Berätta med bilder (2009)

Aina Nilson berättar om sitt Göteborg i bilder.

Berätta med bilder

I en av Robert Garellicks fina böcker om Göteborg finns några sidor som berör mig extra starkt. Det är sidorna 92–105 i ”Bilden av Göteborg II” med bilder på min barndoms gator. Om jag hade haft möjlighet att gå in i bilden skulle jag börja gå högst uppe från Kleva. (Där trådbussen gick.) Jag skulle gå ner för den branta backen till trapporna. Kanske skulle jag, som så många gånger förr gå till höger om trappan och ställa mig i det lilla båset. Där kunde man tryggt stå och titta ner på trottoaren under. Sen skulle jag gå ner för de 14–15 trappstegen, och fortsätta mot Bangatan. Jag skulle passera Martinas speceriaffär (av en del kallad Ringklocka) i hörnet och gå snett, till höger, över gatan och fram till ”våran pot”.

Bangatan var ända in på mitten av 1930-talet en trädomsusad grusväg. Som 4–5-åring kunde jag gå utanför huset och rita en hage i den mjuka bruna sanden på trottoaren eller kanske på vägbanan. Där körde inte så många bilar men ofta kom vagnar dragna av hästar. Ibland en ibland två framför en vagn med ved och koks, ett flyttlass eller ett flak med flaskor från Pripp och Lyckholm. Om mamma och jag skulle åka och hälsa på någon fick vi GÅ till Stigbergstorget. (Det var långt för små ben.) Där gick den ”blåe vagnen” och Långedragsvagnen. Den sistnämnda åkte jag aldrig. Den kostade lite mer än övriga. Det tog några år innan jag kunde förstå hur mamma kunde se skillnad på röda, bruna och blåa vagnar. De var ju blåmålade allihop. Att det var den lilla vändbara skylten uppe vid taket som visade nummer och färg gick så småningom upp för mig.

Om jag fortsätter mitt tankeexperiment med vandringen i gatubilden skulle jag, om det var en varm dag, sätta mig en stund på en av de runda stenar som fanns på var sin sida om porten. Jag undrade många gånger varför alla portar hade en liten rund sten på var sida om porten. Jag vet fortfarande inte den praktiska meningen med dem. (I Garellicks bok finns inte en enda bild med sådana små sittestenar. Jag undrar när de försvann? 1950-talet?)

Porten bestod av två stora gedigna trädörrar. De var mörkt gröna och profilerade. Den ena halvan var alltid stängd och förankrad med en järnstång snett mot innerdelen av portgången. (Där kunde man hänga och slå kullerbytta, men det var förbjudet.) Ljusknappen för trappljuset var placerad på väggen ovanför stången.

När jag många år senare kom från bio eller annan kvällsaktivitet kunde det hända att jag stötte på någon jämnårig som stod där i portmörkret med sin pojkvän och pussades god natt. Det kändes alltid pinsamt. En kväll beslöt mig för att inte tända trappljuset där. Jag skulle gå i mörkret, genom porten, för att istället tända i trappuppgången. Inne i trappuppgången trevade jag mig fram för att nå knappen. Då stötte min hand emot en pälsyta. De unga tu hade övergivit porten och stod nu i trappuppgången istället. Jag hade kommit emot flickans pälskrage. Det kändes ännu mera pinsamt när ljuset klickade igång.

Om man tittade mot taket kunde man på en tvärbalk i taket på porten, läsa ”Kvarteret Vita Björn. Majornas tredje rote”. Själva gången var lång och sluttade lätt nedåt mot gården. Den var belagd med släta stenplattor vid sidorna och kullersten i mitten. På stenplattorna hoppade vi hage ibland.

Gångens väggar var klädda med grönt trä från marken upp till ungefär 1½ m höjd.

I gången fanns två dörrar. Den ena ledde till en urmakeriaffär den andra till brygghuset.

Innanför portgången låg den stora kullerstenstäckta gården. Den inramades av ett gatuhus med tre våningar (en våning sten, två våningar trä) plus tre gårdshus med vardera två våningar i trä. Det ena gårdshuset innehöll också dasslängan och ett annat utrymme som på trettiotalet rymt ett stall med två hästar. Hyresgästen vägg-i-vägg med stallet brukade klaga på att hästarna sparkade i väggen på natten. Senare nyttjades lokalen av en alltiallo-verkstad. Sammanlagt fanns 20 lägenheter i fastigheten, de flesta innehållande ett rum och kök. Där fanns en större lägenhet, ett spisrum och två affärslokaler. Under 1940-talet slopades spisrummet och blev ett extra sovrum i den större lägenheten bredvid. Den stora lägenheten beboddes av vicevärden eller fastighetsägaren. Alla enrummare hade tre fönster, två i rummet och ett i köket. Lägenheterna mot gatan hade två ingångar från trapphuset. En dörr mot en hall som sen ledde in i rummet. En direkt in i köket. Hallen användes nästan undantagslöst som garderob. Därför gick man alltid köksvägen.

