”Så var vi då äntligen hemma”

Berättelse av Ulla Larsson, Göteborg, född Wasén år 1929.

Jag vill allra först stryka under en sak – att denna berättelse helt och hållet är mina egna minnen, så som just jag kommer ihåg dem. Det är alltså inte säkert att allt stämmer med verkligheten, inte ens säkert att min egen syster har upplevt tillvaron på samma sätt. Så tag det med en nypa salt!

Vi bodde i Göteborg, där vi levde i en värld som var trygg och underbar för oss barn, min bror ett år äldre än jag och min syster ett år yngre. Mamma var trygghet och värme, pappa var polis och kunde allt, och huset vi bodde i låg alldeles nere vid Göta älvstranden på berget ovanför Lindholmens varv. Det var en spännande miljö där det alltid hände något, antingen ute på älven, i dockan nedanför berget, vid Amerikakajen på andra sidan, eller bara i vår magiska trädgård. Det skulle gå att skriva en hel bok om vår barndom där.

Men i mitten av 30-talet började det mullra hotfullt ute i Europa. Att vara granne med de tre båtvarven Lindholmen, Eriksberg och Götaverken, i Sveriges viktigaste hamn, tror jag kändes väldigt riskfyllt för mina föräldrar, för plötsligt bestämdes det att vi skulle flytta flera mil till andra sidan av Göteborg, till ett egnahemsområde som skulle byggas där.

I maj 1937 började huset byggas, till största delen av pappa själv, med hjälp av goda vänner och en stor och stark bror. Det blev så pass färdigt att det gick att flytta dit när höstterminen just startat, och då gick jag i andra klass. Där börjar mina minnen från krigsåren, som alltså präglade hela min uppväxt, från lycklig, fantasifull unge till väluppfostrad, blyg men fortfarande fantasifull tonåring med stora framtidsdrömmar.

Vi bodde nu i vårt nya hus i Utby på östra sidan av Göteborg. Året var 1940 och
Sverige låg i beredskap. Regelbundet lät Hesa Fredrik sin kusliga, dånande stämma ljuda över staden, en övning för att kontrollera att flyglarmsutrustningen fungerade. Det var signalen som skulle tala om för oss att främmande flygplan närmade sig och att alla skulle söka skydd.

Om vi barn var hemma just vid dessa tillfällen fick vi skynda oss ner i källaren, där vi skulle stå med ryggen mot ”hjärtmuren”, den som gick mitt under huset, ända tills signalen ”faran över” kom som en befrielse. Trots att det bara var en övning kändes det kusligt och allvarligt för oss fantasifulla ungar. Vi förstod nog inte hela vidden av det hemska som skedde runt om i Europa och som rapporterades dagligen i radion. Men vi visste att om varningen kom ”på riktigt” skulle vi bli evakuerade till en för oss okänd plats, tillsammans med andra skolkamrater som också saknade ett eget ställe att åka till. Jag minns att vi hade varsin liten resväska stående i hallen, packad och klar med nödvändiga kläder, toalettsaker och några kära böcker. Jag minns hur det pirrade i magen när jag såg den, och att jag kände mig gråtfärdig, för jag visste att vi fick åka utan mamma och pappa och utan att veta hur länge vi skulle bli borta. Dessutom måste vår älskade hund Jeppe bli kvar hemma!

Så en morgon medan vi höll på att klä på oss kom det riktiga larmet. Först blev vi förvirrade, det var ju inte måndag? Och klockan var ju inte tre?

Nu var det allvar! Med hjärtat i halsgropen rusade vi ner för de två trapporna till källaren. Där stod vi tryckta mot väggen tillsammans med mamma och hörde hur plan efter plan dånade fram alldeles över hustaket. Efter vad som tycktes som en evighet kom i alla fall signalen ”faran över”, och vi kunde gå ut på gatan, där oroliga grannar samlats för att diskutera det som hänt. Några hade tydligt sett att det var tyska plan – andra hade lika säkert sett att det var engelska. Senare visade det sig hur det verkligen låg till – det var engelska plan på väg mot Norge, där tyskarna gått in.

Bara några timmar efter denna händelse kom en buss full med barn och hämtade min syster och mig. Jag trodde länge att det var de främmande flygplanens fel att vi fick ge oss iväg så snabbt. Men nu vet jag att evakueringen, på grund av det spända läget i våra grannländer, var bestämd redan innan överflygningen. Så iväg for vi till en okänd plats och utan att veta vad som skulle hända. Jag grät och mådde illa – kände mig sjuk och övergiven och förtvivlad. Systern tog det med mera jämnmod. När vi kom fram visade det sig att jag verkligen var sjuk. Jag hade fått påssjuka, och hamnade med hög feber i ett isolerat rum, där jag låg ensam i flera veckor eftersom jag fick njurproblem som följdsjukdom … Men det är en annan historia.

