”Sparsamhet och påhittighet”

Berättelse av Kerstin Bodin, Göteborg, född Andersson år 1932.

Vi var några barn ute och lekte på gården. Ett par tanter höll på att hänga tvätt på strecken. Då kom farmor ut ur farstun – med hårknut uppe på huvudet och händerna som vanligt instuckna under det randiga förklädet: ”Di sa på radion att tyskarna har gått in i Polen. Nu blir det krig.”

Det var den första september 1939. Jag skulle snart fylla sju år. Min första tanke var: ”Rädda mej från tyskarna! Var skall jag gömma mej? I sopetunnan! Där letar dom inte. Fast nej, det är bättre i kakelugnen innerst i farmors rum.”

Detta var i Lunden i östra Göteborg, en stadsdel som då låg lite i utkanten av stan. Vi bodde i ett trähus från slutet av 1800-talet med alla omoderna bekvämligheter. Det hade två uppgångar, var och en med en farstu, som vi kallade bislag. Det var ett tvåvåningshus med frontespiser, d.v.s. det fanns en lägenhet i tredje våningen också i varje uppgång. I en sådan bodde vi i ett rum och kök. Farmor och hennes bror hade två rum och kök i första våningen på gaveln. Det fanns ytterligare åtta lägenheter och ett spisrum där i huset på Karlagatan 13. Huset hade en liten trädgård på framsidan mot gatan och ett bergsparti, ett gammalt stenbrott, på gårdssidan. Vedbodarna och dasset på berget kom man upp till via en stentrappa med järnräcke, som var kallt att
ta på om vintern. I källaren under huset var det lågt till tak och det luktade jord. Där fanns också vedbodar och brygghus – d.v.s. tvättstuga – och snickarbod, där tidigare min farfar och då min pappa hade sin hyvelbänk och sina verktyg. Min familj var liten, det var bara pappa Gunnar, mamma Hedvig och jag. Men nära bodde ju farmor Gustava och morbror August, ”Mobragust”. Alla familjer hade bott där länge. Min mamma hade flyttat dit när hon var fyra år och min pappa hade kommit samtidigt, sex år gammal.

Ja, kriget hade börjat – andra världskriget. Snart kunde man se knektar komma gående på gatan i grå, filtaktiga landstormsuniformer med trekantiga hattar som hade uppvikta brätten med blått på insidan. Det var de inkallade soldaterna. Jag blev jätterädd för att min pappa också skulle bli inkallad, och det blev han ju. En dag kom en inställelseorder med posten. Ångestfullt såg jag honom ge sig iväg på morgonen, för jag trodde att han nu skulle ut i kriget och aldrig komma hem mer. Ingenting kunde lugna mig. Men redan på eftermiddagen kom han tillbaka – jag såg honom från min lekplats på berget – och meddelade glatt att han inte dög, de ville inte ha honom. Han hade ju haft tbc några år tidigare och var dessutom 43 år gammal. I stället skulle han organisera husets försvar. Mamma fick gå på kurs i att lägga förband och annat sjukvårdande, något som hon tyckte om att göra. Hem kom lådor med gasmasker som skulle provas, lådor med förbandsartiklar, filtar och ficklampor. De äldre ungdomarna i huset blev ordonnanser – det var ett nytt ord till att lära sig – och skulle cykla med bud och meddelanden i kvarteret. De övriga i huset hade alla fått sig en uppgift tilldelad.

Den nionde april 1940 var mamma, pappa och jag nere hos farmor och Mobragust för att höra på radion – de hade en riktig radio, vi hade bara en kristallmottagare med lurar. Alla var allvarliga. Så kom då nyheterna – tyskarna hade ockuperat Danmark och Norge. Jag vet precis var i rummet jag stod och jag kommer ihåg skräcken som grep mig. Norge och Danmark var nära! Tyskarna var nära! De vuxna omkring försökte nog dämpa det värsta, men de var ju själva oroliga, det gick inte att dölja. Det var efter det de verkliga förberedelserna med skyddsrum och hemmaförsvar kom igång.

