Hem (2014)

Jonas och Johanna Ahnfelt samt Åsa Andersson berättar om sina olika hem i Majorna respektive Pölsebo.

Jonas:

Det var tidig vår 1989. Jag hade varit ihop med Johanna i några månader och det var läge för mig, 23 år, att leta ny lägenhet. Jag begav mig mot Majorna och Kommendörsgatan, en gata jag endast passerat någon enstaka gång förut.

Efter att vintern och våren 86–87 ha bott längst upp i klar inversionsfri luft på Paradisgatan 27M, bottenvåningen, med trivsam Slottskogsnärhet i ett år och tjänat ihop pengar som motormontör på motor/axel-bandet, flyttade jag till Paris i elva månader. Där var parkerna, caféerna, barerna, museerna, jazzhaken och kompisarnas lyor ens hem. /…/ Paris blev hemtamt, men aldrig tråkigt eller fult, miljön och folket (främst andra internationella kompisar) alltid utmanande och inspirerande. Sedan jag kommit hem från sejouren i Paris hade jag bott en månad i juli 1988 inneboende i tom 10-rummare direkt ovanför Gillestugan, som krogen ovanför nuvarande Tullen på Järntorget hette. Fruktansvärt läge; misär och fylla direkt nedanför, långt in på morgnarna, störde min nattsömn. Den som jag behövde då, med mitt tidiga jobb på Volvo. /…/

Tillbaka till våren 1989, Johanna följde med mig när jag kollade på lägenheten och det räckte med att komma in på gården, så föll allting på plats. Gården var den mysigaste jag dittills stött på, prisbelönt etagegård med stenmur, arkitektdröm med olika fönsternivåer, rhododendron och störtsköna grannar. Allt var nyrenoverat och man kom in genom entrédörren rätt in i köket. Ingen hall, det kändes så välkomnande och generöst och jag kände direkt att jag ville bo där. Insatsen var på 340.000 + 40.000 i handpenning, vilket var mycket pengar då. Särskilt för mig. Johanna erbjuder på stället att sälja sin lägenhet, det var plötsligt självklart att vi skulle flytta ihop tillsammans i denna drömlägenhet, två stenkast från Slottskogen. Efter lite hjälp lånar jag 100.000 från farfar och farmor. Johanna får 100.000 av sin lägenhetsförsäljning, resten ordnar vi med banklån.

Det handlar om en bostadsrätt, en tvåa m kök på 54 m² i kvarteret Pluto, nybyggt år 1908, det vita huset längst upp till höger på Kommendörsgatan. Ursprungligen bestod lägenheten av en etta med kokvrå samt ytterligare en etta med kök, men lägenheterna har någon gång slagits ihop. Av grannarna får vi höra att det varit en del knarkande i lägenheten, vi ser stora brännmärken i ett lägenhetshörn, men inte bryr vi oss om sånt. Det finns två vita kakelugnar som ej fungerar. Golven är nylackerade plankgolv med rätt breda sprickor, lite slarvig renovering överlag och renoveringsinspektörer håller under första året vi bor där fortfarande på med att gå runt och kolla upp alla missar, som skall fixas. Men kvar finns ursprungsskafferidörren, skänkskåpsdörrar och städskåpsdörren i köket är kvar i original. /…/

Särskilt skafferiet gillar jag, med gammaldags oisolerad murkontakt, håller kylan bättre på vintern och blir inte lika varmt på sommaren. Med typen av höga smalare övre hyllor där man förr hade sin inlagda surkål och andra hållbarhetsvaror i stora krukor högst upp. Skänkskåpets utseende ger också gamla förnimmelser, med mässingshakar och etappöverlappningar i själva skåpsdörrarna för att skapa djup. Resten av köket är nyrenoverat just nu, efter 26 år i lägenheten. Johanna har hittat liknande köksskåpsluckor med djup, så vi får en helhet, som vi inte hade när vi köpte lägenheten, som då av kostnadsskäl hade billiga enkla skåpsluckor över spisen. Köksgolvet är av linoleum, en gång började plötsligt golvet luta alarmerande, vi fick dra upp golvet och inunder konstatera att myror hade förvandlat golvbjälkarna under köket till sågspån. Det var dessutom hussvamp i bjälkarna, som delvis fick bytas, även under tamburen utanför entrén, där den händige grannen Micke ovanför hittade ett vackert gammaldags golvkakelmönster, som de monterade ihop tillsammans med grannen högst upp i uppgången, en rymdspanare gift med en chilenska. Här i föreningen gör vi saker själva, vi har ingen fastighetsskötare. Nu i sommar planeras det för en gårdsfest med band, matförsäljning och bar i tvättstugan. Det var ett tag sedan vi hade den typen av jättefester som vi anordnade under många år på 90-talet. /…/

