”Jag är född på Bohus Björkö”

Berättelse av Ture Eriksson, Bohus Björkö, Bohuslän, född år 1929.

Mitt namn är Ture Eriksson och jag är född på Bohus Björkö. Min far, John, var fiskare och min mor, Blenda, var hemmafru. Vi var två bröder, Bertil, född 1921 och jag, född 1929. Jag kommer ihåg när nästan tusen man från Kustartilleriet i Stockholm kom marscherande en kväll 1939 och satte upp tält och kokvagnar på skolgården. De hade inte fått tillräckligt med mat med sig, så ett pensionat nedanför skolgården väcktes. Värdparet fick sätta igång och koka ägg och gröt i stora kittlar så att mannarna fick lite att äta. Soldaterna kom från Stockholm då KA 4 Göteborg ännu inte existerade. På morgonen delades mannarna upp och fick marschera till sina blivande förläggningar. Vid Björkö Västra – Kolvik och Klarvik – fanns en stor inbyggd dansbana, Neptuni, som togs i beslag. Ett gäng marscherade till Björkö huvud och fick bo i tält tills det kom upp baracker. Den stora kadern marscherade till Björkös norra udde, Bovik, som kom att få den största förläggningen.

Jag var ej mer än tio år men tyckte det var spännande när alla dessa militärer kom till vår ö, 700 invånare plus cirka 800 militärer. Vi gick ner till Klarvik där vi brukade bada på sommaren, men blev stoppade av en vakt med gevär och bajonett. De hade satt upp en kulspruta på en bergknalle och stängt av med taggtråd, så vi fick ej gå förbi. Detta är mitt första minne av att kriget var nära. Kronan tog alla hus som stod tomma i beslag, och vi fick flytta från skolan och gå i skola i ett sommarhus först, sen blev det missionshuset.

Min mor hade fått order att samla ihop kläder till oss barn, sängkläder och gångkläder, och dessa skickades till Mellansverige, vet ej var, allt var hemligt. Alla barn skulle skickas iväg till mellersta Sverige om tyskarna kom. Kurser i civilförsvar anordnades på Knippla för alla öarna. Samtliga vindar skulle röjas ut på allt brännbart. Skyddsrum byggdes i husens källare. Taket stöttades upp med plankor, sandsäckar placerades framför källarfönstren, ett lager av stearinljus införskaffades, likaså konserver. Mörkläggning ordnades med svarta rullgardiner för fönstren. Kontrollanter gick runt på kvällarna och nätterna och kollade att de ej såg någon ljusstrimma. Var det inte svart bankade kontrollanterna i väggen.

Fiskarna fick bara fiska innanför tremilsgränsen. Men kriget kom nära, båtar sänktes, minsprängdes eller blev påkörda av tyska fartyg. När minspärren lades ut i april 1940 befann sig fiskebåtarna i dessa farvatten. Redan den 8 och 9 april drabbades Sverige av två totalförluster när GG 177 Inez från Öckerö och GG 144 Dagny från Hönö minsprängdes med man och allt. Endast vrakspillror hittades. Under 1940–45 förlorade västkustfisket många båtar och besättningsmän. Den 22 augusti 1944 minsprängdes GG 679 Baltic, alla omkom, fem man, samtliga från Björkö. Detta var den enda fiskebåt Björkö miste under kriget. Jag kommer ihåg detta speciellt – när vi satt i skolsalen gick vår lärare fram till katedern och talade om detta för oss skolbarn. En av mina skolkamrater hade mist sin far, 47 år gammal.

Flottan hade Björkö hamn till förfogande och norra piren var reserverad för Kronans båtar. Där låg tre ubåtar: Sälen, Hajen, och Valrossen. Där låg också minsveparna M16, M17, M20 och M22. Aldrig mer än tre åt gången, en var alltid ute på patrullering. Vid Skarviks hamn på Björkö hördes en dag kanoneld – ubåtarna brassade på med sina kanoner och sköt mot tyska flygplan som hade kommit in över Hälsö. De träffade ett flygplan, för dagen efter hittades en tysk soldat i havet vid Knippla, som var svårt skottskadad och hade dumpats från flygplanet.

Det blev tre isvintrar efter varandra, 1940, -41 och -42, med mycket snö. Vi åkte skidor i backarna. Björköorden frös igen så gods fick hämtas från Tumlehed med häst och släde. Två av öns bönder, Otto Knutsson och Otto Alexandersson, körde varor och post. Många öbor stod på isen och fiskade, för fiskeflottan låg infrusen i Skarvikshamnen. För att klara kylan – minus 20 grader eller mer – och den nariga snålblåsten, riggades en presenning upp. Isen låg ända ut till Vinga. Efter hand blev isen så stark att bilar kunde köras mellan öarna och fastlandet. Isbrytare bröt upp en ränna på våren från Göteborg till öarna. Ångbåten stoppade mellan Hälsö och Björkö så befolkningen fick gå ombord vid iskanten.

Isen provades två gånger om dagen på Björköorden för hållfasthetens skull och man satte upp enruskor för att markera var det var säkert att köra. En vår, när isen började smälta, gick Otto Knutsson genom isen mellan Björkö och Tumlehed, med häst och släde fullastad med varor. Otto hann hoppa av lasset. Det tog en lång stund innan det kom folk ut på isen och deltog i räddningen. Hästen låg länge i det kalla vattnet och när den kom upp så var den alldeles vettskrämd och fick ledas in mot land. En del av lasten försvann i djupet.