”Kaffekupongerna var de begärligaste bytesobjekten”

Berättelse av Rolf Glennvall, Göteborg, född år 1934.

Familjen bodde på Övre Viktoriagatan 3 i Landala, Johannebergs församling i Göteborg, när jag, Rolf Ingvar Gustafsson (fr.o.m. 1953 Glennvall) föddes 19 december 1934, och bestod då av: Pappa Erik född 1903, mamma Karin född 1902, bröderna Lennart född 1924 och Carl-Eric född 1928. Senare tillkom systern Gunvor född 1936 och brodern Hasse född 1941.

Bebyggelsen i Landala var gammal, sliten och omodern med bland annat dass på gården, och det var därför med tur och stor tillfredsställelse, som familjen fick möjlighet att den 1 oktober 1936 flytta till Stiftelsen Solgårdarna i Gamlestaden med adress Lars Kaggsgatan 14C.

Sommaren 1936, då Gunvor föddes och av någon anledning folkbokfördes där, hyrde familjen sommarviste på övervåningen till familjen Viktor Hansons hus på Öckerö. Det var en underbar familj, som framför allt mamma hade kontakt med så länge hon levde. Farbror Viktor var delägare i fiskebåten Tyko, men tyvärr skadad i armen i någon olycka på båten, varför han bara var passiv delägare. En av deras flickor, Brita, blev sedermera en känd konstnär som målarinna. Mamman hette tant Magda, och var urtypen för den moderliga kärleken som vi småbarn upplevde det.

Solgårdarna var så kallade barnrikehus, helt moderna, och som hos oss tre rum och kök, badrum, varmvatten, centralvärme, gasspis etc. Inga instängda gårdar, utan stora lekytor och planteringar mellan husen. Vicevärden/fastighetsskötaren bodde i vår uppgång, vilket visade sig vara en stor fördel, då vi barn på 14C just tvingades sköta oss extra noga beträffande både nedskräpning och liv och oväsen.

Pappa arbetade på Färg AB International nere på Marieholm, och på kvällarna med glasmästeri i vårt källarutrymme. Med alla barn i området fanns det en hel del att göra. Mamma arbetade på Gamlestadens Fabriker och sedan på Påsfabriken på Gårda och Tillanders Påsfabrik på Kronhusgatan 8. Barnpassningen ordnades för oss små i områdets Barnstuga, eller genom att mamma arbetade hemma med att klistra påsar för hand. Vi fick själva ordna med hämtning av papper och leverans av färdiga påsar, vilket jag själv var med om lite senare när jag ärvt pappas cykel. Målet och drömmen med allt detta arbete, var att kunna få ett Eget Hem i Utby, i vars kö vi stod mycket långt fram. Tyvärr gick den drömmen i kras, när pappa sedermera blev sjuk.

Mammas uppfostran kunde ibland vara riktigt hårdhänt, ilsket rödhårig som hon var, men kännetecknades framför allt av glädje med mycket sång, visor och skratt, och med mottot ”Blod är tjockare än vatten” skapade hon stark och fin sammanhållning inom familjen. Exempelvis var det långt upp i åren, som vi småsyskon förstod att Lennart egentligen var en halvbror, trots att vi visste att mamma och han höll kontakt med släkten Ahlberg. Helge A., känd boxare i Göteborg, hade ”flytt” till Amerika när Lennart var riktigt liten. Nu efteråt förstår vi därför, varför Lennart alltid framhöll att han bara haft en far: Erik.

Mamma lärde oss många sånger, och bland annat den tidens mest kända, som var ”Bel Ami”. Det var paradnumret för Gunvor och mig, uppställda på bord eller stol, när mammas ”symötestanter” var på besök. Eftersom Gunvor var stor och jag liten, såg vi mera ut som ett tvillingpar. Som belöning fick vi efterlängtade godsaker. På tal om godsaker – varje fredag som var avlöningsdag, väntade Gunvor och jag vid Gamlestadstorg, när pappa kom cyklande från arbetet. Vi fick då 5 öre var, skjutsades till ”Gottaffären” på Holländaregatan, för köp.

De lördagsfester som förekom med släkt och vänner var i form av knytkalas, d.v.s. var och en tog med av vad man hade av mat och dryck, sång, spel och glädje som bidrag. Även vi barn tyckte det var roligt, även om vi somnade under bordet tidigt och fick bäras hem i sena natten. Man gick, varken bil eller spårvagn var att tänka på.

