”Som sardiner i godsvagnen”

Berättelse av Elon Carlsson, Göteborg, född år 1919.

1939 mönstrade jag för att göra min militärtjänst. Jag var då anställd på Eolbolaget. Den 27 mars 1940 ryckte jag in vid T 2 i Skövde. Vid en kompaniuppställning frågade furiren om någon spelade handboll. ”Ja, det gör jag”, svarade jag. Jag hade i flera år spelat i Sanna IF i Göteborg. Jag kom med i kompanilaget som för övrigt innehöll furirer och korpraler, stamanställda vid regementet. Vi spelade flera matcher och jag fick tillstånd att lämna kasernen utan att jag hade lärt mig hälsa militäriskt, det skulle ta tio dagar för att kunna det. Men så kom kriget och mobiliseringen 10–13 april. Vid mobiliseringen blev det slut med handbollen. Lagkompisarna skickades ut till olika förband i landet.

Min bror Arne, född 1916, skickades till norska gränsen för bevakning. Min far dog 1938 så min mor var ensam hemma med två yngre syskon. För min mor blev det då svårt ekonomiskt. Jag vill minnas att vi i det militära hade en ersättning per dag på 50 öre till 1 krona och 50 öre. Någon ersättning från Eolbolaget fick jag inte.

Jag var uttagen som underbefäl, som signalist på radio. Vi indelades i signalpatruller 1 + 3. Jag fick hand om en och blev sedermera vicekorpral. På västra fältet utanför kasernen hade vi många militära övningar. På grund av så många inkallelser till beredskap fick vi lämna plats åt dem på regementet och flyttades utanför kasernen till en skola utanför Skövde. Om inte minnet sviker mig så hette platsen Käpplunda. Därifrån fortsatte våra övningar i signaltjänst. Vi cyklade runt om Skövde på olika platser och kopplade in på telenätet och rapporterade till en sambandscentral.

Sommaren gick och hösten närmade sig. Jag trodde att jag skulle mucka efter sex månader i lumpen, i slutet av september, men det blev inte så. Vi skulle krigsplaceras och då vinterutbildas. Det innebar att vi blev flyttade till en herrgård vid Lerdala utanför Skövde.

Så kom då ytterligare en transport. Varthän? Vi lastades in på militärbilar och då till Skövde järnvägsstation. På perrongen stod ett antal godsvagnar. I dessa skulle vi åka norrut, varthän visste vi inte. Vi fick ligga som sardiner i godsvagnen med lite halm på golvet. Resan startade norrut, så mycket räknade vi ut. Detta skedde i början av oktober. Under resan var det upprättat flera utspisningsstationer, bland andra i Krylbo och Ånge, där fanns också möjligheter till toalettbesök. Men det var ibland långa köer så man hann inte alltid båda delarna. Valet var alltså mat eller toalett.

Jag undrade mycket hur det var med min mor hemma i Göteborg. Före resan hade jag köpt ett antal vykort som jag postade till morsan under resan. Då talade jag om för henne att nu är vi här och resan går vidare norrut till okänd ort. Ja, så stannade tåget till slut i Haparanda vid finska gränsen. Ny resa med tåg till Karungi i Tornedalen och sedan till en plats som hette Suo alldeles nere vid Torne älv. Där skulle vår militära förläggning vara på en stor gård med bra bostäder för de militära cheferna för det upprättade trafikkompaniet. Men var skulle vi vara, vi vanliga dödliga? Under utbildningen hade vi tränat mycket i tältslagning. Så det blev inkvartering i tält.

En tältkamin hade vi i mitten av tältet. Så vi låg med fötterna mot denna och huvudet mot tältduken. Det gick bra i början men så kom kylan och snön och då hände det att när man vaknade på morgonen så var huvudet nästan fastfruset vid tältduken. Så småningom ledsnade vi på vår tältförläggning. Då fick vi ett förslag från ägaren, som hette Ivari, att vi kunde få utrymma och inreda en fårlada i närheten. Med duktiga snickare i plutonen ordnades våningssängar med under- och överslaf och dessutom en riktig kamin för uppvärmning. Jag låg i överslaf alldeles till vänster om ut- och ingången till ladan.