Mitt på gården fanns vattenpumpen. Den var ofta obrukbar. Den frös sönder på vintern och lagades inte så snabbt. Mattstången bredvid var fäst dels i ena husdelen dels i en stång. Soptunnorna var placerade mellan dasslängan och brygghuset. Under alla huslängorna fanns jordkällare. Där förvarades mest ved och koks. På vindarna fanns vindsskrubbar och torkvindar.

Varje hyresgäst svarade själv för uppvärmningen av lägenheten. Trapp- och dass-städning sköttes också av hyresgästerna. I min tidiga barndom skickades en träbricka runt i trappuppgångarna. Den som hade dassbrickan var i tur att städa dassen. Hon lämnade brickan vidare när hennes städperiod var över. Hyran betalades, i förskott, personligen hos vicevärden i slutet av varje månad. Fastighetsägaren var i allmänhet på plats för att ta emot pengarna och skriva på kontraktet.

Så många människoöden som rymdes innanför dessa väggar.

Mina föräldrar flyttade dit som tämligen nygifta. Jag tror att det var 1928. De bodde då i femte uppgångens första våning. Om ödet varit onådigt skulle denna betraktelse aldrig blivit skriven. Mina föräldrar kunde ha somnat in för evigt där i första våningen.

Det gick till så här. De var mycket fattiga. Pappa reste runt på landsbygden och sålde fisk. Varje kväll när han kom hem hade han fisk med sig som mamma tillredde. En kväll hade han dessutom ett fång med prima björkved. De åt fisken, eldade i kakelugnen och mådde gott. När det var dags att gå till sängs sköt pappa spjället, för att bevara så mycket som möjligt av den goda värmen. Kanske var han medveten om att han borde ha väntat en stund till men brasan var utbrunnen och de skulle ju upp tidigt nästa morgon. De somnade. Så vaknade pappa. Han var tung i huvudet - hade svårt att bli klarvaken. Men något var fel. Han försökte väcka mamma. Hon vaknade inte. DÅ kvicknade han själv till. For upp. Fram till fönstret. Öppnade det och kände den iskalla nattluften i lungorna. Så tillbaka till mammas säng. Han lyfte upp och bar henne till fönstret. Sedan höll han hennes huvud ut mot vinternatten. Hon vaknade till. Tillsammans började de sedan att fläkta ut den kolosmättade luften. Tyvärr också värmen. Björkved ger mycket värme men är också så sammansatt att den fordrar mycket syre för att leverera fullständig förbränning. Något av veden hade legat som glöd under askan. De överlevde, men kunde lika lätt ha dött av koldioxidförgiftning.

Då när de var nygifta bodde det en plåtslagarfamilj ovanpå i andra våningen. Den familjen hade 4 eller 5 barn. Plåtslagarn och pappa blev vänner. När det blev för stökigt i familjen ovanpå under kvällarna kom plåtslagarn ner till mina föräldrar. Han berättade bl a att kalla nätter var det så gott och varmt att lägga sig i kökssoffan, där det sov några barn. Extra varmt och gott var det om något av barnen hade lite feber.

En sommareftermiddag gick fru Plåtslagare till soptunnan för att tömma en slaskspann. Sen gick hon till vattenpumpen för att skölja spannen. Där fanns en annan fru som sköljde sin spann. De bägge fruarna började samtala. De hade mycket att dryfta. I lägenheten gick plåtslagarn och väntade på sin middagsmat. När han tittade ut och fick se sin fru ivrigt småpratande skickade han ut ett av barnen med en pall. Han menade att hon nog blev trött i benen av att stå och prata så länge. Pumpen var en naturlig mötesplats. Där kunde mycket avhandlas.

Kanske diskuterades en kvinnlig hyresgäst med ett barn. Hon var inte gift. Hon titulerades FRÖKEN N. Gifta kvinnor tilltalades FRU. Det var INTE passande att ha barn utan att vara gift. Denna ogifta kvinna var inte blyg eller försagd. Hon var tvärt om mycket stridig. Några år efter flickans födelse började mamman bli rund om magen. En av de ärbara fruarna frågade hur det stod till. Den ogifta svarade att hon hade fått en knöl i magen. Den skulle opereras bort. Tiden gick den ogifta kom till sjukhus och kom hem igen – med ännu en flicka. När hon mötte den ärbara på gården blev det ett samtal som lät ungefär så här: ”Tänk så överraskad jag blev när fröken N kom hem från sjukhuset med ett barn.” ”Än ja då”, svarade den nyblivna modern. Det fanns de som sedan kallade henne ÄNJADA.