I söndagsskolan började Gunvor och jag väldigt tidigt. Först i Nylöse Kapell, och sedan Saron på Storgatan. Allt vi lärde fick en viss betydelse, som vi skall se senare.

När andra världskriget bröt ut 1939 påverkades vi inte särskilt mycket, utan det var först när Norge och Danmark ockuperades, som det blev allvar och livet förändrades. SKF, som med sina attraktiva produkter och stora produktionsanläggningar alldeles i vår närhet, måste ju vara begärligt mål för antingen bombning eller invasion. Resonemanget bland de vuxna gick dock ganska snart; att bomba SKF vore väl inte så klokt, utan istället bevara en så viktig industri antingen vi blev invaderade eller ej.

Mörkläggningsgardiner måste anskaffas. Tvättstugan anordnades till skyddsrum genom förstärkning med pelare/stöttor etc. Ved staplades upp på alla grönytor eftersom kolimporten ströps. Just detta sista gjorde att vi ibland fick ”kokslov” från skolan. Dessutom gjorde alla dessa vedstaplar plats för ”kojbygge” för oss barn.

För oss barn tedde det hela sig mest spännande: Strålkastarna spelade på himlen efter fientligt flyg, och när sedan flyglarm gick, någon gång till och med mitt i natten, och vi måste bege oss ned i skyddsrummen, var det bara roligt att träffa lekkamraterna. När ”faran över” sedan blåstes, kunde vi gå ut och ”kicka boll” på gatan mitt i natten. Det fanns ju inga bilar i våra kvarter på den tiden.

Ransoneringen, som förutom viktiga livsmedel omfattade många andra saker, kom att bli en egen ”handelsindustri”. Det gällde att spara, byta och låna bland de olika kupongslagen för att få ihop det hela. Mamma måste varit väldigt bra på det, eftersom vi barn aldrig upplevde att vi var hungriga någon gång. Däremot minns jag att jag hade träbottnar på stövlarna i stället för gummi- eller lädersulor.

Kaffekupongerna var de begärligaste bytesobjekten, och eftersom både Lennart och Carl-Eric fick tilldelning hade mamma mer att spela med. Bananer, apelsiner och importerade grönsaker såg vi bara till när någon lejdbåt kommit genom spärrarna, och då fick man vackert stå i kö i fruktaffären för att köpa 1 styck per person.

Odlingslotter hade pappa fått sig tilldelat, en på Kvibergs ängar och en nere på Marieholm, medan Carl-Eric fått en på 50 kvadratmeter intill Nylöseskolan. Det var potatis och grönsaker som gällde, samt en och annan kanin från bekanta, som födde upp dem i burar på Strömmensberg och nere på Kodammarna. Sockerkuponger var besvärliga för dem som hade trädgård. Man kunde byta dessa mot att ”under uppsikt” få plocka fallfrukt.

Konsekvensen av matransoneringen under kriget blev till för mig en devis, som jag än idag hävdar: ”Svenska folket har, med undantag för folksjukdomar, aldrig varit så friska”. Tänk bara på vilken folkrörelse ”Riksmarschen” var på den tiden. Själv tror jag att mina udda matvanor, d.v.s. ”liten i maten” grundlades då.

Nylöseskolan var nybyggd år 1941 när jag började klass 1 för fru Elsa Bellman, och som var gift med Carl-Erics magister Axel Bellman. Efter småskolan två år gick jag i klass 3–6 för magister Karl-Erik Agélii. Det var en mycket sträng lärare, som använde både nyp och rotting. Men det kanske var enda möjligheten för att hålla ordning på 40 elever, varav en del faktiskt var riktiga ”busfrön”. Vi i klassen som var intresserade fick i alla fall möjlighet till bra betyg, för att sedan gå vidare till Göteborgs Kommunala Mellanskola (GKM) sedermera Burgårdens Samrealskola (4 st. inklusive mig själv, Praktiska Mellanskolan (PRAM, 2 st.), Östra Realskolan (ÖSTRA, från 4:e klass, 1 st.) Efter skoltid var magistern dock inte sträng. Bland annat startade han för egna medel, tror jag, en frimärksklubb, från vilken jag sparat både album och samling som vi fick utan kostnad.