Nu var det snö i markerna, så vi fick alla ut skidor att åka på. Vi ordnade då en slinga i terrängen med slät mark och även lite uppförsbackar. Banan var på ca 1 mil. Jag hade aldrig stått på ett par skidor så det var en nyhet för mig. Riksmarschen på skidor gick också detta år. Vi uppmanades att pröva på. Jag åkte på ca 50 minuter om jag inte minns fel. Värmlänningarna hade tider på runt 45 minuter. Efter frukosten på morgonen var det uppställning för plutonerna. Vi hade en löjtnant framför oss. Efter sedvanliga hälsningar uppmanades vi att åka 1-milsslingan före övriga övningar och arbeten. För att förbättra min kondition och framför allt min skidåkning åkte jag denna slinga så gott som varje dag. Många orkade inte detta utan tog en kort runda och sedan in till slafen i ladan och till värmen vid kaminen.

I vår pluton ingick ett antal kabelbilar. Vi skulle nämligen bygga ett eget telefonnät i Tornedalen. Det gick till så att vi använde de nuvarande telefonstolparna ochhängde upp våra kablar under de gamla telefontrådarna. Många fick lära sig att klättra med stolpskor i stolparna. Vi i signalpatrullerna åkte mycket utefter Torne älv och fick kontakt med lokalbefolkningen. Många talade bara finska. Dessutom byggde vi nya telefonlinjer med lacktråd. Märk väl på skidor. För att få jordat vår ledning, det var ju fruset, så fick vi ställa oss och pinka så marken tinade upp lite grand. Jag hade en friskus i min patrull. Han skulle ha hand om lacktrådsrullen. I en nedförsbacke i skogen sa han: ”Nu åker jag.” Då rullades hela lacktrådsrullen ut på en gång. Dessa
övningar och arbeten fortgick hela hösten och vintern fram till jul.

Så skall jag berätta om en tråkig händelse, nämligen om Armasjärviolyckan. Armasjärvi – en sjö sydväst om Övertorneå – på denna sjö fanns en färja. Många militärer skulle fraktas över sjön till andra sidan. Men för många personer fick gå ombord på en gång. Färjan kantrade och började sjunka. Det blev panik ombord för många kunde inte simma. De icke simkunniga klängde sig fast vid någon annan. För att klara sig själva fick flera använda sina bajonetter. 44 militärer och 2 civila omkom. Det var hemskt att stå och paradera vid kistorna. En minnesgudstjänst hölls också i Hietaniemi kyrka innan kistorna fördes med tåg till de dödas hemort.

Före jul hade vi också en stor manöver i trakterna runt Morjärv och Boden. Det var fuktigt och kallt så vi blev ganska blöta och kalla, speciellt om fötterna. Hemtransporten till ordinarie förläggning skulle ske med lastbilar. Tyvärr med en stor omväg. Vi satt på öppna lastbilar i 30 graders kyla i ca 20 mil. När jag kom hem till förläggningen kände jag inte mina fötter. Jag var inte ensam om detta. På inrådan från en sjukvårdare skulle vi då växelvis sätta fötterna i kallt och varmt vatten. Efter ett antal timmar fick vi så småningom liv i fötterna.

Så närmade sig julen. Vad skulle hända då? Jo, de som var gifta, och speciellt de som hade barn, fick åka hem i godsfinkor. Eftersom jag var ensamstående och bodde hos min mor i Göteborg fick jag fira julen i Tornedalen. Vi fick lite extra mat och ett antal lottor serverade och piggade upp oss. Julklappar fick vi också. Jag fick en julklapp från en ort i Mellansverige. Från anhöriga fick vi också klappar med lite starkvaror i. Vi kallade det en flaska kläder. Så var det då min tur att få permission till nyår. Vi åkte som vanligt i godsvagnar och tåget kom så småningom till Göteborgs central, där godsvagnarna skulle stå kvar tills återfärden till norra Sverige. Det var roligt att komma hem för jag hade ju inte varit hemma sen mars månad. Kan ni tänka er vilka känslor jag hade, när jag sa adjö till mina anhöriga och kamrater efter nyår, då jag åter kröp in i godsvagnen för återfärd till finska gränsen och kylan där.