Radion i mitt liv (2017)

Peter Gränström och Ulla Sjöberg berättar om den stora betydelse som radion haft i deras liv.

Först något kort om mig: 72 år gammal. El-ingenjör till yrket, och teknikintresserad i själ och hjärta ända från barndomen. Radion har varit en ständig källa till glädje för mig. Både som underhållare och föremål för min tekniska experimentlusta. Som tonåring gick jag runt till olika radioaffärer och tiggde till mig gamla icke-fungerande radioapparater. Detta var ju långt innan dagens transistoriserade och kretskortförsedda apparater. De gamla apparater jag samlade ihop togs hem och plockades isär och ibland lyckades jag till och med få igång apparaterna som var dömda att bli skrot.

Radion har varit min ständiga följeslagare och källa till både information och nöje ända sedan jag överhuvudtaget kunde reflektera över omvärlden. I familjens första bostad fanns en radio av den klassiska typen. En stor låda med glasskala och en visare som flyttade sig när man vred på stationsväljaren. Att läsa skalan var ännu utom räckhåll för mig men jag lärde mig snart att om man vred på stationsväljaren så kunde man få höra en massa spännande saker. Allt från statik på kortvågen till utländska stationer som talade något obegripligt och musik. Mottagningen på långvågen var ju starkt påverkad av atmosfäriska förhållande och ljudet kom och gick när det fadade. Jag satt som förhäxad och lyssnade på detta. Det magiska ögat på radion var en hemlig signal till mig som satt framför radion. Det var två gröna vinklade sektorer som närmade sig eller skilde sig åt beroende på mottagningens kvalitet. Jag satt och tittade på detta och såg i detta gröna skimmer ut i världen.

Lyssnandet var ju vid den åldern inte särskilt planerat. Snarare ett slumpmässigt möte när radion råkade vara på, och det visade sig att radion var en fascinerande leksak. Med tiden så lärde man ju sig att det fanns en viss systematik i hur knappar och vred fungerade.

Lagom till jag skulle börja skolan flyttade familjen till en större lägenhet i Kallebäck i Göteborg. Radion kompletterades med en grammofon och alltihopa fick ett eget hörn i vardagsrummet. Under radion fanns en bokhylla som fylldes med barnböcker (Min Skattkammare) och de skivor som införskaffades till grammofonen. Många timmar tillbringades i detta radiohörn. Till nöjena hörde givetvis Farbror Schven och hans brevlåda. På den tiden fanns ju inte dedikerad barnradio i den utsträckning som finns idag. Det var en styvmoderligt behandlad verksamhet. Radioprogram för barn var något som var i någon mån ogripbart för mig. Var det kom ifrån och vilka som pratade hade man vaga begrepp om. Det var en värld som man själv inte var delaktig i. Genom radion fick man kika in i ett nyckelhål i andra världar, men det var andras världar som man fick del av. Men så förändrades allt.

Jag har mycket vaga begrepp om när detta inträffade, men jag bör ha varit någonstans mellan 7-10 år. Mina goda föräldrar meddelande en dag att nu skulle jag lyssna noga på radion. Det var ett av de barnprogram jag brukade lyssna på. Det var Tant Maud (Reuterswärd) [Är synnerligen osäker på namnet!!!!] som läste upp hälsningar till olika barn som skrivit brev till henne. Så plötsligt läser hon upp mitt namn och gratulerar mig på födelsedagen från mamma och pappa. Mina öron växte till elfantöronstorlek. JAG, fick mitt namn uppläst i radio!! Det var en upplevelse som satte djupa spår i mitt förhållande till radion. Plötsligt insåg jag att Det var ingen hemlig verksamhet som sköttes av några gudomliga varelser. Det fanns vanligt folk bakom det jag hörde. (Så väl formulerade var nog inte mina tankar då, men innebörden fanns där!)

I det radiohörnet började jag upptäcka världen i radion. Från början hade lyssnandet varit mera slumpmässigt, men allt eftersom tiden gick började lyssnandet bli mer och mer medvetet. Jag utforskade världen via de hemlighetsfulla namn jag kunde stava mig till på skalan. Kalundborg, Hörby, Beromünster, Moscau osv. Jag begrep inte ett ljud av vad som sades eftersom språkkunskaperna ännu inte sträckte sig längre än till barnsvenska, men att höra dem var fantasieggande nog. Snabbt lärde jag mig att skilja olika språk åt. Varje språk hade sin egen, och mycket distinkta, satsmelodi. Musik var givetvis mera universellt förståelig och njutbar. Och inte minst var den helt annorlunda än den svenska musik som Radiotjänst hade att servera oss.