Stället vi kom till var ett litet samhälle i närheten av Laxå. Där blev vi inhysta i byns skola, som låg vackert i en skogskant ganska nära Västra Laxsjön. Flickorna fick ena flygelbyggnaden som sitt revir. Var pojkarna hamnade minns jag faktiskt inte, men troligen var det i någon skolsal i det stora skolhuset. Sovsalen liknade väldigt mycket ett militärlogement med våningssängar i prydliga rader från vägg till vägg. När vi bekantat oss lite med vårt nya, tillfälliga hem och väskor och annat burits in i salen fick alla ett madrassvar och ett kuddvar, och med dessa i famnen gick sedan alla i samlad tropp till en lada där vi fyllde vår bäddutrustning så gott vi kunde med halm. Det gick faktiskt att sova riktigt skönt på de enkla men sommardoftande bäddarna. Även i övrigt var det en ganska enkel standard på inkvarteringen. Den personliga hygienen fick skötas vid ett par tvättställ i korridoren, och för andra behov fanns ett par utedass. Men jag tror inte det var någon av oss som tyckte det var så värst konstigt, för de flesta hade ännu inte hunnit bli bortskämda med badrum och toalett inomhus.

I den stora byggnaden, i en av salarna som vette ut mot skolgården, blev jag isolerad för att inte smitta mina kamrater. Där låg jag alldeles ensam vid ett av fönstren, omgiven av alla skolbänkar och annat som ställts undan för att göra plats i de salar där de andra barnen skulle sova. Aldrig glömmer jag hur rädd jag var och hur jag längtade hem. Om nätterna drömde jag mardrömmar om att pappa kom åkande baklänges på en stor motorcykel och inte kunde hitta mig, och ingen fanns i närheten för att trösta. Hugaligen!

Det tog flera veckor innan jag ens kunde få komma ut på skolgården en stund
– liggande i min säng, som snälla vuxna bar ut, vilka det var minns jag inte. Kamraterna fick inte busa med mig, men det gjorde de, som väl var, ändå när ingen såg det, och den snälla, snälla kokerskan smög till mig alla möjliga små godsaker i hemlighet. Det gjorde förstås tillvaron lite lättare och roligare.

Jag skrev hem till mamma och bönade och bad att de skulle komma och hälsa på, och ”snälla mamma, kan jag inte få ett paket med godis och böcker och en badboll, för det får alla de andra!” Hur sant nu det var. I mina ögon var det i alla fall så! Men det var bistra tider, och sådan lyx fanns det inte utrymme för. Jag kan föreställa mig hur svårt det måste ha varit för mamma att skriva att hon inte hade råd just nu. Men en dag kom det i alla fall ett paket fullt med nybakade kanelbullar, pepparkakor, kritor, målarböcker och lite andra små saker – det går inte att beskriva hur glada min syster och jag blev!

Jag antar att de andra barnen hade det ganska roligt, även om de också längtade hem. Ledarna var snälla och gjorde väl så gott de kunde för att ersätta mammor och pappor, säkert inte så lätt alla gånger. Och jag hann i alla fall bli frisk igen innan vi åkte hem till Göteborg – hann till och med vara med på en badutflykt ner till sjön. Dit vandrade vi i gåsmarsch genom skogen sjungande ”Vi går över daggstänkta berg fallera”, och andra hurtiga visor.

På hemresebussen var alla förstås överlyckliga och det blev liv i luckan vill jag lova! Med förläggningen bakom oss fick den plötsligt ett försonande skimmer över sig, och vi sjöng allt vad vi kunde på en visa, som en av ledarna diktat till midsommarfesten (och som vi inte riktigt instämde i då), ”Vi har så roligt på Röfors Bruk …” som vi nu finurligt bytte ut mot:

”Det var så roligt på Röfors bruk
med majstång, dans och allt sånt där.
Jag glömmer aldrig hur roligt det var,
det var, det var, det var så roligt på Röfors Bruk …” o.s.v. i all oändlighet.

Och så var vi då äntligen hemma. En sådan lycka!

Det måste ha varit en riktig pärs för mamma att klara hushållet under åren som kom efter 1940, då ransoneringskorten gjorde sin entré i Sverige.