Hyresgästerna bodde mycket ofta kvar i huset under årtionden. De kanske bytte lägenhet men var huset troget. I en trappuppgång bodde tre generationer. Ja, till och med fyra men inte samtidigt. De äldsta, ett pensionärspar, bodde två personer i andra våningen. Dottern, bodde i tredje tillsammans med man och två barn. Modern, den gamla kvinnan fru K, var förlamad i benen och satt därför i rullstol. Det var en kraftig korgstol med stora hjul. Dottern, fru S, skötte sin förlamade mor. Hon hade därför två hushåll att sköta. Hon bar också ut Göteborgs-Posten tidigt på mornarna. (Hon behövde inte gå på gym för att få motion.) Största delen av dagen var hon i sina föräldrars lägenhet. Jag var jämngammal med den yngsta flickan i ”dotterfamiljen”. När hon ville att vi skulle vara hos henne och leka var vi alltid hos mormodern. Mormodern var vänlig och förnöjsam. Hon skrockade och skrattade åt vårt småprat. Ofta satt vi på kökssoffan och ritade. När vi hade lärt oss att läsa fick vi låna inbundna exemplar av ”Hvar åttonde dag”. Där fanns roliga fixeringsbilder som vi försökte hitta rätt i. Språket och stafningen var ju gammaldags men vi klarade det ganska bra. Men visst skrattade vi åt de konstiga meningarna.

När mormodern behövde uträtta sina mänskliga behov blev hon inkörd i rummet. Där fanns en kraftig trästol med en stor potta under den uppfällbara sitsen. Dörr mellan rum och kök stängdes alltid vid dessa tillfällen. Det var ändå ingen dramatik eller konstighet då detta skedde.

Naturligtvis fick mormodern vara inomhus större delen av året men en eller kanske två gånger fick hon komma ut i friska luften. Det skedde mestadels i maj månad. Alla i huset visste när fru K skulle på utflykt. Alla gladde sig och undrade om det skulle bli fint väder och hur allt praktiskt skulle avlöpa. En av dessa utflyktsdagar var jag på plats i enrummaren tillsammans med min lekkamrat. Mormodern satt på en vanlig stol med svart kappa och svart hatt. Hon hade nog också en sjal omkring sig. Lite orolig var hon för hur färden ner för den branta stentrappan skulle avlöpa men också förväntansfull inför att få komma ut i den sköna majdagen. Hennes två söner, bastanta, stadiga män kom. De tog raskt hand om rullstolen och bar ner den för trapporna. Det blev så tomt i köket då rullstolen kom bort. Sen kom de upp igen. De resonerade med sin mor om bästa sättet att bära ner henne. Trappan var som sagt smal och brant och sönerna ganska breda över bringan. Om de bar henne i ”gullstol” – en korsar sina armar, därefter tar de varandra i hand och den som skall bäras sätter sig på de korslagda armarna och lägger sina armar runt halsarna på bärarna – skulle de ha svårt för att få plats på bredden i trappan. Dessutom skulle en bärare få gå på de helt avsmalnande trappstegen i svängen. Han skulle bli tvungen att gå på klackarna. Jag minns inte hur de till slut bar sin mor men ner kom hon. Jag hörde uppe i köket hennes skrämda små rop och sönernas lugnade mummel. Det var ganska nervigt.

Det lyckades alltid. Hon blev aldrig tappad eller skrapad. Men jag förstår väl hennes oro. (Något år blev hon nog nerburen i rullstolen.) Väl på gården blev hon tryggt placerad i rullstolen. Där lades också en mängd filtar. Dottern hade under förmiddagen ordnat med mat i korgar och kassar. Sönernas familjer strömmade till. Så begav sig hela sällskapet till Slottsskogen. Det var en stor karavan. Gröna Änga var målet. Min kamrat körde rullstolen en bit men mormodern skrek ängsligt åt henne att det gick för fort. Stolen kunde välta. Då tog en av sönerna vid. Vi gick, Bangatan upp mot Djurgårdskyrkogården och tittade på berget till vänster där någon högt upp hade knackat in ett kryptiskt meddelande i stenen. Tyvärr minns jag inte hur det löd. Vi gick också förbi den gröna skogvaktarbostaden på vänster sida och tog sen vägen till höger in i skogen. Sen var det inte långt kvar till Gröna änga. Där blev rullstolen placerad under ett träd, karlarna la sig också i skuggan. Kvinnorna tog fram mat och dricka. Om jag minns rätt koktes kaffet över öppen eld, i en grop i marken med stenar runt om. Min kamrat och jag sprang runt. Jag fick nog också en smörgås eller bulle. Några timmar senare packades allt ihop. Alla gick hemåt och vardagen var tillbaka.

Några år senare flyttade det äldsta barnbarnet in i första våningen i samma uppgång. Hon var nygift och fick en son efter en tid. Då var nog mormodern och morfadern borta. De unga bodde inte kvar så länge.

På sidan 95 i boken ser man en grön rondell framför kyrkogården. Där låg, innan spårvägen kom till, en lekeplan. Det var en stor lekplats med gungor av olika slag, (bl a en hög slänggunga), sandlåda, lekhus och ett stort cementkar. Jag minns inte att det fanns vatten i karet. Däremot sand, som barnen ivrigt vräkte i. Jag tror att där också fanns några flickor som hade ansvar för verksamheten. Jag brukade gå dit med min mamma.