Utöver utsända program av olika slag och språk fanns det mycket annat och mera fantasieggande att lyssna till. Ryska störsändare som sände ut ett kontinuerligt muller för att störa ut någon misshaglig radiosändare. Olika telegrafisändare som man fick in. Allt från telegrafimeddelanden som var ett smatter av morsekod till radiofyrar som sände ut sin identitet om och om igen. Ett dystert pipande man snabbt lärde sig att känna igen även om jag inte visste varifrån signalen kom.

En jul så fick jag en numera saknad och klassisk radio. Raketradion! Nackdelen med den vanliga radion var ju att man inte kunde lyssna på den efter sängdags. Vred man upp volymen för högt störde man de övriga, och var volymen tillräckligt låg hörde man inget själv. Raketradion var perfekt. Man stoppade in den lilla hörtelefonen i örat och störde ingen. Om man fixade till en rejäl utomhusantenn och jordförbindelse så var den enkla apparaten häpnadsväckande effektiv. Där låg jag i mörkret och hade världen i örat. Oftast så lyssnade jag givetvis till svensk radio och väntade på att nationalsången skulle spelas. Det var slutet på dagens sändningar och dags att sova.

Sveriges radio började i slutet på 60-talet/början på 70-talet experimentera med stereoradio. I början så gjorde man testsändningar som gick till så att man sände en kanal i P1 och en kanal i P2. Givetvis så var jag synnerligen engagerad i detta. Jag minns att man sände någon form av science fiction-pjäs i stereo. Jag hade riggat upp två radioapparater i sängen, så jag låg med en apparat på var sida om huvudet. Djupet i ljudet när man fick en rumsdimension som tillägg till innehållet, skapade en sensationell effekt. När så småningom stereotekniken utvecklades och provsändningar började var jag med i en ”teknikpanel” som testade den nya funktionen. Jag fick låna en stereoradio av dåvarande televerket för lyssningstest av stereo. Jag vidtalade vår sommargranne långt ute på Orust om jag fick använda deras vardagsrum för lyssningstest. Vid detta laget hade jag körkort så jag packade in alltihopa i bilen och körde upp till Orust. Jag fick ställt upp mina grejor och kopplat in radio och högtalare under grannens nyfikna ögon. Så började utsändningen och jag skulle lyssna och fylla i ett protokoll över utfallet av mottagningen.

Kommen till mogen ålder var det dags att göra lumpen. Vi var fyra killar som bodde i Göteborgstrakten och samåkte varje helg till och från Karlsborg där vi skulle utbildas till signalister. Och dessa bilresor på sena söndagskvällar upp till Karlsborg sitter outplånligt ristade i mitt radiominne. En av killarna hade en Volvo PV med radio. Och på vägen upp var det Radio Luxemburg som gällde. Det var vår musik, fjärran från Tory Bernhards och ”Sjöman”. Mottagningen var synnerligen beroende på omgivningen och atmosfäriska förhållanden. Körde man under en bro försvann ljudet för några ögonblick, och passage under en kraftledning förorsakade kraftiga störningar för några sekunder. Men musiken i bilen och skimrande ljus som passerade utanför skapade en magisk stämning i bilen. Var det upptempolåtar som spelades så steg stämningen i bilen, medan mjuka ballader kunde få var och en att sjunka in i sin egen lilla värld för några minuter. Det var inget vi pratade om, vi var alldeles för macho för det, men så här efteråt inser man hur det fungerade.

Väl hemkommen från lumpen skaffade jag en tjej och kort därefter var jag både äkta man och far. Kommen så långt i livet blev radiolyssnandet satt på undantag. Det var så mycket som krävde uppmärksamhet att ett koncentrerat lyssnade hanns helt enkelt inte med. Men radion fanns alltid med. Som bakgrundsmusik eller nyhetsförmedlare, men nästan alltid i andra hand. Som sällskap till andra sysslor.

Många kan berätta att de exakt kan redogöra för var de var, eller vad de gjorde, vid någon speciell radiohändelse. Jag har ett antal radiohändelser i minnet, men vad jag gjorde just då?? Och var?? Ingen aning! Med ett lysande undantag, och det var egentligen inte alls meningen. När Ingo skulle boxas mot Floyd Paterson i New York så skulle Arne Thorén referera direkt i radio. Detta var på sommaren, så vi var ute på landet när detta hände. Min idrottsintresserade far ville absolut höra detta så han satte klockan på ringning vid tre-fyra tiden på morgonen. Detta var ju i USA så tidsskillnaden var 6 timmar. Jag vaknade också av rörelsen i huset vid denna tidiga timma och var ju tvungen att gå upp och ta reda på vad som hände. Så där satt jag med min far, drack te och hörde Arne Thorén på en brusig telefonledning under det att solen sakta steg upp över den bohuslänska skärgården.