Så snart jag lärt mig läsa blev Göteborgs-Posten väldigt viktig för att kunna följa krigsutvecklingen. Pappa som skulle till jobbet kl. 7 fick böna och be för att få titta i tidningen innan dess. Jag gick nämligen upp ännu tidigare och låg alltid på mage i hallen och läste tidningen före honom. Det bästa jag visste var sedan att sitta i pappas knä när ”gubbarna” diskuterade kriget. Eftersom jag läst på noga, och barn suger i sig allt som en svamp, var det många gånger jag kom med rättelser och inlägg i deras diskussioner.

Radio hade vi, men den utgjorde inte något så viktigt som G-P under denna tid. Däremot sände de Grammofontimmen kl. 18. Den började alltid med klassisk musik, och först kl. 18.40 kom schlager etc. Men jag lyssnade dock från början, och väntade ivrigt på den populära delen. Sedan hände något lustigt när jag började på Burgården. På musiklektionen spelade läraren ofta upp frågesport, och jag kände igen väldigt mycket klassisk musik från just Grammofontimmen. Läraren trodde då att han fått tag i ett underbarn, och fick mig att prova en massa instrument. Tyvärr höll inte min musikaliska ådra för den utveckling han hade tänkt sig.

Vi hade knappt några böcker hemma av naturliga, ekonomiska skäl, utan endast veckotidningar och G-P. Detta gjorde att jag blev skolans flitigaste elev i Skolbiblioteket. Tyvärr fick man vänta ända till 4:e klass för att få tillträde dit. Varje dag efter lektionernas slut gick jag dit, lånade en bok, började läsa där för att sedan läsa färdigt hemma. Sedan ut för att ”kicka boll” med kompisarna, och läxläsning på kvällen.

Barnbespisningen, som tydligen var behovsprövad, serverade bra mat med vissa undantag, och eftersom vi inte hade någon hemmamamma fick smörgås, socker och mjölk duga när vi kom från skolan.

Nytta och Nöje var en förening som fanns bland solgårdarna i flera stadsdelar. Verksamheten var omfattande: I en källarlokal bedrevs ungdomsrevy (Lennart var med) och på lördagseftermiddagarna visades tecknad film samt Chaplin. Inträde 10 öre. Slöjdlokal fanns där man under handledning kunde lära sig träarbete. På jul gick tomteklädda spelmän runt och delade ut ”gottepåsar” till alla barn. Efter helgerna var det julgransplundring i Stallmästargården.

Fotbollslag fanns naturligtvis, och i min årgång spelade den sedermera stora stjärnan Agne Simonsson. (Vi följdes senare till ÖIS men det är en annan historia.) Friidrottstävlingar anordnades på Gamlestadsvallen för oss, och när vi tävlade mot övriga stadsdelar gick dessa på Överåsvallen. Skidtävlingar hölls i terrängen intill där Kvibergshuset nu ligger. Speciellt minns jag en bild i Göteborgs-Posten där jag är med, och där rubriken löd: ”Göteborgs-barn leka Mora-Nisse”. Jag blev tvåa i den tävlingen. Dansbana byggdes på sandplanen intill Nylöseskolan.

Föreningen gjorde verkligen skäl för namnet och förhindrade många tillfällen till ”synd”. Man kan ju inte komma ifrån att den stora anhopningen av barn, och ibland släpphänta föräldrar, skapade grogrund till viss missaktning om livet i Solgårdarna. Vår mor var dock stenhård med att hålla efter oss. Minsta lilla sak vi kom hem med måste redovisas, så att vi inte ställt till med något ofog.

Beredskapstjänst: Pappa kallades in år 1941 och stationerades i Lilleby på Hisingen under en period av ett halvår. När han inkallades igen år 1943 blev han frikallad, eftersom han då redan hade insjuknat i TBC.

Sanatorier: Sjukdomen medförde långa vistelser på olika sanatorier, bland annat Romanäs någonstans i Tranåstrakten, omväxlande med att vara hemma och tjänstgöra som ”hemmapappa”. Pappa avled på Kålltorps Sanatorium 18 juli 1946 och ligger begravd på Kvibergs kyrkogård. Av begravningen och sorgen därefter minns jag inte så mycket. Då vi småbarn så länge varit utan pappa och barn ej fick vara med på besök på sjukhus, hade vi kanske vant oss. Saknaden blev desto större under ungdomsåren då detta stöd saknades. Storebror Lennart hjälpte dock mamma som stöd, vilket vi verkligen är tacksamma för.

