”Vi som hade uniform blev både kramade och kyssta”

Berättelse av Bertil Telléus, Göteborg, född år 1921.

Efter att jag arbetat på Götaverken i maskinverkstaden 1937–1939 gick jag till sjöss med Transatlantics M/S Temnaren i mars 1939, som gick mellan Skandinavien och Nordamerika. Vi lämnade New York den 28 augusti och blev den 3 september stoppade av en engelsk jagare, som eskorterade oss till Torshamn på Färöarna. Där kom militär ombord men sedan fick vi fortsätta till Göteborg dit vi anlände den 5 september 1939.

Min far var ingenjör på Lindholmens varv så vi bodde i en villa alldeles utanför varvet. På en hel vägg hade min far en stor karta över Europa där han följde frontlinjerna med en bomullstråd fästad med nålar under hela kriget. En dag (9 maj 1940?) blev det flyglarm och Hesa Fredrik tjöt. Vi skulle till skyddsrum i villan intill våran som hade förstärkts i källaren. Genom sängkammarfönstret skulle vi ta oss dit. Far tog en stol så att vi kunde komma upp på karmen. Min mor tyckte stolen var för fin att trampa på så hon sprang ut för att hämta en köksstol. Min far skrek då att här finns kanske inget kvar om vi ens kommer tillbaka.

En dag ringde en släkting från Orust och sade att han fiskat och hade 50 kg spätta. Min mor tyckte att det var för mycket då frys ej fanns. När hon omtalade det för far sa han att det naturligtvis var en halv gris men att han inte vågat säga det i telefon. Mor ringde då upp igen och släktingen sa att han skickar det med båten till Göteborg. Min bror, som var hemma på permission, och jag lånade en kärra och hämtade en stor trälåda. Det var spätta, så vi fick gå runt och dela ut.

Den 3 januari 1941 började jag på Navigationsskolan och läste tredjemaskinistexamen som togs 6 april 1941. Den 8 april mönstrade jag som eldare på S/S Göteborg som gick mellan Göteborg och Strömstad. Vi eldade med ved och det var mycket slitsamt. På hösten 1941 började jag åter på Navigationsskolan och läste andremaskinistexamen och blev inkallad den 2 juni -42. Efter utbildning i flottan blev vi underofficerare av II graden den 3 september -42. Vi var tolv man som blev uttagna att utbildas till uppbördsmaskinister för att tjänstgöra som ensam maskinist på små minsvepare.

Efter fullbordad kurs låg vi på ett logement för att få sjökommendering till en minsvepare. Under tiden fick jag ett intressant uppdrag. Blev kallad till expeditionen där en kapten Ekberg sade till mig att jag skulle med åtta man åka till Stockholm. Jag var 21 år och de värnpliktiga åtta männen var 35 år. Vi anlände till Skeppsholmen och en kapten tog emot oss. Nästa dag gick vi ombord på S/S Södra Sverige. Vi skulle elda upp pannorna och göra klart för avgång, proviantera för tio dagar. Jag delade upp besättningen, tre man i maskin, tre man på däck, en kock och en som avlöste mig. Vi bogserades ut genom Stockholms skärgård men på natten ankrade vi. Fick höra av kaptenen på bogserbåten att vi skulle gå till Ystad och ligga som spärrfartyg i hamnen där. Resan gick bra och när vi kom fram kom militär från regementet och lade sprängämnen i en bottentank och vi fick instruktioner att hala ut och spränga om fara skulle uppstå.

När maten tog slut fick vi äta på regementet. Efter en tid ville besättningen ha pengar. Då ringde jag till Karlskrona, till kapten Ekberg, men han hade fått sjökommendering och den jag nu talade med visste inget om oss. Jag ringde då till min fästmö (senare min fru) att hon måste skicka vår bankbok. Hon blev konfunderad men skickade så jag kunde betala. Efter tre veckor kom en bogserbåt med pengar och efter två månader fick vi avlösning, och väl tillbaka i Karlskrona blev jag uppbördsmaskinist på minsveparen M7. Vi blev stationerade i Kalmar. Där inträffade en kollision mellan en Broströmsbåt och en u-båt. En man omkom och vi blev beordrade att svepa i Kalmarsund efter honom.