Under hela min barndom bodde jag i något av gårdshusen. När jag var i 16-årsåldern flyttade vi till den stora lägenheten mot gatan. Man hade, från alla lägenheter, god uppsikt över allt som tilldrog sig på gården men blev också granskad och iakttagen var gång man gick över den. Jag hade svårt för att gå på de små, ojämna kullerstenarna. Mina fötter slant och kanade på dem. Därför försökte jag hitta lite större stenar där jag kunde placera HELA min fot utan att den gled ner i mellanrummet. Min gång blev förstås lite uppseendeväckande på det sättet. Jag tog långa, korta, snedställda och ologiska steg. En grannfru hävdade därför, under hela min uppväxttid, att det var något fel på mig. Hennes, något år äldre, dotter gick minsann rakt och stadigt, som en normal flicka skulle göra.

Jag gjorde allt jag kunde för att undvika denna bitska grannfru. En dag när jag var sent ute, på väg till skolan, stannade jag inte för att niga och säga god morgon. Jag gjorde en knixning mitt i språngmarschen. Det godtogs inte. Mamma fick strax höra hur slarvigt och nonchalant jag hade hälsat.

Min syster fick beröm för att hon alltid stannade till och neg djupt. En dag såg vi från fönstret att hon neg för herr K när han gick från dasset. Han var gammal och tänkte väl inte så mycket på småflickors beteende. Därför gick han förbi henne som om han inte sett eller hört henne. Då sprang min syster efter honom och knackade honom i ryggslutet. När han förvånad vände sig om stod hon där, nästan i givakt, och gjorde en fin nigning.

I många år bodde vi i samma trappuppgång som familjen R. Fru R hade varit gift tidigare och hade två tonårsbarn. Med herr R fick hon en son. Jag var ibland hos tant R och tittade på det lilla barnet. En gång när hon bytte blöja på honom och torkade honom i stjärten sa hon ”den här lelle rompen skall få mycket stryk”. ”Varför det?”, frågade jag. Hon tyckte det var naturligt att aga barn. MEN den lille pojken blev högt älskad och jag tror inte att han fick stryk någon gång. En annan gång när hon bytte på honom och torkade runt penisen sa hon: ”Så tvättar vi den lelle totoloton”. Tant R rökte. Hon ville inte skylta med det så hon bad ofta mig att gå och köpa i tobaksaffären på hörnet. Jag fick en 25-öring och beskedet att köpa fem lösa ”Bråddvai” = Broadway. De kostade fem öre styck. Ibland hade hon pengar så att jag kunde få köpa en kola (en mintkyss) för tre öre också.

Farbror R var mycket förtjust i öl. Det tyckte inte tant R om. Hon ville att han skulle lämna hela sin veckolön till henne. Han ville helst först gå till systembolaget för att få en halvliter brännvin och framför allt till speceriaffären för att få några öl efter löneutbetalningen. Sen gömde han drecken i källaren eller på något annat ställe. En höstdag när tant R eldade årets första brasa i kakelugnen började det puffa och smälla på kakelugnens topp. Förskräckt ställde sig tant R på en stol för att se vad som hände där uppe. Hon hittade några ölflaskor. Korkarna hade av värmen flugit ur. Farbror R hade glömt av att han lagt flaskorna där flera veckor tidigare. Trots att hon var arg kunde inte tant R låta bli att skratta när hon berättade om fyrverkeriet mot taket.

En barnlös familj som bodde i huset några år kallades för ”den lelle gubben å den stora käringa”. Anledningen är nog överflödig att orda om.

En annan barnlös familj väckte uppseende på annat sätt. De var sjöfolk, både man och kvinna. Kriget gjorde att de nödgades stanna i land. Mannen var mycket huslig. När han tog ut och piskade mattorna hade han förkläde på sig. Det var inte vanligt, varken att karlar piskade mattor eller att de hade förkläde på sig. Han piskade så dammet rök, sopade så varligt och rullade sen ihop mattan och bar in den. När de gick ut tillsammans gick de så fint arm i arm över gården. Men så hände av och till att någon av dem eller bägge kom in i en sup-period. Då blev det inte så viktigt med städningen. Om de kom hem tillsammans fick de stötta varandra. Under nyktra perioder var de mycket prydligt klädda men elegansen försvann snabbt under de våta veckorna. När de sen blev nyktra smög de sig fram. Deras skamkänslor var mycket påtagliga.

En kvinna som använde ett starkt färgat läppstift kallades ”den röa”.

När vi bodde i fjärde uppgångens andra våning flyttade en dag en ungkarl in under oss. Det var en prydlig man i 35–40 årsåldern. Han var nyskild och hette Erland, tror jag. Efter en kort tid bodde många ensamma karlar tillsammans med honom. De kallades allmänt för ”pojkarna”. De levde i sus och dus. Mamma menade att våra golv var så kalla för att pojkarna eldade så dåligt i sin lägenhet. De la hellre sina pengar på brännvin än på mat och bränsle. Ibland kom någon av dem upp för att fråga om de fick låna två kronor. Kanske lyckades det. Jag tror nog att mamma fick pengarna tillbaka var gång som hon hade lånat ut.