Det sociala skyddsnätet var knappt utbyggt vid denna tid, varför mamma Karins kamp för sig och de tre minderåriga barnen började på allvar. Förutom sitt ordinarie arbete, sålde hon på fritiden underkläder, strumpor etc. för ett företag som hette Eklöfs på Kyrkogatan. Allt skedde på avbetalning, och man fick gå/åka runt på fredagskvällarna och inkassera, vanligtvis 5 kronor per gång.

Morbror Olle, gift med mammas syster Märta, hade skomakeri på Mellangatan dit jag ofta fick åka spårvagn (10 öre) för att hämta och lämna skor för halvsulning. Detta behövde vi ej betala för, vilket naturligtvis var till stor hjälp. Morbror Olle (polio) och moster Märta (ryggskada) hade träffats på ”Vanföreanstalten”, där Märta utbildats till sömmerska, gift sig och bodde i en HSB-lägenhet på Sofiagatan. De hade vår morfar August Larsson som inneboende, och eftersom de inte hade några barn blev det ju vi som de särskilt omhuldade.

Mammas syster Astrid, gift med morbror Alf, var också en mycket stor hjälp för mamma, både med att passa oss barn och hushållsarbete. De hade inga egna barn, och moster Astrid var hemmafru, vilket gjorde att även de älskade och hjälpte oss. Hos dem bodde morbror Ernst inneboende.

Redan tidigt fick Gunvor dra ett tungt lass när det gäller hushållsarbetet tillsammans med moster Astrid, och nu så här i efterhand skäms väl vi pojkar en del att vi inte gjorde mer. När Hasse, som var minst och gick i Barnstugan, blev sjuk och inte fick vara där, placerades han hos moster Märta, och då blev det Gunvors och min uppgift att gå dit på Sofiagatan för att leka med honom, vilket vi inte fann så roligt.

Klädkuponger: Detta kunde man få från det sociala, men det var väl inte alltid så roligt när man exempelvis på Valerius Hansson hänvisades till en speciell hörna för ”kupong-kunder”, och det var inte så noga med passform etc.

Tidningsförsäljning: På söndagarna sålde jag både G-P och G-T på morgonen, och hade dessutom två yngre pojkar till hjälp. Men eftersom jag var för ung för att ha ett eget distrikt, var Carl-Erik den som var ansvarig när de hämtades ut i kiosken på Gamlestadstorg, och som sedan vi fick redovisa till. Förtjänsten spenderades mest på matiné-filmer på de relativt närbelägna biograferna Flamman, Östra och Saga, och i centrum Cosmorama, samt inte minst på Ullevi. Hemma var det IFK som gällde, och vi fick ofta höra: ”Fåglarna i skogen kvittra Blåvitt, blåvitt”. Trots detta blev Lennart inbiten gaisare, och jag själv hamnade i ÖIS.

Potatisplockning: Det gick också att tjäna extra genom att plocka potatis på Lärjeholms Herrgård. Då kunde man till och med få ledigt från skolan, och blev hämtad med häst och vagn.

Sommarloven: Badbarnen var det som stod till buds, om man inte hade något resealternativ. Det innebar att man åkte spårvagn till Linnéplatsen och tåg med ånglok på Säröbanan till Askim. Där fanns stor badplats och stora lekängar. Smörgås måste man ha med sig, men mjölk och res-pollett till nästa dag delades ut. Det var mycket populärt och barn kom från hela stan.

Gamlestadstorg var en stor härlig gräsmatta för lek och fotboll. Dessutom fanns där en stor plaskdamm att bada i. Allt omgivet av planteringar och utgjorde en härlig plats att vara på. Dessutom fanns i södra ändan något som intresserade mig väldigt mycket: Minnessten och stenplattor utlagda, som markerade att här hade Nya Lödöse stad och kyrka anlagts år 1473. Detta var den verkliga starten på mitt historieintresse, som hållit i sig sedan dess. Tänk att i arbetarkvarter i skuggan av stora fabrikskomplex som SKF och Gamlestadens Fabriker, finna så månghundraåriga spår.

Sommarkolonier: Efter behovsprövning kunde barn få komma ut på kommunala sommarkolonier under cirka 6 veckor. Jag var på följande ställen efter 1:a klass, och i tur och ordning: Styrsö, Bockaberg (Floda) och Norsesund. Det var väldigt roligt med nya lekkamrater, lek, sol och bad, och mycket god mat. Men i den åldern, 8–10 år, hade man en del hemlängtan i alla fall.

