Min student (2020)

Alice, född 2001, berättar om hur det var att fira studenten under pandemiåret 2020.

Min student 2020

Under mina sista veckor av min gymnasietid spenderade jag mina dagar hemma, mestadels i mitt rum på övervåningen för på nedervåningen var mamma och hade sina grejer där. Vi pluggade ju numera på distans. Jag har i hela mitt liv haft höga förväntningar och krav på mig själv, speciellt när det kommer till skolarbete. På gymnasiet har jag gått det Naturvetenskapliga programmet, med inriktning även det natur på Polhemsgymnasiet vid Lindholmen, Göteborg. 

När Covid-19 var en nyhet, vid starten av år 2020 (som skulle bli mitt bästa år någonsin) började allt plötsligt bli rätt osäkert och med allt menar jag precis ALLT. Min studieresa till Shanghai som jag jobbat för i 2 års tid – inställd. Högskoleprovet, min enda chans att komma in till högskolan till hösten – inställt. Skolan stängdes ner – hemstudier. Studentresa till Prag – inställt. Balen – inställt. Fortfarande förstod jag nog inte riktigt allvaret i den rådande pandemin, jag var otroligt besviken över allt som ställdes in och hur det påverkade mig och alla andra. Egentligen tänkte jag rätt egoistiskt och ytligt i början av pandemin. Men det kanske är ok. Vi är liksom så ovetande och det är väldigt svårt att greppa den känslan, i alla fall för mig, alltså förstå allvaret.

Jag kände att mina förväntningar på en rolig vardag och en rolig studentvår bara försvann, istället bestämde jag mig för att ta allting dag för dag. Jag valde att prioritera mina timmar på dagarna – kändes onödigt att hela tiden gå runt och vara besviken och ledsen. Jag gick mycket promenader under tiden jag var hemma, drack öl med vänner, jag åt mycket mat som jag tycker om, jag pluggade mer än någonsin. Ibland kändes det som att plugga var det enda jag gjorde – inte för att jag egentligen har svårt för skolan, utan för att jag kände att jag ville köra hela vägen in i kaklet. Jag fick in resultat efter resultat och slutbetygen började så småningom komma in – jag höjde mig i precis allt, eller så fick jag åtminstone ett betyg jag var mycket nöjd med. Skolmässigt hade jag inte kunnat prestera mycket bättre oavsett om jag skulle vara hemma eller i skolan. Jag kände att jag hade tid till att jobba, eftersom jag jobbar inom matvaruhandel så var jag en av dom lyckliga att inte förlora mitt jobb. Så jag jobbade mycket kvällspass, även under dagarna – när skolan inte krävde samma ansträngning under lektionstid, vilket var skönt – förutom när folk retades med att “lilla” jag inte skulle få ta studenten och alla gånger dom sa att det var bästa dagen i deras liv...

Samtidigt som min nya vardag rullade på riktigt bra, gick ju tankarna kring studenter hela tiden. Trots att jag hade lovat mig själv att inte tänka på det allt för mycket för att inte bygga upp några förväntningar. Hela tiden kom det nya besked om hur det skulle bli.

50-personersrestriktionerna → ingen bal, ingen studentlunch och inget utspring med jublande familj och vänner. Jag tänkte att det ändå var lugnt, just utspringet känns ändå ganska stelt.. Absolut KUL, men fortfarande rätt stelt. Jag levde länge på förhoppningar av flaket – fyfan va det ska bli kul. 

Jag tänkte att då blir det ju en bra studentdag ändå, först den klassiska champagnefrukosten, sen blir vi upphämtade av flaket som på något sätt möter oss vid skolan där vi får hämta betyg. Kanske går det att lösa ett utspring ändå? Man kanske kan göra zoner? Kanske kan föräldrarna vara i sina bilar? Jag som är van vid att lösa problem, försökte hitta alla möjliga lösningar – ett tag kändes det som att jag var den enda som ville lösa vår studentdag, som faktiskt kunde se det från andra perspektiv. En dag skrev jag ett argt och känsligt brev till vem det nu var – regeringen kanske. Att dom inte brydde sig om oss, eller att det i alla fall kändes som det. Varför ska just vi, JAG hamna just här. Medan jag skrev detta brev grät jag lite, mest av ilska och känsla av orättvisa. Men också kanske lite av sorg, klart man har längtat – lite sårbar är jag ju faktiskt ändå.Hela skolgången har man ju längtat efter just denna dagen. Alla säger ju att det är bästa dagen i livet. All glädje och frihetskänsla, all musik, nostalgi, kärlek och sorg. Klart att jag också vill ta en traditionell student. Klart att jag också vill känna alla dessa känslor och få uppleva denna dag som den bästa i MITT liv. Då kände jag, jaha men vadå, ska min bästa dag i livet avgöras om jag får åka lastbilsflak eller inte, eller om mamma och pappa som jag ändå träffar varje dag ska se mig hoppa upp och ner på en scen i 30 sek. Jag löser det här, studentdagen ska ändå bli bästa dagen i mitt liv – det är bara att göra det bästa av situationen. 