Ett av de mysigare karakteristiska dragen på vår gård, den nedre delen där vi bor, är ”murgrönan”, som vi slarvigt kallar den, en klängväxt som i olika tider har täckt inte bara muren, utan även delar av norrväggen och staketet ovanför muren på övre gården. Här finns också en liten gräsplätt, som vi i alla år kämpat med för att den ska kunna överleva, barnfamiljslitage och enstaka festslitage brukar förvandla den till en leråker. Om det finns något negativt med gården, skulle det möjligen vara slagsmålet om att få ställa in sin cykel under takskyddande cykelstället. Här finns, trots årligen återkommande rensningar, fler cyklar än det finns cyklande. M a o, alla som har sin cykel stående använder den inte. /…/

Johanna:

Hej, här är lite tillägg som jag, Johanna, gör. Jag måste nog säga att jag bor i mitt drömhem. Jag kommer från villaträdgårdarna i Kungsladugård, men min dröm var i skolåldern att få bo i ett äkta landshövdingehus i Majorna. Så när Jonas skulle kika på en ny lägenhet när vi hade känt varandra i ett halvår ungefär och jag följde med, så kändes det bara helt rätt. Känslan i magen när man stod i dörren och kom rätt in i det inbjudande köket var: här vill jag bo. Och jag såg framför mig ett köksbord med små barn som satt runt det. Sedan blev det precis så.

Kvarteret Pluto på Kommendörsgatan skulle ha rivits och blivit parkeringshus om inte hyresgästerna (de som inte var knarkare eller prostituerade) hade gått ihop och kämpat. De lyckades genom att få moderaterna och vänsterpartiet att gå ihop i kommunfullmäktige, och rösta igenom att de skulle få bilda en bostadsrättsförening och köpa loss huset från Familjebostäder. Det är vi väldigt glada för nu. Huset var helt negligerat som många vackra gamla hus på 70-talet, förfallet och slummigt, delvis brandskadat, men efter den varsamma renoveringen blev det som nytt igen. Varje gång jag går in på vår gård skattar jag mig lycklig över att få bo på ett sånt fint ställe.

Närheten till Slottsskogen är ett stort plus både när barnen var små och nu. Jag åkte själv där i barnvagn och cyklade när jag var lite större, så det är mina rötter. Vi tillbringade mycket tid med våra barn där och numera springer jag gärna en joggingrunda på helgerna, kombinerad med ett pass Tai Chi uppe i bergen. Man missar inte när Azaleadalen börjar blomma helt galet och doftande i maj, men den är också härlig för vinterpromenader. Jag tar gärna mycket naturfoton med min mobiltelefon och lägger upp på datorn och på mina sociala medier, mycket av bilderna kommer från Slottsskogen.

Vi bodde i den där tvåan på 54 kvadrat tills vi fick tre barn och folk omkring oss frågade oss om det inte var för trångt för oss att bo så, men varje gång jag kikade på andra lägenheter kände jag när jag kom tillbaka, att det var här jag ville bo och ingen annanstans. Så när vår granne knackade på och frågade om vi ville köpa hennes grannetta blev vi jätteglada. Vi har haft nytta av våra två kök. Tonåringen har kunnat laga te och poppa popcorn i sitt rum. Ett extra kylskåp och frys är bra för matlådor, sylt, saft och alkohol (ja, vi har haft barskåpet i tonårsrummet, men det har gått bra). Nu när vi efter 25 år gjorde om köket som var av billigaste sort var det toppen att kunna flytta över allt till det andra köket (barnet har flyttat ut). Vi kunde också använda vår andra ingång eftersom den första ingången leder rätt in i köket där det renoverades. Det har också varit toppen att ha två tvättrum, (ett duschrum och ett badrum), när vi haft tre tonåringar hemma. Måste säga att en av de bästa investeringarna var att skaffa badkar i det ena duschrummet. Jonas snälla farmor hjälpte oss att finansiera det. Där kan man koppla av kalla vinterkvällar när man cyklat från jobbet. Så vi är nog ”gammaldagsa” med dagens mått mätt, folk slänger ut både pianon och badkar, men vi värderar dessa två möbler högt. Det är mysigt när ens man sätter sig framför pianot och spelar lite. Även sonen gillar att spela. Jag älskar jugendstilen och är glad att få ha detta vackra piano här, jag spelade på det som liten. Så nu börjar det så smått bli lite ordning här. När barnen var små var det ganska stökigt. Saker överallt. Massor av kläder och skor i den obefintliga hallen, vi har ju klädhängarna och skohyllan i köket… J

