Dialekten i skolan (2010)

Mona Andersson, född 1938, Göteborg berättar om dialekterna i hennes liv.

Dialekten i skolan

Jag är född på Hisingen, närmare bestämt nedanför Ramberget. Min mamma var född i norra Bohuslän, Kragenäs i Tanums kommun. Vad jag minns talade mamma inte någon särskild dialekt utan mer en något vårdad göteborgska. Hon tyckte inte om slanguttryck – ogillade starkt om man kallade henne ”morsan”. Det värsta ord som min storebror kallade en grannfru en gång var ”kärring”.

Jag var den femte av sex syskon och var ganska hunsad av mina kära syskon. Till och med min lillebror kallade mig ”lillasyster”. När jag var 5 år kom jag första gången till Borningarp i Småland (inte så långt från Smålands Rydaholm) som sommarbarn. Två av mina syskon bodde i granngården och två andra lite längre bort. Jag stannade i ”min familj” hela hösten och fram över julen innan jag återvände hem. Givetvis anammade jag dialekten och uttrycken i familjen ganska omgående och när jag träffade mina syskon igen vid jultiden kom jag ihåg att de gapskrattade åt min dialekt. Det var inte roligt. Nåväl, jag återvände till min sommarfamilj sommar och jular tills jag var 13 år.

Jag minns min mormor ganska väl. Hon tillbringade några månader hos oss under några år. Jag var då cirka 10 år. Hon talade ”konstigt” tyckte jag och förstod inte allt. Hon hade hela sitt liv bott i Kragenäs och trakterna däromkring. Och hon hade många uttryck som jag då inte förstod. Men spela fia älskade hon och fuskade alldeles kolossalt till min stora förtrytelse.

Jag gick de två första skolåren i Rambergsskolan och därefter i Kyrkbyskolan. Från första och andra klass kom jag ihåg en grabb som var från Skåne, han pratade helt olikt oss andra. Eftersom jag också gjorde det i början av första klass (på grund av att jag var så mager och tunn fick jag stanna kvar lite längre i Småland och började inte förrän en månad hade gått av den första höstterminen). Han sa att han ”älskade mig” och jagade mig runt hela skolgården tills han fick stryk av fröken. Hans sätt att visa att han älskade mig tog sig något udda uttryck – han stack mig med en lång och vass nål i rumpan. Inte roligt.

När jag sedan började i tredje klass i Kyrkbyskolan hade vi en skånsk lärare – underbara fröken Gerda Jeppsson. Hon var även min söndagsskolelärare i Annedalskyrkan. Hon försökte lära oss att prata mer vårdad göteborgska. Vi fick heller inte använda ”starka” uttryck, med andra ord var även enkla svordomar bannlysta. Inte heller fick vi använda slanguttryck. Hon var en utmärkt pedagog vilket jag förstod när jag började i realskolan. Flickor som kom från fröken Jeppssons klass utmärkte sig för att ”föra sig väl”, vara väluppfostrade och välutbildade. Det fick jag nämligen höra av en lärare som undrade var vi hade gått i skolan och vilken lärare vi hade haft.

Men nu började det verkliga elddopet. Här skulle vi verkligen slipas av. De flesta av eleverna som sökte sig till Lundby Samrealskola kom från Hisingen och där fanns verkligen ”göteborgare” som inte hade tuktats av fröken Jeppsson. Jag glömmer aldrig första klassen på realskolan 1.4A. Bland mina skolkamrater fanns sådana som verkligen hade åkt in på ett bananskal och som åkte ut lika snabbt efter ett år. Framförallt minns jag Karl-Erik som satt i bänken framför mig. Han kunde sällan eller aldrig sin läxa så jag viskade ganska ofta för han var väldigt snäll. När han inte kunde svara började han alltid ”de e änna sådär” och hade han tur sa alltid den snälla fröken som vi hade i biologi ”Nej Karl-Erik det är inte änna så där. Det är så.” Så hade han klarat sig än en gång.

Vår snälla klassföreståndare Uhlin, ”Ullen” kallad, gjorde sitt bästa för att rätta till vårt uttal men pärsen kom när vi fick Frau Wallen även i svenska och inte bara i tyska. Hon upptäckte nämligen att vi fuskade alldeles kolossalt i svenskan. Så hon lovade att hon skulle sätta pli på oss. Efter skolans slut har jag varit mycket tacksam för hennes fostran. Vi lärde oss verkligen att ”tala vårdad göteborgska”. Och med det menar jag att vi inte fick tala ”götebosska utan verkligen tala vådat”.

Jag har rest ganska mycket i Sverige och träffat mycket folk och en gång på en resa i Jämtland bodde jag ihop med en dam från Stockholm. Hon frågade strax efter vi hade träffats första gången varifrån jag kom för hon kunde inte höra att jag var från Göteborg. Hon hade trott det eftersom min satsmelodi var lite annorlunda. Hon påstod att jag ”sjöng” när jag talade.

Jag har varit tacksam för det sätt man lärde oss tala i skolan. Jag tycker att en ”vårdad göteborgska” är vacker men jag tycker inte om den göteborgska dialekt med dô och Kålle i tid och otid.

Däremot vårdar jag gärna våra egna uttryck framförallt ordet ”tyken” som jag i barndomen gärna brassade med bland småländska kamrater. Sedan gillade jag uttrycken som de använde om slynglar i Småland ”lue”. Jag försökte samla på uttryck som mamma använde. Ju äldre jag blivit desto mer tycker jag att man skall bevara våra dialekter och våra speciella uttryck som vi har.

Jag arbetade som föreningskonsulent under åren 74–77 i Bergsjön, Gamlestaden och så småningom i Angered och träffade då mycket ungdomar och ungdomsledare. Mer än en gång fick man fråga vad de menade med sina uttryck. Det var en jobbig men rolig tid.

Jag hemfaller åt ”min ungdoms vilda tungomål” när jag ibland träffar göteborgare i förskingringen. För några år sedan träffade jag på en kräftskiva i Skåne en äkta göteborgare, gift med en stockholmska, som varit bosatt i Stockholm i många år men flyttat till Skåne och bosatt sig där. Han hade kvar sitt göteborgska idiom och blev överlycklig när jag började tala ”götebosska” med honom. Han älskade verkligen när jag frågade honom ”e du go eller”.

Mina barnbarn, fyra i åldrarna 11–17 år, talar alla ganska vårdad göteborgska – så även deras föräldrar. Jag tycker det är mycket viktigt att man vårdar sitt språk och sitt uttal. Framförallt tycker jag att man skall använda svenska ord när det finns bra sådana och inte alltid ta till engelska uttryck.

Jag gillar inte när tjänstemän i radion talar om att ”det ligger i pipelinen” och liknande. När jag arbetade som administrativ chef och nämndsekreterare fick jag som ansvarig för nämndens handlingar se till att man använde korrekta uttryck och om man använde förkortningar skrev ut hela uttrycket inom parantes i tjänsteskrivelserna.

Jag tycker också att det är viktigt att barn läser mycket. Då kan de få ett större ordförråd och klara sig bättre i livet. Jag tycker att skolan har ett stort ansvar att se till att barn lär sig prata vårdat och inte med slanguttryck ”stup i kvarten”.

Berättat av Mona Andersson, född 1938, Göteborg (Isof, dagf1297)