I alla hus fanns det vindar och förråd, där man kunde ställa upp allt det man inte behövde just då men ville spara till senare användning. Nu kom order från myndigheten: ”Vindsröjning!” Inget brännbart fick finnas på vindarna! Om det skulle komma en brandbomb skulle det ge ytterligare bränsle åt eldsvådan. Det skulle bli inspektion för att se till att folk lydde. Det blev ett elände. Var skulle man göra av de kära saker som sparats på vinden? Alla tyckte det var ett dumt påhitt. Men det var bara att finna sig. Pappa gick upp på vinden och såg de sex stolar i nyrenässans med flätade ryggar och sitsar, som han som sexåring sett sin far renovera, nyköpta men begagnade, och som han själv fått lära sig fläta sits på. Det kändes sorgligt. De fick inte plats i vårt lilla rum och inte hos farmor heller. Han började såga sönder dem, tre stycken, med tårar i ögonen. Han kunde inte fortsätta (så jag har kvar de andra tre). Alla stadens bortrensade möbler samlades på ett stort område på Levgrens äng (där Polishuset och Ullevi är numera). Vi gick utanför de flera meter höga staketen, där sakerna lagrades på varandra, och tittade. Pappa såg med förtvivlan i sitt möbelsnickarhjärta på allt detta som skulle brännas. Det var stolar och bord, soffor och byråar i alla stilar.

I en del av källaren måste det göras i ordning ett skyddsrum. Väggarna bestod
av husets tjocka grundstenar, så de var nog lämpliga för ändamålet, men taket var av trä. Det byggdes rejäla stöttor för det. En reservutgång till den andra delen av källaren ordnades med en kraftig metallucka, som man kunde krypa igenom. Utrymmet inreddes med sittplatser och britsar med filtar och dynor. Vatten fanns, och hinkar och brandslangar. Tändstickor och stearinljus lagrades upp. Det fanns också karbidlampor – de luktade otäckt – och en och annan fotogenlampa. Utanför huset staplades sandsäckar en bit upp mot väggarna. Mitt i allt det hemska var det spännande. Ibland ordnades övningar. Då gick flyglarmet – ”Hesa Fredrik”. Någon gång hände det att larmet lät på oanmäld tid, och då var det på allvar och vi fick skynda oss ner i skyddsrummet i nattkläder. Det var kusligt. Detta hände när något flygplan hade navigerat fel och kommit in över Sverige. Då lärde vi oss skillnaden på ljudet från de tunga bombplanen och ljudet från de snabba, lätta jaktplanen. I slutet av kriget brydde vi oss inte så mycket om det – då visste vi att det var engelska eller amerikanska plan som tagit en nordligare rutt för att komma undan det tyska luftförsvaret på hemväg från sina raider.

Mörkläggningen var också hemsk och spännande. Alla fönster måste ha extra täta rullgardiner med särskilda fack vid sidan så att det inte blev den minsta ljusstrimma, som kunde synas utifrån. Det fanns mörkläggningsspioner som kontrollerade. Alla skyltar och affärsfönster var släckta, liksom gatubelysningen. På vintern var det kolsvart om kvällarna och bara snön lyste upp. Då var det med en viss förtjusning man tog sig uppför trapporna vid Brunkebergsgatan och upp till ”Utsikten”, där hela Göteborg bredde ut sig för ens syn, när ögonen hade vant sig vid mörkret. Det var lika svart överallt. Ibland kunde man se luftförsvarets sökande strålkastarljus svepa över himlen och korsa varann.

I skolan förbereddes också barnen. Affischen ”En svensk tiger” med den stora, randiga katten sattes upp och vi fick veta, att spioner kunde finnas överallt och att vi aldrig skulle svara på frågor om var man bodde, om ens pappa var inkallad och var han i så fall var (men det visste ju ingen ändå, bara att han var någonstans i Sverige). Och vi var helt införstådda med situationen. Vi brukade sjunga andra ord till den tyska soldatsången ”Lili Marlene”. Jag kommer inte riktigt ihåg hur den var, men det var något i den här stilen: ”Först så tar vi Hitler och … sen så tar vi Göring och hänger i en stropp … sedan så skall vi hissa opp i högsta topp herr Ribbentrop, farväl Lili Marlene, farväl Lili Marlene.”

