Skåne
Skåne och de traditionella Skånemålen utgör intensitetscentrum för de sydsvenska dialektdragen.
Skåne kan sägas utgöra intensitetscentrum för de sydsvenska dialektdragen. Ett annat sätt att uttrycka saken är att landskapet tillsammans med den danska ön Bornholm – där den östdanska dialekten bornholmska talas – utgör ett övergångsområde mellan sydsvenska och själländska dialekter. De traditionella skånska dialekterna, Skånemålen, talades inte bara i Skåne utan även i vissa angränsande områden i Småland (socknarna Markaryd och Hallaryd) och Blekinge (Listers härad, det vill säga Blekinge väster om Mörrumsån).
Det enskilda dialektdrag denna avgränsning av Skånemålen baseras på är den medeltida utvecklingen av konsonanterna p, t och k till b, d och g i ord som gap, mat och rak (gab, mad, rag). (Denna utveckling finns även i dialekterna i Halland och Bohuslän, men i väster dras gränsen pragmatiskt längs Skånes nordgräns.) Tillsammans med Bornholm utgör Skånemålsområdet historiskt sett det östdanska dialektområdet. Åtminstone i ett historiskt danskt perspektiv används termen østdansk fortfarande sammanfattande om Skånemålen och bornholmskan.
P, t och k blir b, d och g
Vi har redan nämnt övergången av p, t och k till b, d och g, som i Skånemålens gab, aba, mad, gada, rag, skaga och så vidare. Liksom många andra sydsvenska dialektdrag har denna utveckling sitt ursprung på Själland, där den ägde rum redan på 1100-talet. Inte långt därefter nådde den Skåne för att sedan spridas norrut längs den (numera) svenska västkusten. I sydligaste och västligaste Skåne gick utvecklingen från p till b ännu ett steg, nämligen till v. Längs skånska syd- och västkusten heter det alltså i de traditionella dialekterna gava ’gapa’ och piva ’pipa’, mot gaba och piba längre inåt land. Dessa så kallade klusilförsvagade former är nog bekanta för de flesta skåningar och många hallänningar fortfarande, men det är betydligt färre som faktiskt använder dem aktivt och omedvetet. Övergången av p, t och k är alltså numera starkt marginaliserad.
I övergången p, t och k till b, d och g syns släktskapen mellan Skånemålen och de halländska dialekterna å ena sidan och danskan å andra sidan. En punkt där Skånemålen och dialekterna i södra Halland tvärtom stämmer överens med övriga sydsvenska dialekter är det bevarade obetonade -a i ord som gata (gada), gapa (gaba), skrika (skriga), svarande mot gade, gabe och skrige i danskan. Försvagningen av -a till -e har också själländskt ursprung men etablerades öster om Öresund bara allra längst ner i sydvästra Skåne; i övriga delar av det sydsvenska dialektområdet har obetonat -a bevarats.
Bakre r sedan 1700-talet
Det är omöjligt att säga till vilken del av Sverige bakre r kom först, eftersom det är troligt att det i ”första vågen” spridits inom adeln och därför kan ha landat långt norrut, inte helt osannolikt i Stockholm. Men det var i Skåne som bakre r först fick fotfäste i dialekterna. Troligen inträffade detta någon gång under 1700-talet, och det nya r-ljudet spred sig sedan successivt på den skånska landsbygden. Omkring år 1800 hade i stort sett hela dåvarande Kristianstads län, alltså hela norra och östra Skåne, fortfarande främre r. När dialekter började upptecknas i slutet av 1800-talet var främre r fortfarande det vanliga hos äldre talare så långt söderut som i Kivik på Österlen. Långt in på 1900-talet kvarstod språköar i nordöstra Skåne (och angränsande delar av Blekinge och Småland) där främre r användes. Främre r har i dag på nytt gjort insteg i skånskt talspråk. Det saknas forskning på detta område, men anekdotiskt rapporteras om att talare med främre r är överrepresenterade på vissa västskånska orter, kanske i synnerhet i Lund och Malmö. Det beror i så fall troligen (indirekt) på inflyttning norr- och utomlandsifrån.
Kraftigast diftonger i norr
Diftonger finns, som ovan nämnts, i stora delar av det sydsvenska dialektområdet, men fenomenet förknippas idag kanske allra mest med skånska dialekter. När det gäller traditionell skånsk dialekt är det i norra Skåne man finner de kraftigaste diftongerna: standardspråkets å och e motsvaras av ao respektive ai eller åi. Gås och sten heter alltså gaos och stain (i nordost ståin). Även södra Skånes traditionella dialekter har dock diftonger, men dessa är mindre framträdande. Faktum är att alla nio långa vokaler uttalas mer eller mindre diftongerat i sydskånska mål. De nordskånska målen har också en svag diftongering av i, y, u och o medan övriga långa vokaler uttalas som monoftonger, i förekommande fall med undantag för de äldre nordskånska ao-, ai- och åi-diftongerna. När de nordskånska ao-, ai- och åi-diftongerna fallit ur bruk har resultatet blivit att talspråket i södra Skåne (och i väster upp till Helsingborg) blivit i högre grad präglat av diftonger än det i norra Skåne. Den diftongiska kvaliteten hos de långa vokalerna hörs ofta i Isofs skånska dialektinspelningar från 1900-talet, men de syns inte lika ofta i dialektordsamlingar och uppteckningar. De verkar ha varit för svagt diftongerade för att upptecknarna skulle uppfatta dem som diftonger. Eftersom de är relativt svagt diftongerade är de dessutom svåra att fånga i skrift.
Uttal av sammansatta ord
Ett dialektdrag som Skånes dialekter troligen är mindre kända för är efterledsbetoning i sammansättningar. I sammansättningar med enstavig förled, till exempel handtag, skorsten, är det vanligt att huvudbetoningen hamnar på efterleden i stället för, som i de flesta andra svenska dialekter och i centralsvenskt standarduttal, på förleden. Detta är särskilt vanligt i södra och västra Skåne.
Ett annat fenomen som rör uttalet av sammansatta ord är att vissa kategorier av sammansättningar, bland annat sådana med enstavig förled och foge-s, till exempel landsväg, har accent 1 (akut accent) i stället för accent 2 (grav accent). Detta finns i andra nordiska dialektområden också (bland annat i Västsverige och i stora delar av Norge), men inte i till exempel småländska och blekingska dialekter.
Exempel 1: Lackalänga socken
Inspelningsår 1950.
Exempel 2: Vitaby socken
Intervju med man född år 1903. Inspelat år 1953.
Skånska på Dialektkartan
På Dialektkartan hittar du fler äldre inspelningar från Skåne och från resten av Sverige.
Svenska förklarad: Skånska
I programmet Svenska förklarad från UR berättar Jenny Nilsson, dialektforskare på Isof, om olika dialekter i Sverige.
Om skorrande r
I en artikel från TT berättar Mathias Strandberg, forskningsarkivarie på Isof, om skånskans skorrande r:
Dn.se: Skorrande r hotat bland unga skåningar Länk till annan webbplats. (januari 2023)