Nu är det lugnare. Efter att vi slagit ihop den ursprungliga tvåan med grannens etta fick vi tre rum i fil samt två kök, två badrum och två ingångar (och två vindsutrymmen, vilket är bra eftersom vi har svårt att slänga saker, tyvärr). Den nya ettans ingång har vi hängt kläder framför. Men den går att använda i nödfall. I den lilla hallen där har vi Jonas skrivbord och datavrå. /…/

Jag älskar att bo i Majorna. Det är som en småstad i storstaden. Vi har nära till allt, till och med vattnet, man kan höra ångaren Bohusläns ångvissla tjuta ibland. Vi ser Masthuggskyrkans mäktiga torn och vackra torntupp från vår säng. Folket här har varit lite mer avslappnade än i andra stadsdelar, mycket konstnärliga och kreativa människor som inte värderar yttre attribut mer än inre.

Majorna i Göteborg, juni 2015

Berättat av Jonas och Johanna Ahnfelt, Göteborg (utdrag från Isof, dagf1784)

Hemmet

Jag är en gammal dam som har haft ett hem i 74 år. De första 2 åren av mitt liv bodde jag tillsammans med mina föräldrar i en tvårumslägenhet på Bautastensgatan i Göteborg. Därefter flyttade vi till ett radhus i Pölsebo där jag växte upp. Det var där jag lärde mig vad ett hem var, och hur ett hem skulle se ut och skötas. Detta var på 40- och 50-talet med de värderingar som gällde då.

Min mamma var mycket stolt över sitt hem med all rätt. Det var rent och snyggt, byggt -39 med den standard som rådde då. Sängkammare till föräldrarna. Min syster och jag delade rum. Min bror hade eget rum. Kokspanna till uppvärmning, gasspis i köket och till tvättgrytan i badrummet som låg i källaren. På sommarhalvåret hade vi inget varmvatten. Då fick man värma vatten i den stora tvättgrytan av koppar, som egentligen var till tvätt, om man ville bada.

Inget kylskåp men en stor matkällare i källarvåningen. Trägolv, som snart täcktes med linoleummattor i rummen på övervåningen, för det var mer hygieniskt tyckte mamma.

När jag var tio år byggdes huset ut och det lades parkettgolv i rummet. Det var i detta huset jag lärde mig att städa. Blöta dörrarna nerifrån och upp, därefter tvätta uppifrån och nedåt. Vara rädd om parkettgolvet, det fick vi barn inte alls hjälpa till med att städa. För mamma var det väldigt viktigt att huset var rent och fräscht, att fönstren var rena och klara, att vittvätten var vit. I 20 år bodde jag här och fick inpräntat i mig hur ett hem skulle se ut.

Tjugo år gammal blev jag med barn och gifte mig med min fästman. Nu är vi i början av sextiotalet. Bostadsbristen var stor och vi var lyckliga att vi ändå fick en lägenhet. Visserligen liten och omodern men i alla fall något eget. Vi var unga och lyckliga så man klarade av det mesta. Min man hade bott omodernt i hela sitt liv men för mig var det en stor förändring. Vi gifte oss och flyttade in i den omoderna ettan i Gamlestaden, på samma gård, som min man växt upp tillsammans med sin mormor, mamma, moster och sina morbröder i en 1-rumslägenhet tvärs över gården.

På den tiden kunde man få bosättningslån och det fick vi. Om jag kommer ihåg rätt var det på 5000 kr och räntefritt. Vi köpte möbler. Soffa och fåtölj i fint grått ylletyg, grön ullmatta, soffbord och bokhylla i teak, en golvlampa, en byrå. Gula gardinlängder över hela fönsterväggen och en radiogrammofon, (gåva från föräldrarna) två fina trasmattor, som vi fått i bröllopsgåva, mitt på golvet fullbordade det hela och så var rummet möblerat. Till köket köptes två pinnstolar och köksbord med Perstorps skiva med mönstret virrvarr på Ferdinand Lundkvist för presentkort som vi fått när vi gifte oss. En del husgeråd inköptes också. Pengarna räckte även till en symaskin, vilket visade sig vara bra investerade pengar.

