (som nu börjat säljas). Sen åkte eller gick han runt bland båtarna i hamnen. Där köpte han kaffe, ibland orostat råkaffe, och cigaretter. Det fanns många som sålde svart. Han började med en ganska omfångsrik verksamhet. Köpte, bytte och sålde. Ibland kom han hem med flera kilo gröna kaffebönor som mamma eller vi barn rostade i en järngryta med en ”kam” i botten, fäst vid en vev som skulle vevas runt runt över eld. Bönorna blev då brunare och brunare. Det gällde att sluta innan
kaffet blev svartbränt. Det luktade mycket starkt av kaffe under proceduren. Det gick inte att utföra denna operation utan att grannarna märkte det. Därför gick mamma och delade ut några hekto till grannarna i samma trappuppgång. Det togs tacksamt emot och ingen hade en tanke på att anmäla svartaffärerna.

Familjen som vi hade motorbåten tillsammans med drev ett charkuteri. De bodde på en mindre bondgård. Där födde de upp en del av köttet som de sen sålde i affären. Efter krigsutbrottet blev de tvungna att deklarera hur många djur de hade. Det fordrades sen särskild licens för att få slakta. De började nu hålla några djur utanför systemet. Dessa kunde slaktas då de själva fann det lämpligt och säljas utan kuponger. De hade en ung något förståndshandikappad man som skötte ladugården. En dag blev det inspektion av djuren. Det fanns fler djur än vad som deklarerats. Djurägarna sa att de inte kunde förstå hur detta hängde ihop. De kom överens med ladugårdsskötaren att han skulle ta på sig ansvaret för de extra korna mot en liten ersättning. Han gjorde så, blev åtalad och fick som straff någon månads fängelse. När han kom ut berättade han att han aldrig i hela sitt liv hade haft det så bra som under den tiden.

Pappa köpte mycket svart kött som sedan ingick i hans invecklade bytesaffärer. Han hade dessutom en bekant tobakshandlare som han hade affärer ihop med. Vår glada förnöjda pappa började förändras. Han kom och gick på obestämda tider. Ibland hade han någon okänd karl med sig hem. Många gånger satt de och gjorde upp en affär samtidigt som de drack en ”kaffehalv” (koppen fylldes till hälften med kaffe, sen lika mycket brännvin) eller delade på en halv liter brännvin. Mamma tyckte inte om tillvägagångssättet men ville inte framstå som ragata. Många gånger blev min syster och jag skickade att leverera ett paket med kaffe, brännvin, cigarretter eller kött till någon beställare. Vi åkte då spårvagn till den aktuella adressen. Ofta var det hem till främmande personer i ”fina” stadsdelar. Ibland öppnade mannen, ibland kvinnan i huset. Kanske fick vi komma in i hallen då varan granskades. Ibland skulle vi ta emot pengar, ibland få en vara i utbyte. Pappa menade att barn aldrig skulle bli stoppade eller misstänkas för olaglig handel.

Den 9 april 1940 gick tyskarna in i Danmark och Norge. Kanske var det den dagen som flyglarmet gick tidigt på morgonen i Göteborg. Föräldrarna vaknade, men min syster och jag sov. När vi vaknade vid 7-tiden blåstes ”faran över”. Egentligen skulle vi alla ha gått ner i skyddsrummet men mina föräldrar tyckte att skyddsrummet i vårt hus var en dödsfälla. De hade stått i fönstret och sett när sömniga, ibland panikslagna, människor rusade över gården klädda i filtar, gamla morgonrockar (ovanligt klädesplagg på vår gård), nattlinnen, några med papiljotter och andra med i hast pådragna byxor eller kjolar. De skrattade då de berättade om utstyrseln. Vi fick bara se några av de sista som lämnade skyddsrummet. Vi blev sura för att vi inte fick se den roliga föreställningen. Senare ryktades det om att fientligt flyg varit på väg mot Göteborg. Men jag vet fortfarande inte om det var sant.