Torpet, Stenkullen: I början av 40-talet köpte vi, tillsammans med morbror Olle/moster Märta och morbror Alf/moster Astrid, ett förfallet torp, Nytorp, 5 kilometer lång gångväg från Stenkullens station. Pappa, som var både händig och kunnig, ledde renoveringen, bland annat nytt spåntak, målning etc. Detta ställe blev den naturliga samlingsplatsen för släkt och vänner, med mycket fest, glädje och musik (farbror Birger på dragspel). Det var härliga somrar, och barnpassning fanns ju alltid under veckorna av exempelvis moster Astrid. Lekkamrater hade vi bland annat på Porsnäs, en liten gård i närheten och som låg vid en tjärn som gick att bada i. De hade sju barn, och det som imponerade mest på mig, var att de på somrarna plockade så mycket blåbär, att de kunde köpa egna kläder för ett helt år. Trots att de bara fick 5 öre per leksaksspann de fyllde. Jag hakade på detta och följde ofta med, och kunde i min tur tjäna lite på att sälja till mostrarna Märta och Astrid.

Unga Örnar: Detta är ju en scoutrörelse, som både Gunvor och jag var med i, och som förenar både kunskap och lägerliv med trevliga sammankomster med sång och danslekar, eftersom både flickor och pojkar var med. Att den tillhörde socialdemokraterna var det aldrig någon som påtalade, utan ansågs tydligen helt naturligt för oss i Gamlestaden. Det var först när vi blev äldre som de försökte värva oss till SSU. Det var det inte så många som ville, utan endast de ”tråkigaste” av kamraterna gick vidare med politiken. En fördel för mig var att jag fyllde år så nära julafton (19 december), att släkten slog sig ihop om en större present. Det innebar att jag nog var den ende i hela Unga Örnar som kunde ståta med ryggsäck med mes på våra utflykter och läger.

Ett annat år fick jag en blå träningsoverall med vitt axelok, lika som exempelvis Gunder Hägg hade, och den kom att betyda väldigt mycket. Jag började, efter att fått klä om på Gamlestadsvallen, träna terränglöpning i ”Storskogen” ovanför Kvibergs kyrkogård. Resultatet visade sig sedan på följande sätt: När jag började på Burgården, vann jag den tävlingen mot andra pojkar från hela stan med 500 meter på en sträcka av 2 kilometer i Burgårdsparken. Vid en läkarundersökning senare på terminen, kunde doktorn ej mäta min vilopuls, utan jag beordras springa upp och ner för trapporna i den fem våningar höga skolbyggnaden för att han istället skulle mäta arbetspulsen. Vår gymnastikdirektör A. Sjövall trodde då att han fått fram en ny Gunder Hägg. Så var ju inte fallet, men träningsintresset har ju följt mig hela livet, och det är väl inte för inte, som jag fortfarande som 73-åring springer Göteborgs-Varvet.

Efter insamling i släkten fick jag möjlighet att sommaren 1946 resa med Unga Örnar på scoutläger utanför Roskilde i Danmark. Det var ju spännande på många sätt, och framför allt att besöka Danmark så snart efter kriget. Tyvärr blev hemkomsten sorglig, då jag möttes av storebror Lennart med fästmö Britt på Göteborgs Central med beskedet att pappa hade dött på Kålltorps Sanatorium.

En tid efter begravningen fick jag dock som tröst följa med Unga Örnar till Oslo, där vi skulle bo i familj. Där hade de ännu mer knapert än vi, men huvudsaken var att gränserna hade öppnats igen. På rundturen i Oslo fick vi se koncentrationslägret Grini, som då ännu ej hade avvecklats.

Vi alla unga: Detta var en revytrupp, som leddes av familjen Holmberg för barn i olika åldrar från hela Gamlestaden. Både Carl-Eric och jag var med, fast i olika tidsperioder. Vi övade i Nylöseskolan och en termin avslutades med stor revy i skolans aula mot skäligt inträde. På sommaren sedan turnerade vi till bland annat Rörö och Mölnlycke och uppträdde då på både Folkets Hus och dansbanor.

Svenska Missionsförbundets Ungdom: Här var jag med i en period, där de förutom det religiösa också hade en form av utflykts- och lägerverksamhet i ett torp på landet. Det var nog bland de bästa ledarna jag haft, utan att vara för påträngande med sitt budskap. Ett speciellt minne har jag därifrån. Vid en julfest i deras huvudlokal i Olskroken skulle vi som var med i vad de kallade Våra Pojkar svara för underhållningen. Min uppgift blev då att läsa ”Tomten” av Viktor Rydberg. Men efter att hört Anders de Wahl deklamera ”Nyårsklockorna” i radio, ville inte jag vara sämre, utan tog i för kung och fosterland i min deklamation. Effekten lät inte vänta på sig när en liten pojke, som knappt syntes över talarstolen, framförde ”Tomten” på sitt sätt.

