Matförvaring (2019)

Hanna Andersson, född 1954, berättar om hur hon förvarar och tar tillvara mat.

Mat ligger mig väldigt varmt om hjärtat förstås, eller mat och dryck kanske jag ska säga. Jag tycker om att laga mat och gör i princip all matlagning från grunden. Från början var det en blandning av att jag är uppväxt med det och jag ville också ha koll på vad jag stoppade i mig plus att det oftast är billigast. Sen har det ju nu blivit inne på något sätt och anses klimatsmart. Därmed inte sagt att jag inte tycker om att gå ut och äta, det gör jag förstås, men har alltid valt ställen omsorgsfullt. Och där har ju standarden höjts rejält, numera har ju t. o. m. korvkiosken på Linnégatan köttiga korvar från Härryda Karlsson. Åtminstone enligt reklamen, jag har inte testat.

Mitt hushåll idag. Jag bor i en ”fyra” i Masthugget i Göteborg, och vi är två personer i hushållet. Har ett kök som innehåller en ganska liten köksdel och en matplats, som en T-form. Fönster mot gården i söder så ganska mycket ljus och värme. Där har vi ett ganska stort kylskåp, det är nytt eftersom det gamla pajade. Dock var det gamla ganska gammalt, Husqvarna 1978, vi ärvde det av de som hade lägenheten innan och det var mycket bättre än det nya. Här frestas jag att falla in i ”allt var mycket bättre förr”, vilket inte är sant naturligtvis, men ändå. Det gamla var kallast överst och där förvarades öl, vatten och liknande. Sen blev det gradvis mindre kallt och nederst var det som en sval och det var perfekt för potatis, rotfrukter och grönt. Det nya är säkert mer energisnålt, men det har mindre utrymme (tjockare väggar, det energisnåla?) och samma temperatur i hela. Ölen blir aldrig tillräckligt kall och grönsaker som är känsliga fryser om man inte ser upp.

Bredvid kylen finns ett ”skafferiskåp” alltså ett relativt stort skåp för torra matvaror och matförpackningar av olika slag. Har också ett skåp invid som inte alls är för mat egentligen, men på nedersta hyllan hamnar ofta kex, knäckebröd, halstabletter, snacks och tuggummipaket. Lite osorterat så där. Har ett vinställ intill med lite finare viner, sådana ”som ligger ett tag”. Vid spisen finns ett skåp, där förvaras kaffe, te, cacao och en massa kryddor. Torkar en del kryddor och har stora glasburkar med det.

I anslutning till köket finns ett grovkök, där finns drickabackarna (som vi envist håller fast vid) tomglas och burkar tills de pantas. Där finns den ständigt överfulla frysen som är urgammal. I den förvaras allt, kött, korvar, fisk, kyckling, anka med mera, som ska tillagas och som inköpts på extrapris någon gång eller på gårdsbutiker när man åkt förbi. Grönsaker, frukt och bär, svamp som ska användas i maten eller kokas sylt/marmelad på. Och rester och lunchportioner att ta med till jobb. Resterna blir oftast soppor till mig att ta med till jobbet. ALLT går att slänga i en soppa. Is finns alltid att tillgå där också.

Det skiljer inte så mycket över året i en stadslägenhet, förutom balkongen då, den underlättar allt under höst, vinter och vår. Mycket hamnar tillfälligt där, en buffert. På sommaren däremot är det stor tomatodling på den.

När jag växte upp hemma på landet, togs ju allt tillvara naturligtvis. Pappa berättade att han tänkte att han skulle gå med i en andelsfrys, men avråddes av sin chef som visste att det skulle komma någon form av erbjudande till anställda om rabatterade inköp av frysskåp. Alltså blev det ett frysskåp i hallen hemma hos oss. Det var revolutionerande, mamma slapp massor av jobb med konservering, och jag slapp att hjälpa till med det urtråkiga konserverandet. Men päron gick ju inte att frysa in så där fortsatte vi konservera. Senare kom även en frysbox in till källaren som komplement till frysskåpet.

50–60-tal, var det.

Matkällare hade vi förstås i källaren, rader av höganäskrus med lingonsylt, många plåtlådor med olika småkakor och läsken – som bara fick drickas på söndag, och pappas pilsner. Isterburken förvarades där, det var mitt jobb att springa ner och hämta den ständigt och jämt. Mamma stekte mat i ister, smör/margarin hade vi på smörgås och till bakning.

Morfar hade jordkällare, där förvarades potatis, och rotfrukter, sylt och saft med mera, både för morfars räkning, för moster Birgit och för oss. Välutnyttjat skulle man väl säga idag. Vi var nästan som en utvidgad familj men med två olika hus en bit ifrån varandra, väldigt mycket utfördes tillsammans, man lånade och samarbetade.