Vi hade ingen egen daglig tidning, för vi delade Göteborgs-Posten med farmor, men en dag i veckan skickades jag till tobaksaffären för att köpa Handelstidningen (GHT). Där skulle vi läsa vad chefredaktören Torgny Segerstedt hade skrivit i spalten ”I dag”. Jag fick skynda mig för det kunde hända att det numret av tidningen inte fick säljas, och då fanns ett papper klistrat snett över butiksdörren: ”Handelstidningen beslagtagen.” Då hade Torgny Segerstedt skrivit något, som regeringen befarade kunde reta upp tyskarna, och det kunde bli farligt för oss. Det pratades om att det fanns nazister i Sverige. Man hörde skvaller om vissa präster, militärer och poliser, och förakt är nog rätta ordet för vad vi kände. Vi barn pratade om det också, och vi visste precis vad som var ”rätt” och vad som var ”fel” och vilka vi skulle hålla på.

Efter något år kom permittenttrafiken igång. Det var tyska soldater, som reste med tåg hem på permission från Norge och tillbaka igen. Dessa tåg passerade Göteborg, och på väg ut på Västkustbanan stannade de ofta till nere vid järnvägsbommarna vid Dämmevägen på Gårda (där väg E6 går numera, tågen går i tunneln bredvid). Dit sprang vi Lundenbarn nerför backarna i mörkret och tittade. Ibland såg vi hur någon soldat gick ut på en plattform i det mörklagda tåget och hur det glimtade till när han tände en cigarrett. Vi skrek fula ord och spottade. Det här fick jag inte göra för dem därhemma, men det var oemotståndligt.

Allt eftersom kriget fortsatte och bredde ut sig blev det mer ogripbart. Jag ville ha en karta över världen och jag hade hört, att man kunde få en gratis från tidningen ”Lektyr”, den med äventyrsberättelserna, om man skickade in flikar från tre tidningar. Så jag tjatade mig till att få köpa sådana och jag fick min karta, som sattes fast med häftstift på väggen ovanför kökssoffan. Där var alla länder i olika färger. När jag hörde var slagen pågick kunde jag sätta små nålar där. När striderna i Nordafrika höll på var jag någorlunda lugn, för det var ju så långt borta. Jag höll reda på namnen på platser, generaler och vapenslag – det måste ha varit för att jag var så rädd, att jag behövde en slags kontroll. På nätterna drömde jag ofta om att soldater jagade mig med gevär, om att jag gömde mig och blev upptäckt, om bomber och bränder. Jag bad till Gud varje kväll om att det skulle bli fred snart. Jag började också utveckla olika slags tics för att beveka makterna – mycket av detta blev bestående.

Snart nog började varor att ransoneras. Det var ännu ett nytt ord att lära sig. Jag var med mamma nere i stan och hämtade ut ransoneringskort på ett ställe som hette kristidsnämnden. Kaffe var nog något av det första som kom i fråga och tobak – man kunde byta ut det ena mot det andra. Pappa avstod då tobaken – han rökte lite ibland – så att det blev kaffe på alla kupongerna. Surrogat dök upp, flera sorter. Ett hette E4, och det fanns något som hette Cikoria. Jag drack ju inte kaffe, men det som gjordes på rostade ärter tyckte jag om. Fler varor kom ”på kort” och folk tyckte det var bra, för då blev det rättvist – även om någon hade gott om pengar gick det inte att hamstra. Somliga hade släktingar på landet, och de kunde få ett tillskott av fläsk och ägg ibland.

Butiksägarna hade det besvärligt. Pappa var släkt med Carl Ingman, som hade speceriaffär på hörnet av Olskrokstorget och Olskroksgatan. Han och hans fru satt halva nätterna och räknade ransoneringskuponger – allt måste stämma och redovisas för kristidsnämnden. Likadant var det för mina två mostrar, Frida och Margit, som drev varsitt kafé på motsatta sidor av Jaegersdorffsplatsen – Kafé Klippan och Café Jägersro. Efter sina långa arbetsdagar fick de sitta och räkna och kontrollera alla dessa små kupongrutor så att de stämde med inköpen. Det gällde ju nästan allting de serverade – kaffe, bröd, smör, skinka, ost – kunderna måste lämna kuponger för detta. Sådant var nära att knäcka många småhandlare, som ju måste klara allting själva.