Så jag börjar ringa lite samtal, försöker boka paddan som en eventuell lösning för flak, eftersom även det ställdes in – skriver i klasschatten om de verkar tycka att det var en bra idé, ALLA är på. En vecka senare visar det sig att även paddan räknas som flak. Dags att ge upp tyckte många. Istället hittade jag tillsammans med en vän en ytterligare alternativ lösning – nämligen en båt eller skepp kanske man kan säga. Vi slog ihop vår klass med en annan och tillsammans blev vi 46 personer som kunde vara med på vårt alternativa flak. SÅ JÄVLA KUL.

I januari fick jag hem min studentklänning, min mamma har varit betydlig mer ivrig än mig på att planera min student så allt sånt var klart tidigt och låg och väntade i mitt rum – jag tror att just planeringen kan ha varit rätt tuff just detta år så min mamma förtjänar en stor eloge för grym prestation. 

Vi fick också en bal, två tjejer i min klass ordnade en lokal – Hovås Kallbadhus – och där fick vi ha en bal hela klassen. Alla var SÅ fina, det var så fint väder, en så fin solnedgång, fin lokal, god mat + jag fick absolut bästa bordet!!! Otroligt lyckat även det. Detta var kanske två veckor innan studenten. Ännu visste vi inget om tid för uppsamling i skolan eller ens vilken dag. Innan hade vi räknat med den 2 juni. Men numera visste man absolut ingenting, jag tror ingen visste. 

Till slut fick vi info om att vi som gick natur och även teknikarna skulle flytta datum – till den 1 juni. Det blev kaos i vår klasschatt, för vi hade planerat allt den 2 juni ju. Vi valde att inte flytta på något, i min familj valde vi även att ha kvar min mottagning den 2 juni. MEN vi firade själva skolavslutningen i skolan den 1 juni 09.30–11.00 med studentsången, med tal, vi fick våra betyg och lite tårta. Vi hade inte haft någon champagnefrukost innan så alla var nyktra och allt var så fint! Jag hade fått i uppgift att tillsammans med min vän Arvid hålla lite tal, vi sket i det och skrev en sång. Innan sången hade jag tänkt säga några ord till min klass och till mina lärare, vilket jag totalt misslyckades med för jag brast ut i gråt – så otroligt känsligt var det för mig att säga dom orden, vilket var “tack för alla dessa 3 fantastiska år tillsammans med er, jag älskar er”.

Efter ceremonin hände inget mer än att jag firade en annan vän som tog studenten. Det var i ett partytält på hennes tomt med olika små bord segregerade. Vi åt maten som var inplastad och tog handsprit innan. 

Natten till den 2 juni kunde inte jag sova, eller det kändes som det. 

Jag gick upp tidigt för att åka till min klasskompis ute på Näset för att attenda till MIN champagnefrukost. Mamma och Pappa hade ordnat så jag fick köra sportbil till frukosten – ja, jag körde den hihi. Väl på frukosten hade dom gjort så fint, det kunde inte blivit bättre. Vädret var galet bra, fick fråga om både solkräm och parasoll och vatten. Jag och två andra hade tagit på oss att fixa “klassens nomineringar”, dom läste vi upp och det var så himla roligt och lyckat. Sen hade värden på frukosten förberett ett tal som även det var otroligt bra. Jag grät som ett barn. 

Vill också förtydliga – jag är ingen person som gråter, inte alls. 

Två timmar senare åkte vi tillsammans i olika bilar till båten jag hade fixat. Ett tremastat skepp, i strålande sol, 28 grader C, vindstilla, vita mössor, högsta volym på högtalaren, ut på havet, med 46 grymma elever som tagit studenten. FYFAN VAD VI ÄR BRA.