Nu är jag pensionär och även om jag fortfarande jobbar deltid så har radion fått en ny plats i mitt liv. Som jag nämnde i början är jag tekniker i själ och hjärta och givetvis innebär det att datorn är en väsentlig del av min tillvaro. Både som nöjesmaskin och nyttoverktyg. Men radion och datorn har ingått ett fruktbart äktenskap. Webbradion tillåter lyssnaren att med enkla medel lyssna till radio från hela världen utan att behöva ha dyra och komplicerade mottagare. Nu upplever jag ibland på nytt barndomens fascination när jag tar in reggae från Karibien eller nyheter från Brasilien eller… Endast fantasien sätter gränser. Mina språkkunskaper har förbättrats avsevärt sedan barndomen, så utdelningen av lyssnandet har förbättrats avsevärt, men spänningen att hitta en främmande station som man inte förstår, men som spelar exotisk musik är exakt densamma som när man som lite parvel satt framför radion och lät sig förhäxas av den!

I dag när jag sitter framför datorn och jobbar så har jag nästan undantagslöst också radio igång. Lyssnar gärna till tysk radio eller den relativt nystartade P4+ Musik som får minnena att strömma i floder. Den gamla låten … och den …

Samtliga bilder, med ett undantag, är tagna av min far Gunnar Gränström.

Berättat av Peter Gränström år 2018 (Isof, dagf2026)

Det går nog inte att överskatta radions betydelse – jag skulle kanske säga, för människor i min ålder (född 1932) och i vårt land. Nu, som pensionär, är den viktig och i barndomen var den också viktig men dessemellan, under yrkesliv och familjeliv, fanns det inte så mycket tid att lyssna.

Vår allra första radioapparat kanske jag inte minns, men den vi hade i familjen på femtiotalet ritade jag av (bifogar teckning och förklaring). Vi hade också en mindre apparat, som gick på batteri, batteriradion kallad, och den hade handtag i läder och var lätt att ta med sig. Den hade vi bara i båten, när vi gjorde våra långseglingar. Det var viktigt att lyssna på sjöväderrapporterna och framför allt att spara på batterierna, så vi hörde inte på något annat än sjövädret. Jag tror, att batterierna var ganska dyra.

Min egen fina radio, som jag köpte för egna pengar, har jag givit bort till en välgörenhetsinrättning vid en flytt. Den hade en skivspelare överst och två högtalare och ett fantastiskt ljud. Vad jag har ångrat, att jag gjorde mig av med den! Nu har jag bara små apparater, en del går bara när de ligger ner på golvet, andra viskar eller skriker för full hals. Nu har jag i julklapp fått en apparat, som går både på el och batteri. Den fungerar bra.

När jag var barn fanns bara ett barnprogram och det var Barnens brevlåda. Om jag minns rätt sändes det på torsdagar, på eftermiddagen. Jag hade noga reda på tiden. Eftersom jag inte hade någon klocka, höll jag mig hemma, för att inte missa programmet. Jag kommer fortfarande ihåg den gången, då jag var ute och lekte och höll på att komma försent. Jag sprang med andan i halsen över bergen hem och lyckades få höra större delen. Det var så livsviktigt för mig, för det fanns ingen annan underhållning, som riktade sig direkt till barn. Jag var understimulerad som barn, liksom många andra förstås. Vad fanns det då som riktade sig direkt till de unga – jo – Barnens brevlåda. Vilken kulturgärning han gjorde, farbror Sven!

Snart lärde jag mig också att lyssna på föredrag. Framförallt tyckte jag alla program om Nya Guinea var spännande. Var det Rolf Blomberg han hette som berättade? Jag hör rösten i mina öron än i dag. Det fanns förstås bara en kanal på radion under min barndom. Mitt på dagen var det klockspelet från Stadshustornet (tror jag) i Stockholm – Sankt Örjanslåten och Dagens dikt. Dessförinnan väderleksrapport och fiskhamnsrapport. Fiskhamnsrapporten var väl lokalsänd, antar jag. Där fick man reda på priset på fisken från morgonens fiskauktion (kummel nr 1 … kummel nr …).