Det blev ont om de flesta matvaror. Matfett, kött och fläsk, specerier, kläder och skor var på kort. Frukt och grönsaker gick fria, men sådant som kom utifrån fanns inte, t.ex. bananer. Apelsiner var sällsynta. Risgryn fick vi någon gång, kanske var det till julgröten. Det blev också ont om fisk, för fiskarna kunde inte gå ut med sina båtar p.g.a. minfälten i havet utanför. En del av dem gjorde det ändå, och många av dem råkade illa ut när de blev torpederade eller beskjutna av tyska fartyg. Så de fick hålla sig strax utanför kusten i det egna territorialvattnet, och inte ens det hjälpte alltid. Ryktet kunde gå: ”Dom har fått in sill på Redbergsvägen!”, alltså i fiskaffären där. Då rusade mamma nerför backarna, stod i kö och kom hem med ett kilo skarpsill – det gick hundra på ett kilo! Det ordnade hon gladeligen, rensade och stekte. Så gott det var! Det kom inte in någon lutfisk heller, för långan fiskades ju långt ute, men mamma lyckades få tag i en stor sej. Den spilades och torkades på en nätställning, som pappa gjorde, sedan behandlades den som vanligt och julen var räddad.

En fisk som dök upp nu var tonfisk. Man kunde skära det ljusröda köttet som kotletter och steka, men först måste de läggas i vatten eller mjölk så att transmaken lakades ur. Det gällde hela tiden att vara sparsam och påhittig. Vissa livsmedel kunde man köpa utan kuponger, bl. a. paltbröd, något som jag blev förtjust i med skrapat margarin på. Ett nytt smörgåspålägg var fiskkorv. Det tyckte jag också om. Konditorierna hade ersättningsmedel i sina bakverk. Äggpulver kunde göras av måsägg. Riktig vispgrädde var det inte på tårtor, och vad smörkrämen innehöll var det ingen idé att gissa. Mandelkubbar var kupongfria. De hade en sågspånsliknande konsistens och smakade lite bittert av mandelessens. Mandel fanns ju inte heller.

Någon gång fick vi en kanin av moster Gerda, som födde upp sådana hemma i Partille. Pälsen togs också tillvara. Jag hade länge önskat mig en muff, och nu fanns det ju möjligheter. Pappa gjorde en fin sådan av det ljusgrå kaninskinnet. Den fodrades och fick baksida av grå velvetin och ficka med dragkedja. Den var skön att sticka händerna i! Det började bli ont om tyg och kläder, och det blev ransonering på sådant också. Bomullen hade ju importerats och även ullen – vi hade väl inte tillräckligt med får inom landet. I stället kom det cellull, gjord av träråvara, och bomullen
ersattes med vistra. Cellullen värmde inte alls som ylle, och vistran var väldigt slinkig och utan samma stadga som bomull. Länge hade jag nu på senare år svårt att förlika mig med det ”nya” tyget viscose (rayon), som används i blusar och klänningar, men till slut köpte jag ett plagg och fann det mjukt och behagligt – det hade hänt saker med vistran under de fyrtio–femtio åren!

Men hemma hos oss fanns det tyg att tillgå. På vinden hämtade vi platta kartonger, väl igenklistrade med papper för malens skull, och i dessa låg uppsprättade, tvättade och pressade gamla kostymer och annat, det mesta av mörkblå yllecheviot. Av sådant blev det kläder till mig. Mamma och jag åkte till mönsteraffären på Haga Kyrkogata. Där fanns det två kunniga damer, som mätte en och klippte mönster av papper, som var färdiga efter en vecka. De hade många kunder, och man fick alltid vänta länge på sin tur. Men under tiden kunde man titta i mönsterjournalerna med alla vackra kläder i. Det var roligt. Sedan lade mamma och pappa ut tygbitar och mönster på det utdragna köksbordet, och med hjälp av någon stuvbit fick de ihop en klänning med ok av kanske rödmönstrad manchester. Pappa klippte till och mamma sydde. Till det blev det snyggt med röda knappar och rött skärp. Jag fick också veckade kjolar av cheviottyget. En gång blev det en hel kappa av en ulster vi fick av moster Frida. Den var brunmelerad. Tyget vändes och fick den slitna sidan inåt, så resultatet blev fint.