Under vårterminen 1940 hade lärare då och då talat om att västra Göteborg och därmed Karl Johansskolan låg illa till om staden skulle invaderas från väster. Efter 9 april blev det bestämt att hela skolan skulle evakueras – åter ett nytt ord. Jag fick papper med information hem till mamma och pappa. Man kunde välja mellan att åka med sin lärare till en ort inåt landet eller åka till släktingar på landsbygden. Det talades mycket om detta hemma. Pappa var i kontakt med min lärare för att höra efter om min lillasyster kunde få åka med mig och henne till evakueringsorten. Han hade talat några gånger med min lärare och fått ett mycket gott intryck av henne. Hon kunde tänka sig att låta min syster komma med, men kunde inte besluta detta på egen hand. Efter några dagar kom ett brev från överläraren där han deklarerade att det var uteslutet att blanda åldersgrupper. Mamma skrev då till sin pappa i Värmland och frågade om han ville ta emot oss. Det gick bra. Så vi packade ner kläder, skolböcker, leksaker m.m. Det fick inte bli mer än att vi kunde bära det. Det kändes overkligt. Jag hade vid det laget sett många tidningsbilder på bombade hus. Tankarna snurrade. ”Tänk om hela kvarteret var borta när vi kom tillbaka!” Mamma skulle också åka med till Värmland. Hon tyckte att det skulle bli mycket svårt att lämna pappa ensam kvar men det fanns inget val. Någon dag i slutet av april packade vi bilen full med väskor. Sen åkte vi med den för allra sista gången. Färden gick till Centralstationen. Det var inte roligt, men ändå såg jag fram mot resan för jag hade aldrig tidigare åkt tåg. Alla resor som jag hade företagit i mitt unga liv, hade skett med motorcykel, bil, spårvagn eller buss. /.../

Morfar blev glad när vi kom. Han hade en liten stuga så vi blev trångbodda. Men vi var ju inte bortskämda med stora utrymmen. Mamma hade efter några dagar ordnat till det riktigt bra för oss. Morfar kände alla grannbarn och deras föräldrar och morföräldrar. Han bjöd in en del barn i passande ålder som hade med sig skolböcker. Sen jämförde vi hur långt de hade kommit i geografi och historia. Det var stora skillnader. De berättade också att skolan låg 3 km bort. Nästa morgon blev vi, min syster och jag, hämtade av de nya kamraterna. Så började vi skolgången i den värmländska skolan. Min lillasyster i en klass med förstaoch andraklassare, sammanlagt cirka tio barn, jag i en grupp tredje–fjärdeklassare, cirka tjugo barn. Det var annorlunda. När vi i fjärde skulle räkna blev tredjeklassarna förhörda på geografiläxan. Jag hade väldigt svårt att stänga igen öronen. /.../

Mot slutet av vårterminen kallade fröken in mig en rast. Hon ville tala med mig om mitt betyg (alla årskurser från 1 till 7 fick skriftligt bokstavsbetyg vid jul- och våravslutningen). Jag förstod att hon hade problem. Jag hade vid julavslutningen i Göteborg fått ett mycket bra betyg med många AB och resten BA. Hon tyckte inte riktigt att jag var värd ett så högt betyg utifrån det jag hade presterat hos henne. Motvilligt fick jag medge att hon hade rätt. Dock sa hon att jag skulle få behålla betyget precis som det var. Hon skulle varken höja eller sänka. Det kändes lite konstigt. Det var som om jag var en lurendrejare, som om jag inte hade förtjänat det fina betyget. Ändå tyckte jag då, och också nu, att det var starkt av henne att resonera med mig som med en vuxen person. Senare när mamma besökte henne fick hon samma besked. Mamma försvarade mig och förklarade att flytten och de nya förhållandena hade gjort mig omskakad.