En kväll kom en av dem, Affen, och knackade på. Han hade med sig en påse där det låg en vinrödrandig herrpyjamas. Den ville han sälja. Pappa sa direkt att den var för liten till honom. Flickan kanske kan ha den sa Affen och nickade mot mig. Mamma drog på det. Den är nästan ny fortsatte han. Jag har bara använt den en gång. Det var när fjällan och jag låg på hotell. Slutet blev att mamma köpte pyjamasen till mig. Summan hon gav minns jag inte. Det var kanske tre fyra kronor. Mina nattlinnen var urvuxna och tunnslitna nu fick jag en nästan ny pyjamas. Jag använde den i många år.

En av pojkarna var äldre än de andra, han gick dåligt och stödde sig på en käpp. Om honom sades det att han minsann hade ”tagit studenten”. Det var något oerhört. Jag kände INGEN som hade tagit eller skulle ta studenten. Den högsta form av utbildning som fanns i min värld var Realen.

En annan av pojkarna, en mycket välpressad och stilig man hade ett svårstavat kanske adligt namn. Han rörde sig på ett annorlunda vis än alla andra. Han gick mycket rak och med lite trippande steg. Många gånger gick han över gården, efter att ha köpt en halvliters mjölkflaska. Han höll handen om flaskhalsen och hade armen hängande rakt ner. Vi barn tyckte det såg så roligt ut. En dag när vi var några stycken som stod där mitt på gården gjorde jag en liten improviserad imitation av mannen. Kamraterna skrattade. När jag en stund senare kom upp till mamma fick jag förebråelser för att jag hade härmat. Det skulle jag låta bli. Det var fult att härma andra människor. Dessutom fanns det ju så många som tittade och hade synpunkter på hur man uppförde sig. Jag blev ledsen men också lite förundrad. Hade jag härmat så bra att alla kunde se vem jag föreställde? Mamma hade ju inte hört vad vi talade om. Bara sett min uppvisning.

I en familj, som inte bodde så länge i huset, kallades mannen för ”nassen”. De andra karlarna menade att han hade nazistsympatier. Det kanske var så.

Som liten flicka fick jag ofta vara ute på gården. Då blev jag omhändertagen av de stora flickorna. De lät mig var med i danslekar och när de bollade. Jag fick i portgången lära mig grunden till ”kursen”. Det var så det kallades när flickorna med två eller tre bollar bollade sig igenom ett program. Det var en räcka olika sätt att hantera bollarna. Man började med ”tolverna” och gick bakåt ner till ”etterna”. Den som tappade en boll eller gjorde annat fel fick överlämna bollarna till kamraten. När jag var liten fick jag stå med en stor boll och bolla mot den gröna panelen. Den bestod av bräder. Därför gick bollen snett ibland men jag var för liten för att kunna bolla mot den släta vita väggen högre upp.

Av dansvisorna minns jag den förtjusning jag kände då jag stod mitt i ringen och de stora flickorna dansade runt mig. Mot slutet sjöng de ”för ingen ville ha´na”. Alla gick in mot mitten och fortsatte sjunga ”ta na ta na och kasta na i grana – så råtterna får ta na.” Vid de orden lyfte de upp mig högt i luften. Det var INTE mobbande eller förnedrande, enbart roligt.

I en av de där snälla, stora flickornas familj blev det tillökning med ett tvillingpar något år senare. Jag tyckte att det var så roligt med de söta tvillingarna och ville att mamma skulle gå med mig upp till dem. De bodde i den stora lägenheten i tredje våningen i gathuset. Min mamma blev alltid så besvärad när jag tjatade om att gå dit. Mamman i familjen var mycket bestämd och robust. Jag var lite rädd för henne så jag vågade inte gå dit själv. När tvillingarna var omkring två år flyttade familjen. Som vuxen frågade jag mamma varför det var så mycket mystik och konstigheter kring dessa små fina barn. Då fick jag veta att det var den unga flickan, som jag hade lekt med, som var mor till de små. Officiellt hette det att mormodern var barnens mor. Min mamma kände en stor olust över hur detta hade hanterats. Det var det som jag hade känt.

En av familjerna i huset hade en stor pojke. Han var i tonåren när jag var i förskoleåldern. Han hade en gång i sin barndom ramlat ut från ett fönster och spräckt skallen. I hela sitt liv hade han ett ärr från ögat mot bakhuvudet. Ett stort hårburr dolde ärret på huvudet. Han var ansedd som lite egendomlig men skötte sig bra. Fick jobb och gifte sig så småningom. Hans pappa var smed. Mamman var sömmerska. Hon satt i sin enrummare och tog emot folk som ville ha något sytt eller ändrat. Hon ändrade en jacka för mig en gång. Då fick jag titta i alla hennes modetidningar. Symaskinen stod på det stora bordet i rummet. Där hängde också klänningar som var påbörjade eller färdiga för leverans. Det var från sin mor som sonen fått sitt stora lockiga hår. Hon hade en tjock, grå, krullig peruk. Hon var mycket vänlig och hade bra idéer när det gällde att sy om. Pappan arbetade på SKF. Han var lite argsint. Ibland på lördagseftermiddagen när han kom från arbetet, hade han med sig nickelkulor hem. Om man frågade vackert kunde man få några. Allra bäst var att få en stor silverblank kula.