Efter folkskolan gick min bror Ulf till gymnasium, Kerstin och jag till flickskola inne i Göteborgs centrum. Vi hade en timmas buss- och spårvagnsresa fram och tillbaka varje dag, lördag inräknat, även om vi slutade lite tidigare den dagen. Någon mat serverades ännu inte i våra skolor utan vi fick ta med oss smörgåsar och en peng att köpa varm mjölk för i matsalen. En blandning av choklad och socker i en glasburk med lock hade var och en i en hylla, och så fanns där bord och bänkar att slå sig ned vid. Jag minns att våra smörgåsar var väldigt enkla, pålägget var oftast hemmagjord marmelad eller kanske heminlagd gurka eller något i den vägen, och att vi ibland längtande kikade på kompisar som kom från ett par gårdar i Hindås och Härryda. De kunde ha ägg, korv, leverpastej eller andra läckerheter på sina smörgåsar. Ibland bytte vi smörgåsar med dem, till båda parters förtjusning …

Med tre växande ungdomar som gick i skolan ”i stan” var det inte lätt för lilla mamma att knåpa ihop mat till familjen, för bröd- och smörkupongerna ville aldrig räcka till. Det blev kaffe-, socker- och köttkuponger som räddade matsäcken! Det fanns nästan alltid någon som kunde byta några av dem mot mjölkuponger, och så bakade mamma grovt, osötat bröd med en hel del mosad potatis i. Det blev tunna, lite sega rundkakor som vi faktiskt gillade.

Till frukost innan vi åkte iväg till skolan fick vi varannan dag havregrynsgröt och varannan dag rågmjölsgröt. Det var en klok lösning, eftersom pappa och jag avskydde havregrynsgröt, och Ulf och Kerstin avskydde rågmjölsgröt lika hjärtligt. Mamma förhöll sig nog neutral i frågan. Men jag kan fortfarande inte få i mig havregrynsgröt – och min syster har samma inställning till rågmjölsgröt.

Många stadsbor klarade sig ändå ganska bra, eftersom de hade släkt eller vänner ute på landet. Det gick nog ganska många hemliga lådor och paket via järnvägen därifrån in till Göteborg. Eftersom pappa var polis och dessutom uppväxt och fostrad i en stor (och rolig) prästfamilj med hög moral, var det förstås absolut uteslutet att vi skulle kunna köpa något på svarta börsen! Men när vi kom hem en dag, som jag aldrig glömmer, kunde vi känna ända från busshållplatsen hur hela nejden doftade av kanelbullar, och ju närmare vi kom grinden till vårt hus desto mera doftade det! Inne i hallen stod mamma och sken som en sol och slog ut med armarna. ”Kom får ni se!” På bordet stod ett jättestort fat med ett berg av kanelbullar, tre glas och en stor tillbringare med mjölk. ”Nu får ni äta så många bullar ni vill!” Och gissa om vi gjorde det. Ett underbart minne! Men – var kom mjölet ifrån? Ja, det går väl att avslöja så
här långt efteråt, men jag tror aldrig att pappa ens försökte få reda på det. Det var en av hans systrar, som var mora på en stor gård ”någonstans i Västergötland”, som hade fått reda på hur vi hade det med matkuponger, och som nästan blev arg när hon hörde hur mamma försökte trolla på alla håll och kanter. Efter den dagen hände det då och då att det kom mystiska presentpaket från Västergötland, och det gjorde vardagen något lättare för oss. Det hände att vi till och med fick leverpastej med saltgurka med oss till skolan!

Kläder var ännu ett kupongproblem. Men också med det kunde mamma trolla! Hon ändrade och vände och lagade. Mycket kläder hade vi inte, men vi var alltid prydliga och hela och rena. Pappa blev ”fritidsskomakare” och satt på nätterna och lagade våra skor om det behövdes, för mer än ett par hade vi inte förutom pjäxor på vintern. I flickskolan infördes det att alla måste ha en ”skyddsrock” utanpå sina vanliga kläder. Jag vet inte om det var för att skydda kläderna eller för att det inte skulle uppstå någon konkurrens mellan elever som kanske hade enkla kläder och andra som hade gott om byten att ta till. Men det fungerade, och det förekom aldrig någon mobbning av denna anledning.

Åren gick och kriget, som de flesta trodde skulle vara över på några månader, bara fortsatte och fortsatte. Det blev till sist som en konstig vardag, och man blev invaggad i en sorts konstig okänslighet – ända tills flyktingar började komma över fjällen och havet, och vi fick se och höra i levande livet hur det verkligen var, och vad de gått igenom. Pappa talade flera europeiska språk och fick ofta vara tolk för flyktingar, och ibland tog han med någon hem för att han eller hon skulle få komma in i en normal familj efter kanske flera år i ett koncentrationsläger. Det var otroligt känslosamt och rörande, och jag började engagera mig så mycket jag kunde i bland annat scouternas insamlingar och Ungdomens Röda Kors. Det var ju ”en loppspott i havet”, men var och en gjorde så gott man kunde.

1945 när freden kom dansade jag med alla andra på Avenyn i Göteborg, viftade med flaggor, sjöng, slängde konfetti och serpentiner på glada medmänniskor, och hurrade utanför Amerikanska legationen. Ännu en dag som jag aldrig glömmer!