”Vi drog upp garnen och körde direkt hem”

Berättelse av Sixten Olsson, Rörö, Bohuslän, född år 1922.

Hösten 1939 låg vi på fiske vid 3-milsgränsen, vi var den enda fiskebåten som hade radio. Då hörde vi på nyheterna att tyskarna hade gått in i Polen. Vi drog upp garnen och körde direkt hem till Rörö. Vi låg NV vid Halsen DK. Sen gick vi ej ut mer på året. Vi hade ju ingen förtjänst, men vi hade potatis och grönsaker som vi odlade själva så vi klarade oss hela året. Det blev salt sill och potatis ofta. Hela vintern låg vi vid kajen – lite hemmafiske, salt sill, potatis och grönsaker, vi klarade vintern.

Militären kom till Rörö, 7–8 man, och ett litet värn byggdes uppe på berget vid lotsutkiken. Det skulle sprängas ett bergrum för en strålkastare och en signalstation vid berget i Apelviken, Rörös norra del. Vi hade 1,25 kr i timman. Strålkastaren fick bara vara uppe i 10 sekunder i stöten och fick sedan tas ner i berget, för strålkastaren var det första som fienden sköt sönder. Speglarna kostade 30 000 kr styck, en stor summa på den tiden. Jag var också med och byggde en mätstation på Hyppeln men det vara bara en kort tid.

På våren 1940 började vi med makrillfisket, i maj, vi fiskade på nätterna. Vi hade avskärmad belysning på båtarna, och garnen hade belysning på varje garn. Det är en episod jag minns – vi skulle dra garnen men de hade gått på tvärs och fastnat i något, så vi fick backa. När garnet kom upp på däck var ett garn helt rött av mönja, troligen hade det fastnat i en mina inne på svenskt vatten. Det kunde ha varit en svensk hornmina som svenskarna hade lagt ut. Det var bara en gissning – allt var ju hemligt. Vi fick ej veta var de svenska minorna låg. Men vi kunde komma in vid Hamneskär eller vid Hönö huvud för där låg en patrullbåt så där kunde vi slinka in. De tyska båtarna hade bara en liten topplanterna och var svåra att se när de kom med full fart om nätterna.

Vi var ute för en malör med fiskebåten GG 428 Siva som var inhyrd av staten för att känna efter sill. Vi sänkte ner en tunn kopparlina med en tyngd i botten. Då kunde man känna när sillen träffade koppartråden och de som var riktigt skickliga kallades ”kännarna”. De kunde känna på vibreringen om det var ett stort sillstim. Vi fick 90 kr i veckan av staten och var vi skulle känna fick vi order om från vadfiskarna. När vi låg där och kände närmade det sig en stor konvoj, med två jagare först och två jagare till bakom. Så vi flyttade på oss och körde mot land, men vi blev beskjutna av tyskarna. Vi såg hur spårljusen flög över seglen, men vi kom närmare land och klarade oss den gången. Vi såg flera lastfartyg som gick i konvojen. Vi skulle gå in vid Hamneskär men vi såg flera drivminor. Då kom det ”tôga”, dimma. Jag gick ner i maskin och körde allt vad tygen höll mot land. Vi körde med tjärolja och det stod en eldkvast ut ur avgasröret, som var fullt av sot. Vi visste ej var vi var så vi fick börja loda (ett snöre med ett blylod i botten och knutar på snöret så vi kunde mäta i famn). ”Kör NO”, sa en av gubbarna. Vi körde i fem minuter, så lodade vi. Jag ropade när vi hade träffat berg med lodet, vi fortsatte, lodade och det grundade upp till 5 famn. Rätt förut fick jag se ett berg, vi var vid den södra ändan av Hamneskär: ”Vi fortsätter fram i dimman, det skall komma tre små skär och då är vi i Pôtterännan.” Hamneskär ligger NV om Marstrand. Vi gick in till Marstrand.

Texten på sidan är Sixtens berättelse som publicerades i sin helhet i boken Vardagsliv under andra världskriget. Minnen från beredskapstiden i Sverige 1939–1945, sid 185-186.