”Till saken hör att mamma var bilkårist”

Berättelse av Bengt Kaleb Svensson, Göteborg, född år 1929.

Min historia börjar 1939. Skolan hade slutat och sommarlovet börjat, så mamma Linnéa sökte sommarvistelse för mig. Jag kom till Laske-Vedum som sommarbarn till skolläraren i byn. Jag blev kompis med sonen Olle. De hade ett sommarställe på Orust, vid Henån. Hela sommaren kajkade han och jag runt i en Bohuseka med sprisegel. När jag tänker tillbaka på den tiden måste min tillvaro då ha varit toppen. Men det som skulle komma att påverka resten av sommaren var att Olles föräldrar genom radion, i början av augusti månad, förstod att ofreden närmade sig. De måste åka hem illa snabbt och med det tog sommarlovet slut.

I slutet av augusti blev pappa Edvin inkallad för tjänstgöring vid kustförsvaret och stationerades ute på en av öarna som hade luftförsvar som sin uppgift. Det var inte så ofta vi såg till honom, för han fick inte permission den första tiden. Den 9 april 1940, det var troligen vid fyratiden på morgonen, knackade det på vår dörr. Mamma for upp. ”Har det hänt pappa något”, ropade hon, och vi fyra barn for upp för att med mamma öppna dörren. Utanför stod två militärer. Vilken grad de hade såg vi inte, men de var troligen officerare. Den ene lämnade fram ett papper till mamma, på vilket det framgick att hon skulle ställa in sig nere vid Almedal station så fort som möjligt för transport söderut. Till saken hör att mamma var bilkårist sedan ett par år tillbaka. Där stod fyra ungar, varav storasystern, 14 år, skulle ta hand om lägenhet
och mat framöver. Efter, om jag minns rätt, en styv vecka, kom mamma in genom dörren iklädd lottakårens uniform. Vad hon var fin, tyckte vi alla fyra. Hon berättade för oss, i största hemlighet, om sin insats för fosterlandet och om hur hon blivit transporterad ner till en militärförläggning i södra Skåne. Där fick hon tilldelat sig en stor, tung lastbil, som var övertäckt med presenning. Hon var inte ensam om detta, men hur många lastbilar som ingick i konvojen, som skulle transportera svenska ”bassar” till Norgegränsen i Värmland har jag glömt. Det var tjugo värnpliktiga i varje lastbil. Vi klarade denna pers bra, efter vad jag minns. När så pappa kom hem på första permission var lyckan fullständig.

Till saken hör vidare att vid Almedals station låg en fabrik som tillverkade linoleummattor, Forshaga tror jag den hette. Den togs i beslag av de militära för att vara en tillfällig kasern för infanteriet och trossen då det gällde att förse nyinkallade med utrustning och mat. Mamma hade ordnat så att vi barn kunde gå dit och få mat medan hon hjälpte till med utspisningen av bassarna. De pengar pappa fick i s.k. tjänstelön var inte någon förmögenhet, så den mat vi fyra fick sätta i oss var faktiskt det som klarade oss från undernäring. Detta var under tiden vi bodde i Burås. Senare
på året flyttade vi till solgårdarna i Johanneberg.
På sommaren var min lillasyster och jag nere vid Götabergsskolan för att kika på
flyktingbarn från Finland som var installerade där. Det var en kille i min ålder, med
stora blåa ögon och alldeles gyllengult hår, som stirrade mig i ögonen. När vi kom
hem bönföll jag mamma Linnéa om att få några ören för att köpa lite godis och ge
till honom och, som jag antog, hans syster. Några dagar senare när jag kom hem från
skolan, så satt grabben vid köksbordet och såg lite vilsekommen ut. Mamma hade
under dagen varit nere vid flyktingmottagningen och frågat om möjligheten att få
hjälpa till med att stå för ett finskt barn under orostiden. Det mötte tydligen inte
något hinder och mamma fastnade också för Veikko – så hette grabben som jag givit
godis. Veikko var ett av tre syskon, de andra två fick bo hos andra Göteborgsfamiljer.
Vi, Veikko och jag, blev allra bästa vänner – ganska snabbt förstod vi varandra. Han
kom, om jag minns rätt, från en ort som hette Kotka. När kriget var över fick Veikko
åka hem till sina föräldrar. Vi hörde av varandra då och då.