Kriget ute i världen fortsatte – nu var det vardag. Pappa skrev att Göteborg inte längre var så hotat. Han hade varit i kontakt med överläraren i min skola. Där skulle arbetet pågå som vanligt under höstterminen. Därför packade vi åter våra väskor, sa adjö till alla kamrater, till morfar, till tanter och farbröder som vi lärt känna, till katter, stenar, ”älva”, allt. Tåget gick tillbaka till Göteborg. Nu kändes det inte så dramatiskt och omstörtande.

Hemma var allt sig nästan likt. Det var sommar och stan luktade varmt damm. Efter några dagar kom en av mina gamla klasskamrater hem från sin ”lägerskola” i Timmele. Hon hade vantrivts och längtat hem hela tiden. Hur hon i övrigt haft det blev det aldrig tal om. Jag har aldrig senare hört någon tala om denna evakueringsperiod. Det är som om den aldrig har förekommit. Om inte jag själv hade haft så starka minnen från de där månaderna, och dessutom brevväxlat med en klasskamrat i Timmele, skulle jag ha trott att det var en skröna. Jag tror att det endast var skolor i vissa delar av Göteborg som evakuerades. Jämnåriga från andra stadsdelar bara skakar på huvudet när jag för saken på tal.

Ransoneringarna blev allt strängare och folk mer vana vid att det fanns två vägar att gå då man skulle köpa mat, dels vanlig affär med giltigt inköpskort, dels svart handel. Pappa handlade med det mesta. Vi hade mat så vi klarade oss. Men ibland fick vi kött eller ägg med ”kort datum”, som man skulle ha sagt idag. Då var inget datummärkt. Var och en fick själv, med hjälp av syn och luktsinne, avgöra om ett födoämne var ätbart eller för gammalt. Om det var mögel på brödet skar man bort en bit och åt upp resten. Var sylten eller saften belagd med mögel tog man bort det mögliga och lite till. Sen var det ätbart igen. Jag hörde aldrig att någon blev sjuk av att äta sådant. /.../

I Norge och Danmark hade människor det svårt. Det kom en del flyktingar därifrån till Göteborg. Pappa kom i kontakt med några. De berättade att många skulle betala bra för att komma över till Sverige. Då köpte pappa en gammal fraktbåt (eller fiskebåt) tillsammans med en ”skeppare”. Gemensamt rustade de upp den. Pappa tog motorn på sitt ansvar. Efter en tids arbete gick de en mörk kväll över till Danmark med släckta lanternor. Det var en verkligt farlig utflykt, de gick helt hemligt och illegalt. Mamma kunde inte sova den natten. Nästa morgon var hon grå av nattvak och oro. Båten kom oskadd tillbaka. Senare gjordes fler resor, dels till Norge, dels till Danmark. Jag vet inte några detaljer om dessa expeditioner men jag kommer ihåg att pappa en gång efter hemkomsten var mycket argsint. Han vräkte ur sig om besvärliga danskar som skulle ta med sig både symaskiner och pendyler. Norrmän, som skulle fly, nöjde sig med en väska. Det var så det skulle gå till. Han ville hämta människor, inte deras bohag.

En tid hade vi två norrmän boende hos oss. I en enrummare? Ja, det gick. Vi barn fick flytta in i rummet och sova på en golvmadrass. Norrmännen sov i köket. Dagarna blev förstås annorlunda med så många personer i lägenheten. Måltider, hygien, läxor – allt påverkades. En norrman försvann efter någon vecka men den yngste (20–22 år) bodde hos oss i många veckor. Också han försvann en dag. Ingen av dem hörde nånsin av sig igen, så jag vet inget om deras vidare öden.