På eftermiddagen sändes ett musikprogram varje dag, om jag minns rätt mellan klockan sex och sju. Det inleddes med en militärmarsch och hade en lättsam del och en lite mer seriös. Mina favoriter var Bohus bataljon (Det var Bohus bataljon som drog i fält, tralala, ärans fält tralalal …) och Svinsta skär (Dansen den går uppå Svinsta skär, hör klackarna mot hällen …).

Klockan sju blev det nyhetsrapport och sedan program för vuxna. Vi barn kom i säng tidigt, ca halv åtta, och så kunde de vuxna i lugn och ro lyssna på radio. Det var särskilt min mamma, som tyckte om radioprogrammen kvällstid. Då satt hon vid apparaten och stoppade strumpor eller sysslade med något annat handarbete. Hon tyckte om radioteater. Som jag minns det var det ofta teater på kvällarna i radio. Det var Inga Tidblads storhetstid, en mycket beundrad skådespelerska. Ibland trängde höga röster och gälla skrik upp till oss i barnkammaren. Jag kröp under täcket och höll för öronen fullkomligt vettskrämd!

Nu som äldre betyder radion otroligt mycket för mig, särskilt som jag lever ensam och bor lite i utkanten av staden (Göteborg). Framför allt är det under vintertid, som jag lyssnar mycket. Andra årstider är jag mycket utomhus, och då lyssnar jag inte på radio.

Jag lyssnar endast på två kanaler, P1 och P2. Jag har två apparater, som för närvarande fungerar, en vid min säng och en i köket. Den i köket är liten och nätt och den tar jag med mig, om jag lägger mig en stund på soffan i rummet. Det är så praktiskt med en radio, för att man kan syssla med annat under tiden man lyssnar. Jag sitter aldrig still vid radion bara för att lyssna. Ibland kan jag anpassa mina sysslor efter radioprogrammet. Jag har något så när koll på radioprogrammet för dagen. Om det är något bra program på eftermiddagen passar jag på att äta middag då t.ex.

Min radio går inte för jämnan. Jag hör det jag vill höra och dessemellan stänger jag av den. Det är också skönt med tystnad! På dagarna är det P1 jag lyssnar på. På morgonen har jag ofta på P2 och lyssnar på klassisk morgon. Även på eftermiddagarna lyssnar jag ofta på P2.

Så till program, som jag uppskattar! Nyheterna förstås, dem lyssnar jag alltid på – flera gånger om dagen. Väderleksrapporten, särskilt den på kvällen strax före klockan tio. Då skriver jag i min lilla dagbok och för in dagens temperatur. Om det blåser, skriver jag m/sek. Jag tycker det är intressant att höra väderleken i hela Sverige. Alla väderstationer runt Sveriges kuster – det låter som poesi – Måseskär, Kuggören, Ölands norra ände – visst är det vackert! Syd Utsira, det är Norge förstås, och i somras stod jag på stranden i Haugesund och såg Utsira. Jag har alltid undrat var det låg! Tänk, så många tankar och funderingar en sjöväderrapport kan väcka!

Programmen Språket och Vetenskapsprogrammet historia tillhör mina favoriter, men ekonomiprogram och program om sjukdomar är inte i min smak. Skolprogram tycker jag inte heller är roligt – det kan bli för mycket av den varan. Jag klagar inte, det är ju bara att stänga av radion.

Politiska program som sänds på lördag och söndag morgon är otroligt bra. Intressanta överblickar och djupdykningar i aktuella frågor – man lär sig otroligt mycket!

Det finns två utlandsreportrar som jag tycker är helt fantastiska, Hanna Sahlberg i Kina och Cecilia Udén i Mellanöstern. De kan ge ögonblicksbilder som skakar ens innersta och gör att jag i någon mån kan förstå människor, som lever fjärran från min verklighet. Det finns också en reporter, som besöker miljöer, långt från min egen horisont, som intervjuar trasiga och vilsna människor, sådana som jag aldrig kommer i kontakt med och hon heter Randi Mossige Nordhem. Hennes program är mycket inkännande, intressanta och givande.

”Snedtänkt” är ett roligt inslag. Det finns som pod och den skall jag försöka få in i min nya telefon! Lite roligt måste man också ha!

Så klart läser jag mycket, men TV tycker jag för det mesta är trist. Jag har förstås ett begränsat antal kanaler. Jag hör på nyheterna, så mycket mer blir det inte.

Berättat av Ulla Sjöberg, född 1932, Västra Frölunda (Isof, dagf2005)