Jag grät igen, precis när vi åkte i land och togs emot av våra familjemedlemmar och vänner som vinkade glatt med skyltar 2 meter isär, när jag stod tillsammans med mina bästa vänner från min gymnasieklass som jag älskar så det gör ont. Idag var sista dagen tillsammans som klasskompisar och det suger men samtidigt äger. 

Efter det åkte jag hem igen, till min mottagning som mamma tillsammans med pappa hade fixat för mig. Vi hade 2 tält i trädgården med 4 bord för 6 pers i varje tält. Utanför tälten hade vi ståbord, en plats för att hämta dricka. På vår altan var det även där uppdelat i olika sittgrupper. Vi hade även ett schema – olika sektioner av folk.

Först ut var den äldre generationen, dvs. mormor, morfar, farmor, farfar och äldre släkt och vänner. Dom vågade ta sig till mig och för det är jag otroligt tacksam. Jag fick berätta hur min dag hade varit och det var då jag insåg att hittills, är det här min bästa dag i livet. 

Min farfar höll ett långt tal om framtiden och vilka olika vägar man ska förhålla sig till i livet, alla undrar ju vilken väg ska jag ta. Min lillasyster och mamma sjöng en låt som de hade skrivit text till tillägnad mig. 

Sedan kom andra sektionen av människor – familjevänner. Jag överöstes av presenter och kramar – trots Covid, majoriteten kände att det var värt det, en dag som denna. 

Till sist kom den yngsta generationen – alla mina bästa vänner. Jag kände under hela eftermiddagen hemma hos mig ren och skär lycka. Jag tror att jag log konstant, tack vare mina gäster, tack vare vädret, tack vare att ALLT blev perfekt, trots pandemin, trots att regeringen inte brydde sig, trots att precis allt var annorlunda. Vi dansade och sjöng hela natten, mina grannar har i efterhand grattat mig och nämnt att det verkat vara en lyckad fest ;) Jag älskade precis allt med min studentdag 2020.

Jag hade den bästa dagen i mitt liv. <3

Nu efter studenten, har jag i en månads tid haft det så fruktansvärt roligt. Igår la jag ut på min snapstory och sa “tack, för LIVETS bästa månad”. Jag tror att jag kan leva på detta ett tag. MEN, framtiden kommer ikapp en och jag är sjukt redo. Jag har sökt 12 olika högskolekurser och program, ett är inställt på grund av att det är i England. Men jag känner att det säkert finns plats för utlandsstudier i framtiden. Jag har förnyat mitt anställningskontrakt med ICA, min nuvarande arbetsplats. Vilket betyder att om jag inte kommer in på högskolan har jag en plan B som går alldeles utmärkt i höst. Jag har sökt lite praktikplatser, men hittills har jag bara fått nej, tyvärr. Dock hade jag inte förväntat mig något annat då det är många sökande. 

Jag vet alltså inte vad jag ska göra till hösten ens. Helst plugga till läkare i Lund, möjligen en engelskakurs i Göteborg men kan också tänka mig ICA i Kungälv. Det som är viktigast för mig nu är att min dröm att säsonga i alperna till vintern kommer att fungera. Inte helt omöjligt, då länder redan börjar öppna upp igen. Men jag vågar knappt kolla hur det planeras i de aktuella länderna i vinter. 

Om ett år vill jag ha bestämt mig vad jag vill plugga mer exakt. Om jag är klar med att resa 

(tror inte det haha). Jag tror att jag kommer fortsätta ta dag för dag och se vart jag hamnar. Jag är övertygad om att jag kommer stanna där och om jag trivs fortsätta utforska livet och se vad som erbjuds och vad man kan uppnå. Jag känner mig inte det minsta stressad, bara bara nyfiken. 

Min studentdag 2020 var den bästa dagen i mitt liv, hittills. Jag ser fram emot min framtid. Just nu är jag mest tacksam för att mina nära lyckats klara sig från viruset och att jag fick en otroligt bra student, att jag fick 3 fantastiska gymnasieår tillsammans med en fantastisk klass och fantastiska lärare på en fantastisk skola. 

Mvh en student år 2020

Berättat av Alice, född 2001 (Isof, XXXXX)