Mina föräldrar kom av folk som sparat på allt användbart eftersom det hade varit nödtvunget, och en sådan inställning bär man med sig. Jag måste fortfarande alltid tänka efter, innan jag gör mig av med något – vad kan man ha detta till? Det var kort på läder och skor också. När jag var i tioårsåldern hade axelväskan kommit på modet. Jag ville gärna ha en sådan som ny skolväska. Men hade vi råd? Nej. Då gick pappa ut i sin skrubb och kom tillbaka med en låda skinnbitar: ”Det är inte så stora bitar att det räcker till en väska, men om du vill ha en i två olika färger går det bra.” Det ville jag. Och så blev det en fin svart väska med ljusbrunt mittparti. Den hade ytterfack också och, förstås, axelrem. Något annat jag gärna ville ha var kraghandskar som grabbarna brukade använda. Det kom inte så lätt snö in i dem. Pappa letade upp en bit skinn som förvandlades till tumhandskar med krage. Man kunde ha yllevantar inne i dem så det blev varmt. Farmor repade upp gamla ylletröjor och strumpskaft och stickade nya vantar och sockor av garnet. Det var noga med hur skorna sköttes. Pjäxor som blivit våta ute i snön hängdes upp i fiffiga hållare ovanför spisen. Skoblock sattes i dem, och så var de torra och fina igen till nästa dag, blev insmorda och färdiga att gå ut med. Och så kom träbottnarna! Det var det varmaste jag någonsin haft på fötterna – jag frös nästan alltid annars – stövlar av läder med bottnar av trä. De förstärktes med ”knappar” av metall, som spikades på under. Jag kunde springa omkring med dem utan att halka, och jag minns att jag hade dem när vi kapplöpte på gatans asfalt. När bottnarna slitits ut, satte pappa på nya. Han hade en skomakarlåda under kökssoffan, för han lagade alltid våra skor – så var det nog i många hem.

Vi måste spara på bränslet. Lägenheterna i huset hade en vedspis i köket och en kakelugn i rummet. I spisen eldade man med ved eller kol/koks och i kakelugnen med ved. Ibland hade man satt en järnkamin framför och monterat ihop med ett rör, och då kunde man elda med kol i den också. Men det började bli ont om det importerade bränslet. I stället kunde man köpa briketter, som var hoppressad torv. De brann sakta och länge och det var bra, för när man vaknade på morgonen var kakelugnen fortfarande varm. Vi tog också vara på trälådor från affärerna i närheten. Särskilt minns jag Mårtensson, innehavaren av kemikalieaffären mittemot på Karlagatan, som lade lådor av trä och kartong innanför staketet till vår trädgård. Mamma bakade en kaka då och då och gav honom som tack. Pappa tog ut spikarna med tång ur trälådorna, sparade dem i en hink och sålde till Wockatz skrothandel i Olskroken. Ibland köpte vi förstås ved. Det låg förresten mängder med ved staplade vid husen. Antagligen kunde man elda med ved i pannorna i husen med centralvärme, vilket de flesta hade då.

Vi hade också ett tvålågigt gaskök att laga mat på och gasugn, som stod ovanpå spisen under sommarhalvåret. Vi köpte gaspolletter, som lades på en mätare. Men det blev ont om det också – gasen gjordes ju av stenkol. För att spara på bränslet gjorde mamma långkok i en koklåda. Den bestod av dubbla kartonger eller trälådor med träull som isolering. En gryta med ärter eller annat kokades upp på spisen, sveptes in i tidningspapper och sattes i koklådan. Allt placerades under kökssoffan, och efter några timmar var soppan, kruskagröten eller bönorna färdiga.