Hösten 1943 började jag åter på Navigationsskolan för att läsa till sjöingenjörsexamen och blev klar 30 maj. Mönstrade den 1 juni på M/S Innaren som gick i lejdtrafik till Argentina. Vi skulle först till Lissabon så vi låg utanför engelska västkusten 6 juni då invasionen började. Vi kom dock fram till Lissabon utan incidenter. Strax intill där vi låg fanns ett stort läger med tält där folk från hela Europa, flyktingar, var inkvarterade. Vi lämnade Lissabon och kom till Buenos Aires utan några svårigheter. Där fick vi ligga en månad för att åter gå mot Sverige. Både på utresan och hemresan fick vi gå in till England och Norge (tyskt) där militär undersökte last och besättning. Hela vår last bestod av foderkakor.

1945 blev jag återigen inkallad, den 14 mars, som eldrumsmaskinist på jagaren Kalmar och vi gick mellan Nynäshamn–Visby och eskorterade Gotlandsbåten eftersom Hansa hade blivit torpederad. Den 4 maj blev vi alla uppkallade på däck och vi fick reda på att vi skulle bunkra fullt för att med högsta fart gå till Strömstad för man trodde att tyskar skulle försöka ta sig till Sverige. Men när vi var tvärs Halmstad fick vi order att gå in till Stockholms ström. Ombord var vi uppdelade i fyra kvarter och under kriget skulle alltid tre kvarter vara ombord. När vi kom till Stockholm fick tre kvarter permission och jag upplevde fredsdagen på Kungsgatan i Stockholm. Vi som hade uniform blev både kramade och kyssta, alla var glada att kriget äntligen var slut.

Jag mönstrade sedan på M/S Becky och vi gick till Kotka i Finland för att lasta pappersmassa till England. Från Finland gick vi till Vinga för att få kartor över minfält. Lossade pappersmassan i Bristol och gick sedan till Cartagena i Spanien och lastade apelsiner till Liverpool. Så gick vi åter tomma till Spanien för ny last till Liverpool, där en annan båt lastade våra apelsiner för att gå till Holland, så engelsmännen fick ej några.

Efter en tid mönstrade jag av i Liverpool för att ta mig hem. Men det fanns ingen möjlighet. Varje dag gick vi (en telegrafist som jag hyrde rum med) till svenska konsulatet för att höra om det fanns någon chans att komma hem. En kväll var vi på bio och två flickor satt bredvid oss och vi talade med dem. De ville bjuda på te efter bion. Alla fyra tog en buss och vi åkte nog närmare en timma. Kom fram till ett radhus och deras föräldrar var också hemma. Det var ju kallt så vi satt med rockarna på. Efter en stund knackade det på dörren och en av flickorna öppnade. In rusar åtta poliser med dragna pistoler, samtidigt som två poliser sprängde dörren till trädgården och rusade upp för trappan till andra våningen. Kom ner med en man som legat där uppe. När allt lugnat ner sig kom en civil man med kubb och sa att vi två skulle komma fram. Vi sa som det var, vi träffades på bio. Då nickade han mot en av poliserna och han intygade det. Då sa han att vi fick gå när vi hade visat våra pass. Vi var ju väldigt upprörda och hade nära två timmar innan vi kom till vårt hotell. Nästa dag gick vi till konsulatet och hörde om det stått något i tidningar om detta, men hon kunde inte hitta något. Efter en vecka hade hon emellertid goda nyheter. S/S Drottningholm skulle komma till Liverpool och sedan gå till Göteborg. Vi fick följa med som passagerare.

Efter hemkomst mönstrade jag på S/S Suecia som skulle gå till London som första förbindelse med Göteborg. Vi låg en vecka i Göteborg och en i London. Avgick varje lördag. En resa var jag och en styrman på bio och när vi skulle ta bussen till båten träffade vi en man som kände igen oss från båten och frågade var bussen stannade. Vi gick förbi Scotland Yard och då sa han att han varit på konferens där. Då talade jag om historien från Liverpool. Det var intressant sa han och skulle ta reda på det. När han kom in på kontoret i Stockholm segnade han ner och dog. Detta stod att läsa i tidningarna. Så jag vet ej idag vad som hände.