Syltar och saftar gör vi, mest min man. Odlar enbart tomater, på balkongen som sagt, lite gräslök och persilja ibland. Jagar gör vi inte, men min man fiskar ibland och det händer att han röker fisk. Alla matrester tas tillvara, inget matsvinn och så har jag alltid levt, av gammal vana. Har svårt att slänga saker som fungerar. Vad som är nytt på den fronten är ju att det alltid är ok att ta med sig doggybag hem från krogen numera. Jag kom i kontakt med det i USA på 70-talet och har förundrats över att det tog så lång tid att slå igenom här. Men det är jättebra nu. När jag bodde i Ecuador i början 80-talet, tog man alltid hem kycklingbenen från grillfesten till hunden (? – tydligen inte ok här för att det skulle skada hunden) men så gjorde vi där. Förutom i frysen, så förvarar jag inte matrester så mycket, i kylen förstås – men vi fixar till det och äter upp det mesta ganska omgående. Jag har en arbetskamrat som är en mästare på att göra kombotallrikar att ha med sig till jobbet. Det kan vara nästan vad som helst på dem. Hon kallar det sin sparbössa.

Vilka funktioner är viktiga? Tja, det viktigaste är ju att köksarbetet och matlagningen fungerar bra för mig i det kök/hem jag har. Problemet är främst att det tenderar till att bli väldigt fullt i både kyl, frys och skafferi. Men jag går igenom det ganska bra, så inget blir liggande för länge. Sen är jag ganska flexibel till att använda saker, utgångsdatum spelar liten roll. Olika recept kan alltid fixas till med det man har hemma, följer sällan recept slaviskt. Man kan lukta och smaka om man är osäker. Det är sånt jag har med mig hemifrån, min uppväxt i Tärnsjö. Vi handlade lokalt ägg från en bonde, en halv gris kom plötsligt hem och skulle styckas, potatis köptes från en annan bonde. Mycket odlades i trädgården. Så lärde jag mig också att handha hushållet under mitt år i Ecuador. Jag hade varken kyl eller frys, handlade flera gånger per dag ibland för att ha färska råvaror. Mjölken kokade jag upp på kvällen så höll den till nästa morgon till kaffet. Jag luktade och smakade på allt.

Vi handlar naturligtvis på Hemköp och Coop och Systembolaget som alla andra, men handlar mycket på gårdsbutiker och hämtar lamm i Skåne hos en släkting till min man. Tycker det är viktigt hur djur har det innan slakten. Som i Halland där vi ofta handlar gris/fläskprodukter hos en producent och man kan se grisarna som springer och hoppar och ser ut att ha det bra. Tar ofta med ”roliga” matgrejor från resor, nu senast skinka från Malaga och gärna vin med hem när vi varit på semester. Plockade massor av rosmarin ute i naturen och tog med hem till torkning. Då kan det bli väldigt fullt i grovköket ett tag, eller att något tillfälligt får stå i en garderob. Viss byteshandel har jag med en arbetskamrat, nu ska jag hämta jordärtskockor hos henne, hon har tröttnat på grönsakslandet och grävt upp alltihop. Hon har också ärvt en frysbox full med älgkött, så det kan bli en bit älg också. Jag tar alltid med lammlevern (som annars slängs) från Skåne till henne, hon älskar lever i alla former.

Beredskap. Jag har nog inte så mycket beredskap, ja trangia, grill och en rök förstås. Ficklampa, batterier och levande ljus/värmeljus, tändstickor och varma kläder och filtar. Har inte tagit till mig nämnda broschyr, men sett reklamen. Jag tror att vi skulle klara 72 timmar i alla fall. Angående klimatförändringar, så tycker jag att vi lever hyfsat hållbart och alltid gjort. Är ingen shoppingglad person och använder allt så länge det fungerar, slänger inga kläder som kan komma till användning igen och användbara saker som trots allt måste bort går till Stadsmissionen. Väver trasmattor av gamla kläder och lakan, säljer ibland till bekanta. Sopsorterar efter bästa förmåga. Flygskam känner jag inte heller, visst flyger jag ibland men så lite som möjligt eftersom jag är så flygrädd. Och vi åker ofta ut och tältar som semester och helgutflykter, då lever vi väldigt enkelt och naturnära, förmodligen energisnålt. En kväll i solnedgången vid Dalälven i nationalparken, Färnebofjärden och Nedre dalälven går inte av för hackor. Där grillar vi gott naturbeteskött och äter sallad till och mår bra. Lite vin till förstås, men där har jag också börjat med nästan enbart europeiskt vin. Tänker på transporterna. Förr tänkte jag att jag skulle stödja Latinamerika och Sydafrika och köpa deras viner. Men det har blivit mycket franskt nu, nära och gott.

Berättat av Hanna Anderson, född 1954, sjuksköterska, bor i Göteborg, uppväxt i Tärnsjö i norra Uppland (Isof, dagf2093)