Många gånger kom det spelemän in på gården. Det kunde vara en ensam dragspelare eller ett par där kvinnan sjöng och mannen spelade. De brukade ställa sig mitt på gården så att alla kunde se dem. Om de skötte sig bra kom det små paket av tidningspapper, med pengar i, som fruarna kastade ut från fönstren. Vi barn hade nästan slagsmål om att hämta paketen och lägga dem i fiollådan eller hatten på marken framför spelemannen. En kvinna som kom ibland brukade rulla fram en sopetunna på gården. På den lade hon sin sittra. Sen satte hon igång med sin konsert. Hon sjöng högt och viftade ivrigt med armarna över sitt instrument.

Det hände några gånger att den nu så berömde ”fiolmannen” kom och spelade. Han vandrade hit och dit i sidled medan han spelade. Jag tror att han avbröt mitt i en takt, la ner fiolen i lådan och sprang vidare i sina gråa gummiskor. Det finns de som tror att det inte fanns någon fiol i lådan. Kanske var den tom ibland. Då hade han nog gått till ”flåarn” och ”jäskat” på fiolen, dvs. gått till pantbanken och lånat på den.

Förutom lägenheter fanns i huset två butikslokaler. De var belägna i bottenplanet på var sin sida om porten. De hade vardera ett stort skyltfönster mot gatan. Det var en kortvaruaffär och en urmakeributik. Kortvaruaffären hade ingång från gatan, urmakeriets ingång var i porten. Kortvaruaffären hette Hallonstens. Den förestods av en gladlynt vänlig kvinna. Ett litet barn kallade henne ”tant Hallon”. I affären såldes garn, stickor och virknålar. Där fanns strumpor, underkläder, band och spetsar, sytråd, sängkläder och babykläder m.m. Man kunde också lämna in kläder till kemtvätt eller om man ville färga om sin klänning eller kappa eller ”slå knappar”, dvs. lämna tyg och beställa överklädda knappar. Fröken J var alltid hjälpsam och gav goda råd om storlekar och färgval. Många familjer hade konto i affären. Det var så mammorna lyckades finansiera barnens underkläder och strumpor. Det var också en mötesplats då något hade hänt. Fröken J visste nog allt om familjerna på gatan. Hon hörde allt skvaller om fylleri, slagsmål, utomäktenskapliga barn, arbetslöshet och annat som väckte sensation. När jag var i tonåren berättade hon en gång för mig att fru N, som var så avogt inställd till mig, hade sagt något mycket nedsättande om mig i affären när det var mycket folk där. Då hade fröken J sagt att hon aldrig hade märkt att jag var oartig eller efterbliven, tvärtom tyckte hon att jag skötte mig bra. Det kändes gott att ha någon som försvarade mig.

Skyltfönstret mot gatan var fullt av artiklar ur sortimentet. Vi brukade leka en lek framför det. Den kallades ”Gissa färger”. Man kunde välja ut till exempel en blå babykofta med vita knappar. Så sade man: ”Jag tänker på något som är blått och vitt”. Kamraten skulle sen gissa vad man tänkte på. Leken var roligast när det var nyskyltat. Tyvärr hände det inte så ofta.

Urmakeriet ägdes av en barsk tystlåten man. Utanför hans skyltfönster hängde på tvären en skyltklocka som jag alltid tyckte var så stilig. Det gav en viss finess åt ”vårat hus”. Urmakarn var ofta irriterad på oss flickor som stod och bollade i porten. Bollarna dunsade ju på väggen till hans verkstad där han satt med en lupp för ögat. Vi kunde bolla i timmar. Han bad oss ibland lite ilsket att flytta oss närmare brygghuset. Men portgången sluttade så det var inte lika behändigt att stå där.

En dag när vi bollade som bäst kom han ut med passare och penna. På dörren till butiken drog han upp en cirkel. Sen ritade han noggrant in siffror och småstreck i cirkeln. Så gick han in i butiken igen. När han åter kom ut i porten hade han smala penslar och färgburkar med sig. Han bad oss rätt vänligt att upphöra med bollandet för nu skulle han måla. Vi ställde oss en bit ifrån och tittade storögt. Han målade ett fickur. Siffror och visare målade han svart med en tunn pensel. Det blev så fint. Slutligen skuggade han klockan helt lätt och det såg ut som om han hade hängt ett stort fickur av guld på dörren. Han bad oss att inte bolla på en stund för det kunde ju komma en boll som förstörde konstverket innan det hunnit torka. Vi lovade men stod kvar för att beundra. Han gick in i butiken. Strax därpå kom tant R:s tonårsson gående. Han stannade och tittade full av förundran. ”Är den riktig?”, frågade han och sträckte upp handen för att känna. Vi skrek till. Urmakaren kom ut och tittade. En av siffrorna hade blivit suddig och ful. ”Är det ni som har bollat?”, frågade han. Vi skakade på våra huvuden. Pojken såg mycket olycklig ut. ”Är det du som har gjort det?”, sa urmakarn. ”Nä, nä”, sa pojken och skulle skynda sig därifrån. Då tog urmakarn ett skutt framåt, högg tag i pojken och gav honom en örfil. Pojken sprang hem. Sen gick urmakarn in i affären och kom ut igen med terpentin och färg. Han fick jobba en hel del för att få det suddiga snyggt igen. Medan han höll på med det kom tant R. Hon var på stridshumör. När jag nu tänker på händelsen tycker jag att det var underligt att inte de bägge vuxna började puckla på varandra. Det låg i luften.