Jag har inget minne av att jag led någon brist på något sätt under dessa år. Ändå hade vi det dåligt med kontanter, för min pappa hade varit arbetslös i flera år sedan han hade haft lungsot och legat på sjukhus i ett år. Han var möbelsnickare/slöjdlärare, men han fick inte arbeta i skolorna för att han hade haft tuberkulos. Han anvisades kurser i metallhantering och hade en del uppdrag i möbelaffärer. Ett tag var han vägarbetare i Kallebäcks lider. Då hade han en stor, vadderad väst utanpå de andra kläderna – det var under de fruktansvärt kalla vintrarna 1941–42. Till slut kunde han börja arbeta på Götaverkens snickeriverkstad, där han trivdes bra och blev kvar till sin pensionering.

Att vi i familjen klarade oss så bra som vi gjorde var mycket potatislandens förtjänst. När Sverige inte längre kunde köpa livsmedel utifrån, insåg myndigheterna att något måste göras. Så Drätselkammaren i Göteborg erbjöd allmänheten att hyra 200 kvm jord för 3 kronor säsongen. Vårt första ”land” låg i Torpa vid nuvarande E20. Ingen av föräldrarna hade odlat på riktigt förut, men de var mycket intresserade – lånade trädgårdsböcker på biblioteket, läste och begrundade. Vallen grävdes upp, rensades och behandlades enligt konstens alla regler. Första året hade vi mest potatis av flera sorter men också grönsaker av olika slag. Det sattes blommor utmed kanterna och jordärtskockor som en häck runt om. Efter allt arbete med rensning och vattning blev skörden god, och nästa år hyrde de ännu ett land. Weibulls tjocka frökatalog var mammas favoritläsning de åren. Där fanns alltid något nytt att pröva. Olika kålsorter, purjolök och annat, som skulle drivas upp och sättas ut som plantor, såddes i hopsnickrade lådor avpassade till fönsterbrädena i rummet. På eftermiddagen flyttades de till köksfönstret, för då var det sol där och på köksbordet. Mamma gallrade purjolökarna med pincett innan de skolades om i krukor och till slut placerades på friland, ditförda på pakethållaren på pappas eller min cykel.

Till slut hade vi ”ägor” på flera ställen – den mest intressanta var uppe i Delsjöområdet på Göteborgs nedlagda soptipp, Björkedalen. Där kunde man hitta allt från gamla skor till tennskålar och knivblad, som pappa tog till vara och gjorde skaft till om de dög. Potatis var inte lämpligt att ha i den jorden, för knölarna blev enormt stora och svampiga. Men man kunde dela dem och använda dem till sättpotatis nästa år i annan jord. Allt växte till ovanlig storlek i denna kompostjord, och vi fick strålande skördar av bönor och ärtor, majs, gurkor och pumpor, spenat och purjolök, dill och persilja. Luktärterna var otroliga med sina vackra blommor och långa skaft. Mamma sålde en del buntar till fiskaffären hemma på gatan liksom ringblommor och zinnia, dill och persilja. Vi klarade en stor del av vår försörjning tack vare alla våra grönsaker och fick en guldkant på tillvaron också. /.../

Den lilla svenska sjöfart som var igång utsattes för stora risker. När vi promenerade i hamnen kunde vi se handelsfartygen ligga där målade i blågult med svenska flaggan över hela sidan. De brukade gå i konvoj över haven. Men det hjälpte inte alltid. De kunde ändå gå på en mina eller bli torpederade. Flera svenska fiskefartyg råkade också illa ut med förluster av människoliv. Något som berörde oss djupt var, när den svenska ubåten Ulven försvann. Det var 1943 under övningar på svenskt territorialvatten. Hela landet höll andan och tänkte på dem som fanns där nere i djupet. Vid varje nyhetssändning på radio satt alla på spänn. Till slut hittades den, minsprängd, och alla kände med de sörjande anhöriga.

Det kom flyktingar till Sverige. Vi hörde om dem som hade tagit sig över Kattegatt från Danmark i småbåtar och togs emot av sina judiska släktingar i Göteborg. Norrmän klarade sig över gränsen i norra Bohuslän och i Dalsland och Värmland. De hade gått igenom många strapatser och vi hörde historier om motståndsmän och deras bravader. Vi hörde också om dem som inte hade klarat sig utan blivit skjutna av tyskarna eller hamnat i koncentrationslägret Grini utanför Oslo, och sedan kanske skickats till andra läger i Tyskland. Flyktingar var inkvarterade i förläggningar i Skatås, och dit promenerade göteborgarna med cigaretter och godsaker och gav dem genom stängslet, men jag tror inte dessa flyktingar kunde röra sig fritt på stan. Finland hade ju också haft krigets fasor att gå igenom i sitt eget land. Finska barn hade utan sina föräldrar evakuerats från sina hem till fosterfamiljer Sverige, men jag minns inte, att jag träffade något av dessa.