Det hör också till att jag med min läshunger gärna högläste, betraktades kanske lite skämtsamt som en blivande präst. Det blev jag ju inte, utan ägnade mig åt försäljning istället, vilket kanske ligger nära till hands: ”Det gäller ju att få ut ett budskap”. En fördel med att jag gick i två söndagsskolor och sedan SMU, var att mitt betyg i kristendom/religionshistoria alltid var på topp ända upp i realexamen, utan att behöva plugga mycket. Det satt där ändå.

Efter krigsslutet: När freden kom 1945, rusade folk ut på gatorna för att jubla och fira, bland annat framför de inblandade ländernas ambassader/konsulat. Senare vid en fångutväxling av engelska flygare, som inlogerats i Kvibergsskolan, som då låg vid slutet av SKF:s långa fabriksbyggnad på Artillerigatan, försökte jag prata med dem genom staketet. Vi hade inte börjat läsa engelska i skolan, men jag hade fått en engelsk nybörjarbok av moster Märta, och försökt lära mig på egen hand. Det gick ganska bra, men det var för stor åldersskillnad för att jag skulle få en brevvän där.

Sommaren 1947 fick jag åka till Öland som sommarbarn. Där var väldigt fint, och sommarföräldrarna var snälla, men tyvärr hade de en son som var några år äldre än jag, och som såg mig mer som en dräng att basa över, än gäst och hjälp. Vi rensade och gallrade långa, långa betesrader, på knä och för hand, vallade kor och bärgade hö. Baktanken var nog att få gratis arbetskraft mer än att låta en stadspojke komma ut på landet. Men en kamrat från Göteborg och jag fick vår revansch på bondpojkarna. De hade nämligen ett fotbollslag, som vi var med i. Stora och starka var de, men spela fotboll var det si och så med. Vi hade mycket roligt när vi ”lurade skjortan av dem”. Ett vackert och bestående minne har jag dock från Öland: Helgmålsringningen. Att efter en lång arbetsvecka lyssna till kyrkornas klockklang över ett stilla landskap, skapade faktiskt en känsla av frid även hos en liten göteborgspojke. Denna känsla kan komma igen än idag när jag ser och lyssnar på Helgmålsringning i TV, vilket jag gärna gör.

När sommaren 1947 var slut började jag på GKM/Burgårdens samrealskola, och ungdomsåren tog vid…

Tillägg: ”Mammas betyg”

Under hela vår skoltid måste vi barn (Lennart, Carl-Eric, Rolf, Hasse och Gunvor) i en skämtsam ritual visa upp våra examensbetyg efter varje avslutning. Även om vi blev berömda för dem, var hennes slutreplik: ”Bra, men då skulle ni se mitt avgångsbetyg.”

Något sådant kunde hon ej visa upp, därav följande historia: Hon hade ett så bra betyg att lärarinnan på Djurgårdsskolan lovade att betala terminsavgifterna för henne, men mormor tyckte att hon inte kunde skicka flickan dit i träskor, eftersom hon inte hade råd med riktiga skor. Mamma skulle därför börja arbeta, men till det erfordrades Arbetsbok, vilket kostade 10 öre på Pastorsexpeditionen. Det hade inte mamma och fick därför lämna sitt betyg i pant. Långt, långt senare försökte jag på Carl Johans församlings arkiv hitta detta, men utan resultat. Dock kunde jag på Stadsarkivet hitta betygsböcker med inskrivna betyg och kunde då göra en avskrift. Det var ett strålande betyg med bland annat två stora A som jag då kunde förära henne.

Hon fick också uppleva när hennes fyra vuxna söner upprepade vår ritual med att visa upp examensbetyg efter ingenjörsexamen på GSTA, Göteborgs Stads Tekniska Aftonskola.

Ett bevis på hennes ”kvicka huvud” var när kung Gustaf V invigde Masthuggskyrkan 1914. Alla skolbarn hade samlats utanför kyrkan och kungen tittade över älven och pekade och frågade: ”Vad heter den kyrkan?” ”Det är Lundby nya kyrka Ers Majestät”, svarade då mamma, varpå kungen gick fram och klappade mamma på huvudet och sa: ”Du var en duktig flicka du.”