Jag tyckte att klockan aldrig mer blev så fin som den hade varit från början.

Många år senare när kortvaruaffären övertog lokalen, för att ha den som lagerlokal, spikades en masonitskiva över målningen.

Som man kan se på bilderna i boken fanns många affärer utefter gatan. Jag har tidigare nämnt butiken i hörnet mot Kleva. I boken är det Börjessons Radio som hyr lokalen. Men under hela min barndom såldes specerivaror där. Affären innehades av en liten, gammal dam, som hette Martina. Hon bodde i ett rum som låg i direkt anslutning till affären. När man gick in i den klingade en liten ringklocka ovanför dörren. Då öppnades en dörr bakom disken och Martina kom ut för att expediera. Jag kunde ibland se genom dörren en säng med ett virkat överkast och täta trasmattegångar. Affären luktade så gott. Det var en blandning av kanel, kryddor och annat odefinierbart. Vi var inte stamkunder där.

På sidan 104 kan man se att det snett över gatan finns en skylt med orden Luxor Radio. Börjessons Radio startade där i hörnet med att sälja, jag tror cyklar. Affären hade några trappsteg ner i källarplanet. Ett av mina tidiga minnen är att jag sitter på disken där nere i det som då (1931–32) var Stjernströms speceriaffär. Den ägdes av paret S. Mamma brukade sätta mig på disken när hon handlade. Ibland fick jag sticka ner handen i en stor glasburk som stod på disken. Där fanns karameller. En vinterdag var det uppståndelse i affären. Några ungdomar hade kvällen före åkt kälke eller kanske ”böna” ända från toppen av Kleva. De hade kört rakt ner i affären och spräckt spjäldörrarna som fanns utanpå den tjockare dörren. Detta hände förstås innan Johansson hade börjat sin busslinje i Masthuggsbergen, så backen var inte sandad eller skottad. Jag minns också att stora pojkar hade en jättelång kana nerför en del av backen. Jag tror att en cyklist fick fel på bromsarna och körde ner i källartrappan något år senare. När paret Stjernström blev för gamla för att sköta en affär övertogs den av någon som bara höll på en kort tid. Den stod nog tom i några år tills Börjesson startade med sina cyklar. Mannen på bilden, som skymmer nedgången till affären står nog och väntar på den gröne vagnen mot stan. (Det var ju vänstertrafik.)

Gick man, från det ena hörnet till det andra över gatan, ner mot Stigbergstorget kom man till Modemagasinet Carina. Det ägdes av två systrar. Ingången var på hörnet. De hade också ett skyltfönster mot Oljekvarnsgatan. Carina sålde strumpor, underkläder, jumprar och liknande. Det ansågs nog lite finare att köpa där än hos Hallonsten. Carina var dyrare.

Vid sidan av låg tobaksaffären där jag köpte cigaretter till tant R. Då på den tiden hette den Bondessons. Expediten var en ung kvinna som i mitt tycke var det sötaste man kunde se. Hon hade stora bruna ögon och ett vackert mörkbrunt hår. Dessutom var hon alltid glad och vänlig. När hon senare gifte sig började istället en mer alldaglig och lite korthuggen kvinna där. Hon ville inte så gärna sälja cigaretter till mig. Tant R fick en gång komma och garantera att det var hon som skulle ha dem.

Nästa affär sålde mjölk. Den var kal och steril. Sedan kom man till Charkuteriet. På somrarna rann strida strömmar med vatten på insidan av fönstret. Det var fru Edgren som ägde den. Hon och hennes familj bodde i samma hus. Nästa var finbageriet Ele. I lokalen mot gården bakade man allt som sedan såldes i affären. Det var matbröd, sockerkakor och småkakor. Inte tårtor och bakelser. Vi tyckte att det var fest när vi kunde köpa Eles rundstycken. De var avlånga, släta, mjuka och ljusbruna. En kopp te och ett ituskuret rundstycke med margarin på var himmelskt.

De tre sistnämnda affärerna var små så det blev fort trängsel i dem. På den tiden, som jag nu talar om, fanns inga kölappar. Varje kund fick själv hålla reda på sin turordning. Expediten sa: ”Nästa?”. Då gällde det att hålla sig framme om man visste att man stod på tur. Mamma lärde mig att jag skulle hålla reda på alla som kom in i affären EFTER mig. De som redan fanns där behövde jag inte bry mig om. När jag såg att alla hade kommit in efter mig visste jag att det var min tur. I allmänhet respekterades också barn om de kunde förklara sig. Fru Edgren i charkuteriet hade ögonen med sig. Hon hjälpte mig en gång då en tant ville tränga sig före. Men visst var det en stor lättnad när de tjocka återanvändbara, nummerbrickorna började dyka upp.