Jag vet inte när vi började få vetskap om koncentrationslägren och mördandet. Det var nog i slutet av kriget, och vi fylldes av fasa och hat. Till slut vände krigslyckan. Det började verka hoppfullt för de allierade. Människor slappnade av mer, och jag var inte heller så rädd. Vi hörde om förstörelsen i Tyskland, men jag tror att den vanliga inställningen var den, att eftersom tyskarna hade ställt till med kriget och förstört så mycket överallt, så fick de ta följderna.

Innan kriget tagit slut på våren 1945 dog Torgny Segerstedt, liksom USA:s president Roosevelt. Alla tyckte det var synd att de dog före Hitler och att de inte fick uppleva krigsslutet och segern. När väl Tysklands kapitulation var ett faktum i maj blev det fest i Göteborg, liksom på alla andra platser. Jag var för liten för att få vara nere i stan och se glädjeyran men hörde talas om den. Uppsluppenheten hade varit stor bland de norrmän, danskar, holländare och övriga flyktingar, som vistats här. Vi barn firade på Lundenskolans gård. Flaggan var i topp på stången på berget, överläraren höll tal och vi sjöng ”Du gamla, du fria” och de andra nordiska ländernas nationalsånger (sådana kunde skolbarn på den tiden, eftersom de ingick i de s.k. stamsångerna i femte klass). I slutet av sommaren det året fick vi så höra om hur USA
hade fått Japan att kapitulera. De hade fällt atombomber. Då förstod vi nog inte helt följderna av detta.

Ransoneringarna tog inte slut för att kriget var slut. Det var ont om varor, särskilt sådana som kom utifrån. Minfälten blockerade sjöfarten och det var ont om bränsle. De få bilar som fanns körde fortfarande med gengasaggregat baktill. Så småningom kom fruktbåtar med de efterlängtade bananerna och apelsinerna.

Amerikanarna kom efter kriget att hamna i en sorts strålglans, eftersom USA till slut hade ingripit och påverkat förloppet till seger. Allt från USA beundrades – bilar, kläder, musik, filmer. Nylonstrumporna kom, starka, eleganta och eftertraktade (men tjockare än nutida). Många hade före kriget hyst en beundran för det tyska. Tysk kultur hade betytt mycket och tyskan var det första främmande språket eleverna kom i kontakt med i läroverken. Men svenskarnas förtjusning över detta fanns inte efter kriget. Jag visste inte mycket om sådant då, men avskyn för Tyskland satt hårt i mig, och den har funnits långt upp i vuxen ålder tills jag förstod att jag måste börja
tala förstånd med mig själv. Till slut kom jag över det och kunde resa till Berlin och finna en stad jag tyckte om. Men det har funnits djupt rotat. Ändå hade jag ju inte upplevt kriget direkt. En av mina senare kolleger, en gymnastiklärare från Polen, hade gjort det. Som barn hade hon hemma på bondgården upplevt skräcken, när en tysk soldat riktat geväret mot hennes mamma och krävt att få mjölkbunken hon bar på. Som vuxen kunde inte denna kvinna i Sverige höra ett tyskt ord utan att huden knottrade sig.

Även om vardagslivet för det mesta flöt utan större dramatik under dessa år, och det hela tiden gällde att klara sig så gott det gick med hjälp av sparsamhet och påhittighet, innebar krigsåren stor rädsla vid många tillfällen. Skräcken hade funnits där, särskilt de första åren. Vi hade ju inte krig i vårt land, vi slapp, vi kom undan. Men vi visste inte heller hur länge det skulle förbli så – tyskarna kunde ju komma när som helst, vi kunde bli bombade och ockuperade som Norge och Danmark. Vi klarade oss. Jag har alltid undrat över, hur människor i de drabbade områdena kunde komma igenom fasorna.