Flyktingresor slet på nerverna. Pappa mildrade oron med brännvin. Kanske var själva resan nykter, men efteråt gick det åt många liter. Alkoholinköpen reglerades av motboken. Jag förmodar att pappa hade fyra liter ”renat” per månad. Det var ransonen för en familjeförsörjare. En period gick det ner till tre liter, tror jag. Det köptes i allmänhet ut halvlitervis. På flaskan satt en etikett med namnet Absolut rent brännvin. Det var skrivet med snygg skrivstil. Om flera personer delade på en halvliter blev det inte så mycket till var och en. Kanske man då ville ha ytterligare en halva. Det gick att ordna dagtid. Men det gick inte att köpa ut två gånger på samma bok på en dag. Kvällstid var förstås systembutikerna stängda. Då var det svart sprit som gällde. Den var mycket dyrare. På gatan där vi bodde fanns en gottaffär som sålde svart sprit. Många kvällar gick min syster och jag dit med 15 kronor i kappfickan för att köpa en halvliter. /.../

Trots pappas många invecklade affärer var familjens ekonomi urusel. Det fanns inga pengar till nya kläder. Jag hade vuxit kraftigt på längden och mina gamla kjolar, klänningar och kappor såg urvuxna ut. Mamma förlängde en brunspräcklig kappa genom att sätta på en bred kant med brunt krim nedtill och på ärmarna. Krim var ett pälsliknande material. Lyckligtvis hade jag inte vuxit på bredden. Av en några år äldre släkting fick jag överta två klänningar. Det hade varit finklänningar så de passade egentligen inte i skolan. Men jag var tvungen att, som mamma sa, ”bita huvet av skam” och ha dem i skolan ändå. Hellre det än att gå med kjolar så korta att man nästan såg underbyxorna. En gammal kjol fixade jag till själv. Det var en grön yllekjol. Jag klippte av den ungefär 10 cm från nederfållen, sydde på en remsa med cirka 10 cm brunt tyg, sydde sen på den avklippta gröna biten i underkanten. Det blev riktigt bra. Jag tyckte att det inte syntes så mycket att kjolen var skarvad. Annars var det inte nån ”modehets” i skolan. Många gick i urvuxna och slitna kläder. Begreppet tonårsmode existerade inte. Antingen hade man barnkläder eller vuxenkläder. Alla hade kjol eller klänning. Trots kalla vintrar föll det ingen in att gå till skolan i långbyxor. Enbart vid skidutflykter hade man byxor. Men det fanns de som inte hade skidbyxor. De åkte i kjol och kappa med bottiner på fötterna. Annars var pjäxor vanligt i vardagslag, med raggsockor nedvikta över skaftet. Mamma hade köpt mina begagnade hos skomakaren. Jag tror hon gav 5 kr för dem. Strumporna på barn var ljusbruna eller beiga, av bomull, maskinstickade en avig en rät. De lite äldre flickorna hade konstsilkestrumpor. Min syster fick alltid ärva mina kläder, så det var bara jag som behövde nytt.

En kall vinterdag 1941 eller -42 fick mamma veta att en sillsalterifirma behövde folk. Hon gick dit och frågade. Jo, det var skriande brist på sillpackerskor, så om hon hade någon god vän som kunde börja tillsammans med henne kunde de komma nästa dag. Hon gick hem och frågade en frånskild tvåbarnsmamma, som bodde i ”vårat hus”, om hon ville gå med och ”jobba i silla”. Fru A-son blev överlycklig. Hennes ekonomi var skral. En gång hade hon bett mamma gå med henne till fattigvården för att be om hjälp. Barnens far var dömd att skicka en postanvisning varje månad, men ofta uteblev pengarna. Nu kanske hon skulle kunna få det lite bättre.

Nästa morgon gav de sig iväg till Pontus Nilssons sillsalteri i Fiskhamnen. Det var kallt så de var väl påpälsade. Där ute på bryggan fick de lära sig hantverket. Stor sill, jag tror det var islandssill, skulle ”ganas” och läggas i trätunnor med salt. En ganade och en placerade sillen i tunnan, lager på lager med grovt salt mellan. Att gana var att med en liten tång nypa till under ”hakan” på sillen och sen dra ut inkråmet. Arbetet skedde på ackord. Den snälle förmannen hjälpte nybörjarna mycket första dagen, och gav gärna ett handtag då och då även senare. Han skrattade godmodigt åt deras tafatta hantering och sa att med den takten skulle de inte ens ”tjäna saltet te vällinga”. Det rådde, förstod jag på mamma, en mycket glad och vänlig atmosfär där i kölden. Alla hade många lager underbyxor, tröjor och strumpor på sig, men det var nog inte någon som hade långbyxor. Händerna kunde inte skyddas med vantar eller handskar. De nödgades stå där och med bara händerna hantera den kalla sillen och det grova saltet. För mammas del gick det bra men hon berättade att det var jättefarligt att få en kritvit fläck på handen. Den skulle omedelbart gnidas med salt och något slags fett. En kvinna fick en gång panik då hon förfruset ett finger. Istället för att gnida fläcken så den blev varm, sprang hon in i omklädningsrummet och värmde handen med hett vatten. Det var inte bra.