Det fanns många speceriaffärer utefter gatan. Några hus längre ner låg Adas (Nordström). För att komma in den affären fick man gå upp för en utskjutande stentrappa. Ada var en kvinna som var snabb både i replik och i rörelse. Hon hade sin svärdotter Signe till hjälp i affären. Efter ytterligare några hus låg ännu en speceriaffär. Den var jag nästan aldrig inne i.

Lite längre ner låg Konsum, där vi var kunder. Först mjölkaffären, sen speceriaffären och sist charkuteriet. Mjölkaffären var, som de flesta på den tiden, kal och steril. Fröken Pettersson var föreståndare. Speceriaffären hade fina diskar av trä. Bok? Lite vid sidan av fanns ett glasskåp med ostar. Mycket av kaffet maldes i en stor handdriven kvarn. Det fanns också paketerat kaffe. Det var Konsums eget märke Cirkelkaffe. Det fanns olikfärgade cirklar på paketen beroende på hur det var rostat. Köttaffären var som nutidens ungefär.

Jag tyckte ibland att det var onödigt att gå så långt när jag skulle köpa mjölk eller annan mat. Vi hade ju affärer som grannar. Men mina föräldrar kände sympati för den kooperativa idén. De tyckte inte heller att man skulle köpa ”på krita”. Man skulle inte dra på sig skulder.

Om man gick över gatan vid Konsum kom man till Mobergs. Det var en affär för tårtor och finare bakverk. Ibland fick jag gå dit för att köpa för 50 öre ”avfall”. Man kunde då få trasiga tårtbitar eller smuliga kakor. Olika biträden var olika frikostiga. Också i charkuterierna kunde man köpa avfall. Det kunde vara snuttar av korvar eller en kant på en skinka.

Inte långt från Mobergs låg Hanssons fiskaffär. Det var roligt att gå dit. Hanssons dotter var med och expedierade. Hon var mycket frispråkig och kavat. Hon slängde fisken på vågen och slog sen in den i några ark tidningspapper. Hon blev kladdig och sölig men gjorde jobbet med finess.

På samma sida av gatan låg en tygaffär och fotoaffären. I fotoaffären kunde man lämna in film för framkallning och också fotografera sig. Jag gick dit för fotografering i samband med min konfirmation.

När vi flyttat till gathuset hade vi direkt utsikt mot Bangatans Fiskhall och Gottaffären. Vi hade två rum mot gatan och därmed fyra fönster. Köket och två små sovrum låg mot gården.

I gottaffären (fruktaffären sa mamma) köpte jag många gånger för fem öre. Jag tyckte om lakritskonfekt. De stora kostade ett öre styck, då fick jag bara fem. De små kostade ett halvt öre styck. Därför valde jag ofta det. De små gick dessutom så lätt att plocka sönder i små rosa, gula, vita och lakritskvadrater. Då hade jag mycket att plocka med och äta. På trettiotalet drevs affären av en mormor med familj. Barnbarnen var i min ålder men vi blev aldrig närmare bekanta. Jag tyckte inte om att handla av mormodern. Det kändes som om hon valde ut deformerade eller små karameller till barn. Det var mycket roligare att köpa av dottern. Hon var inte så petnoga med att räkna till sin egen fördel. Till gottaffären gick jag också när jag skulle köpa snus till pappa. En oval pappask med snus kostade 40 öre. De hade även ”kingking”, dvs. lättölet Lyckholms Ljusa.

Kanske har jag missuppfattat uppgiften. Det är ju inte MINA BILDER som berättar. Men det är i allra högsta grad MIN GATA. Människorna som bodde där kämpade och slet. Numera finns inte många kvar som kan berätta deras historia. Kanske dagens människor kallar området slumkvarter. Då, för 65–75 år sedan, bodde största delen av Göteborgs invånare på samma sätt. Det var hantverkare, stuveriarbetare, butiksanställda, fabriksarbetare, varvsarbetare och småföretagare som bebodde Majorna, Masthugget, Gårda, Olskroken, Gamlestan och liknande stadsdelar. De flesta ville nog att deras barn skulle få ett bättre och rikare liv än de själva hade haft. Alla hade sina drömmar. Den nya tiden började rulla in efter krigsslutet. Nylonstrumporna, nya tvättmedel, bättre mediciner, så småningom fler bilar, bandspelare och teveapparater började finnas på marknaden. Varor och värderingar och vanor förändrades.

Alla fotona är tagna av min pappa Sven Johansson. Han hade en bälgkamera (Zeiss Ikon).

Husen hade misskötts i många år innan de revs. Människor som bodde där ville ändå bo kvar. De bodde i många fall kvar tills allt var ruiner. Mina föräldrar ville ha en annan lägenhet i samma område men blev till slut tvungna att acceptera Högsbohöjd. De bodde där i cirka 15 år men kände sig nog aldrig hemmastadda. De var förstås glada över värme, varmvatten och badrum.

Berättat år 2010 av Aina Nilson (Isof, dagf1168)