”Ubåten Ulven”

Berättelse av Eric Josefson, Göteborg, född år 1921.

Året var 1943 vid påsktiden. Fem kustartillerister, bland dem jag, minör, förlagda på Björkö i Göteborgs norra skärgård, samlades i Skarvik för transport med en mindre båt till Klåverön söder om Marstrand. Sälöord ligger öppen för Västerhavets vindar mellan Rörö och Klåverön, är ödslig och grå i framtoning.

Det blåste styv kuling och stark sjöhävning. Vi skulle deltaga i en stor marinövning. Väl framme bar vi utrustningen, optik och signalmaterial samt torrskaffning till högsta punkten på ön, där vi etablerade oss i en stengrotta. Vid tretiden på natten avbröts övningen och vi beordrades återvända. Tillbaka i Björkö hamn, frusna, sömniga och hungriga, möttes vi av beskedet att ubåten Ulven, som ingick i övningen, saknades. Trots den tidiga timman var mycket folk församlat i hamnen, både civila och militärer, och stämningen var otäck och hotfull. Fiskarna på platsen gick till angrepp mot de församlade marinofficerarna, inte handgripligt men mycket nära. Det framkom att Ulven försvunnit vid Stora Pölsan. Fiskarna kände till att tyskarna minerat på svenskt vatten, vilket officerarna förnekade kännedom om. Därav meningsutbytet.

I gryningen lämnade ett dussintal fiskebåtar hamnen för att svepa det troliga olycksområdet; ett riskfyllt företag. Båtarna gick på linje, fram och åter i olika riktningar, med trålwirar släpande på botten. I ändan av varje stålwire fanns en ”trollhoppa” fästad. Den var ett ungefär två meter långt rundjärn med påsvetsade hullingar, också i järn. En man i besättningen stod ständigt och höll i wiren för att kunna känna vad trollhoppan kom i kontakt med på havsbotten.

Med varje ”stånka” följde en signalkunnig militär. Vi använde oss av semaforsignalering, d.v.s. av två flaggor, en i varje hand. Bokstäverna i alfabetet representerades av de olika lägen vi placerade flaggorna i. En skicklig signalist kunde avsända eller mottaga drygt sexhundra tecken på tio minuter. Han fick inte ha artrit förstås! Omedelbart i dagningen blev jag placerad ombord på Svealand av Hälsö med skepparen Job, som jag alldeles särskilt minns därför att han hade en tjock guldring i ena örsnibben, då något mycket ovanligt. Väl ute till havs arrangerades sveplinjen och mitt livs längsta berg-och-dal-baneresa började. Den pågick i tre dagar, för min del den tredje dagen ombord på Clipper av Källö-Knippla. För att hålla ihop och dirigera båtarna signalerade vi om kurs och avvikelser. Detta var besvärligt i det hårda vädret, dels fick någon i besättningen ge stöd bakifrån, dels gällde det att passa på innan signalmottagande båt försvann ur sikte i en vågdal och vice versa.

Jag hade oturen att bli sjösjuk första dagen. Mådde fruktansvärt illa och vomerade. Mitt i dessa konvulsioner nere i skansen hörde jag oväsen från däck och från stötar mot fartyget, som skakade och riste. Paul, en av fiskarna, ropade ner till mig att jag måste komma upp på däck om jag hade livet kärt. En ubåt, Nordkaparen, hade försökt borda fiskbåten av rädsla för att en minsprängning, som skett under ubåten, hade skadat densamma. Så var dessbättre inte fallet. Vi passerade ju över ett minfält och det var flera minor som detonerade därute p.g.a. svepningen. Allt detta rörde mig inte i ryggen i det tillstånd jag befann mig. Brydde mig inte om huruvida jag levde eller dog. Lyckades somna en stund, vaknade och var frisk. Drack mängder av kaffe, åt bröd och fett, stekt fläsk. Har aldrig sedan varit sjösjuk. Alltsammans mycket märkvärdigt.

Under dessa dagar, då fiskarna ställde upp frivilligt med sina båtar men fick ersättning för oljeåtgången, lyssnade vi på radio, fick tidningar att läsa på kvällarna iland, och kunde konstatera att det som sades om Ulvenkatastrofen inte kunde identifieras med våra upplevelser på havet. Journalister försökte ge sig ut till olycksplatsområdet med hyrd skärgårdsbåt, som fick vända i Stora Oset på grund av sjögången. De svärmade, bleka om nosen, omkring i hamnen på Björkö och försökte pumpa oss i räddningsmanskapet på upplysningar – i mitt minne förgäves.

Andeskådare och spågummor från hela landet anlitades för att bestämma Ulvens position. Även i tragik kan finnas komik. Andra dagen meddelades i radio att det blåste så hårt att endast Manligheten, ett större örlogsfartyg, låg därute. Då reagerade den inte särskilt talträngde Job kraftigt, fnös och sa: ”Vi går ut i vilket väder som helst!”, vilket jag gärna vill vidimera.

Efter dessa tre dagar i strålande vårsol, avbröts spaningsarbetet och andra typer av sökande efter ubåten följde. Räddningsfartyget Belos deltog. Ulven lokaliserades till sist och togs upp efter ett kvalificerat och turligt bärgningsarbete några månader senare. En sommarmorgon efter permission i Göteborg for jag med vedettbåt till Känsö. Vi passerade Eriksbergs varv, där man lagt upp Ulven i en flytdocka. Jag såg flera vitklädda personer som hjälpte till att tömma båten på innehåll och gav min sista hälsning till de döda männen.