Mamma klarade sina fingrar väldigt bra. Hon och hennes partner blev snart snabba saltare. Arbetet gav bra betalt. Hon var jättelycklig när hon kom hem med första veckolönen. Min syster och jag fick en hel femma var. Det var för att vi nu fick klara oss själva så mycket mer. Det blev dock ingen rutin med pengar på fredag. Veckopeng var ett begrepp som endast existerade i flickböcker. Jag kände ingen som hade veckopeng.

Flera fruar på ”våran gård” började ”gå i silla”. De arbetade hos Amega, Bröderna Ameln (ABBA), Mars – jag minns inte fler namn. Mamma arbetade tillfälligtvis hos Amega några dagar, men ville inte tillbaka dit igen. Där fanns inte den vänliga omtänksamheten, inte den familjära samtalstonen och de vänliga skämten, som hos Pontus Nilsson. Enligt mamma var kvinnorna hos Amega råa i munnen, de lurades för att få favörer och visade sina sämsta sidor. Mamma trodde att det var den rättvise förmannen och Pontus Nilsson själv som spred den goda stämningen.

Så länge mamma var hemma hade jag varje skoldag kommit hem på frukostrasten. Då hade mamma varm gröt, gjord på havregryn, rågmjöl eller ibland risgryn, på bordet. Ibland hade jag fått ett kokt ägg till. På eftermiddagen när jag kom hem var lägenheten varm och välkomnande. Mamma hade ju varit hemma hela dagen. Nu när hon arbetade var det annorlunda. På frukostrasten fick min syster och jag värma upp något från föregående dag. Ibland drack vi bara ett glas mjölk och åt en smörgås.
På eftermiddagen var lägenheten utkyld när vi kom hem från skolan. Allt man tog i var kallt och ovänligt. Det första man fick göra var att gå ner i källaren och hämta koks och ved. Sen skulle man spänta ett torrt vedstycke i tunna träflisor, därefter riva en dagstidning i smala strimlor. Tidningen, stickorna och några torra vedträn skulle placeras i spisen. Sen var det dags att tända på. Efter en stund, när elden tagit sig, skulle man hälla på lite koks. Inte för mycket, då kunde allt slockna. När den första omgången koks var glödande gick det att hälla på ganska mycket mer koks. Sen var det bara att fylla på. Ibland eldade vi så spisringarna var alldeles röda av värmen. Då var det varmt och gott i köket. Men det var inte gjort i en handvändning.

Mamma brukade laga mat när hon kom hem. Ibland hade hon med sig några stora färska sillar, som hon stekte. Det var väldigt gott att äta dem tillsammans med potatis och lingonsylt. Det var fortfarande mamma som lagade maten och klarade av det mesta av inköpen. Visst gick jag till affären många gånger, men det var alltid mamma som visste vad som skulle inhandlas och vilka kuponger som gällde. Hon hade ett jämnt och vänligt humör, men allteftersom kriget fortskred slet förvärvsarbete, köld, oro och dålig ekonomi på hennes krafter och humör. Mat, städning, klädvård och vardaglig samvaro, blev med tiden satta på undantag.

Mitt glada hem blev mer och mer kaotiskt. Mycket folk kom och gick. En del sov helt oplanerat över. De låg på golvet eller satt vid köksbordet och sov. Min syster och jag fick allt mindre plats för läxor och lek. Att bjuda hem en kamrat var otänkbart. Pollyannaböckerna gav mig en smula framtidstro. Jag försökte hitta sådant som jag kunde glädja mig åt. En morgon då jag gick till skolan efter en bråkig natt försökte jag intala mig att det var bra att kunna få gå till en skola där det var lugnt och ordnat. Naturligtvis blev skolarbetet lidande. Många gånger fick jag stå till svars för att jag inte räknat alla hemtal eller att jag hade en kaffefläck i skrivboken. Det föll mig aldrig in att berätta något om mina hemförhållanden. Det var alltför skamligt. Mamma, min syster och jag gjorde allt för att hålla skenet uppe. Inte ens våra närmaste släktingar visste hur vi levde.

De människor som passerade hemma hos oss under de här åren var av skiftande slag och samhällsklass. Pappa hade lätt för att bli bekant med folk och hans affärer sträckte sig över alla gränser. Mycket sjöfolk träffade jag, både befäl och manskap. Andra var stuveriarbetare, nån var journalist, en direktör, några uppfinnare, en hade ett ”fint namn”, en var ”pappas pojk” som aldrig blev betrodd att ta ansvar i den stora firman. Gemensamt för dem alla var alkoholen. /.../

Kriget började 1939 då jag just hade börjat ärde året i folkskolan. Jag gick ut folkskolans åttonde klass på våren 1944. Om mitt liv hade fortsatt utan krigsutbrott i Europa hade jag kunnat gå på inträdesproven i Majornas flickskola, som det var planerat. Kanske hade vi så småningom flyttat till ett eget åretrunthus. Min familjs liv hade löpt på i helt andra banor. Evakueringen till Värmland gjorde att jag missade inträdesprovet till flickskolan. Visserligen hade jag kunnat söka dit eller till någon annan skola efter femte eller sjätte klass, men jag insåg att jag skulle ha svårt för att ”platsa” bland flickskole- och realskoleeleverna. Jag såg dem på stan med sina fina skolväskor, snygga schaletter och övriga ”fina tillbehör”. Jag kämpade för att hålla mig flytande och hade inte orkat hänga med i svängen. Det hade nog också fordrat mera tid och rum för läxläsning än vad jag fick möjlighet till. /.../

Skoltiden tog slut. Det var en lättnad men också en osäkerhet. Vad skulle jag göra? Jag blev barnhusa i en fin familj. Då fick jag eget rum, litet, men jag kunde stänga dörren när jag var ledig. Efter några månader väntade doktorinnan ytterligare ett barn. Då ville hon ha en utbildad barnsköterska till sin hjälp. Jag började då som ”hjälpflicka” på ett daghem. Den stränga föreståndarinnan frågade mig en dag vad jag skulle göra resten av mitt liv. Samtalet ledde till att hon tipsade mig om Ljungskile folkhögskola. Hon såg till att jag fick prospekt därifrån. Jag läste och läste om olika kurser.

I april 1945 började jag på en sommarkurs, ett sammandrag av första årskursen. Jag var mycket osäker på om jag skulle klara av det. Men det gick. Det var roligt och det gick bra. Den 1 maj var vi helsäkra på att kriget snart skulle vara slut. Lärarna satt på nätterna och hörde på BBC och andra radiokanaler. De berättade lämpliga delar i samband med lektioner. Den 5 maj var stor jubel- och festdag. /.../

Livet har varit vänligt mot mig. Jag har haft ett roligt arbete, gift mig med en hygglig man och fått flera snälla barn och barnbarn. Med tanke på utgångspunkten har det gått bra. Jag har flera gånger stött på människor från övriga Europa som sagt: ”Ni i Sverige slapp krigets fasor.” ”Ja”, brukar jag svara, ”vi slapp bombningar och skjutande, men vi påverkades i allra högsta grad. Många människor här fick se sin omgivning förvandlas och sin framtid deformerad även utan skjutvapen.”