Var sov vi? I kökssoffan som vi fått ta över efter tidigare hyresgästerna. Den var inte vidare bekväm men det fungerade, vi var ju nygifta. Soffan var framåtbäddad och stödet på mitten som skulle hålla trälocket plant när soffan var hopslagen, sågade vi bort så på natten hade vi dubbelsäng. Vi installerade en tavelbelysning som vi tyckte fungerade jättebra. Det visade sig dock senare att det inte var så smart. Madrasserna var av kapok. Ett naturmaterial liknande bomull men som packade ihop sig och blev stumt att ligga på så småningom. Vi satte hjul på köksbordet så att man ensam skulle kunna rulla undan det när man skulle bädda.

Lägenheten var inte i det bästa skick så vi började med att måla om köket. Pärlsponten blev vit och skåpluckorna julröda. Det blev så fint. I övrigt fanns där en svart järnspis som vi inte fick elda i, och en svart gasspis på ben. En diskbänk av marmor med endast en ho och en kallvattenkran. Inget kylskåp men ett stort skafferi. På golven både i rummet hallen och köket låg slitna balatummattor (fattigmanslinoleum). Långt senare när vår svärson såg foton på vårt första hem gjorde han följande kommentar: Vilken misär! Han var nästa generation och hade växt upp i fullt modern villa.

På vintern fungerade skafferiet bra men på sommaren kunde inga matvaror hålla sig kalla. Då var det bra att bo centralt. Vi hade mjölkaffär precis utanför porten och kunde springa ner och köpa en halv liter kall mjölk. Det fanns också många andra affärer, om man kunde behöva, på fem tio minuters gångavstånd.

Vår lägenhet hade en stor hall som vi inte använde som entré, dörren in till köket gick direkt från svalen och det fanns ingen anledning att gå omvägen genom hallen så där förvarade vi i stället allting. Där hade vi ett stort linneskåp med en oval spegeldörr och där i hallen hängde vi våra kläder.

Vi flyttade in i vår lägenhet i slutet av november, det var kallt och hade redan snöat. Vi eldade i den gröna kaminen i rummet och det blev varmt och gott. Antracit gav hög och långvarig värme. På morgonen när vi steg upp var det lite kallt för då hade kaminen slocknat. Då tände vi gasugnen och lät ugnsluckan stå öppen. Min man hade ju bott i en liknande lägenhet så han visste hur man gjorde. Vi skulle ju iväg till jobbet och då fick vi vänta med att elda.

Hygienen fick vi sköta i köket, värma vatten på spisen och slå upp i en plastbalja. En mätare till gasen satt i köket och man fick köpa gaspolletter i förväg, stoppa i mätaren och så släpptes gasen fram. Om man inte varit förutseende och lagt på polletter hände det att gasen tog slut innan vattnet var varmt. Toaletten var två trappor ner i svalen och den delade vi med två andra familjer. Man tog nyckel och toarulle med sig.

Vintern som låg framför oss det första året blev kall och två av veckorna var det riktigt kallt, minus 20 grader. Då var det svårt att hålla varmt, vi fick ställa väckarklockan på ringning mitt i natten för att gå upp och fylla på i kaminen. Antraciten förvarade vi i källaren och den skulle bäras tre trappor upp plus uppför den låga källartrappan. Det blev många turer upp och ner för trapporna de kalla veckorna vintern nittonhundra sextiotre. När det inte var så kallt ställde man om spjället och antraciten brann långsammare och höll värmen under längre tid.

Lägenheten låg i ett landshövdingehus och vi bodde på tredje våningen. Man gick in genom en port, utsmyckad med fina målningar med en vacker bild och ett vackert talesätt för varje årstid. Så här stod det: ”Vårda det vackra i vårens tid” ” Njut sommarens korta men ljuvliga tid”, ”Hösten den bjuder dig hemmets frid”, ”Vintern är lång men har dock sitt behag”.

Inne på den cementerade gården möttes man av soptunnor och piskställning rakt fram. Till vänster var brygghuset och en vattenkran där man kunde spola ur sin slaskspann. Piskställningen användes varje fredag av de flesta hyresgästerna och det hände att även jag piskade mattor för syns skull.

Det fanns sex uppgångar och det bodde fyra hyresgäster i varje uppgång. En del tvårumslägenheter bland annat till vicevärden men mest mindre lägenheter och så fanns det något som hette spisrum. Alla lägenheter i vår uppgång vette endast in mot gården. I spisrummet längst ner i vår uppgång bodde en ensam man och han hade ofta besök av törstiga kamrater. Där var det ofta livat och jag var orolig att de skulle sätta eld på huset för han hade en fotogenkamin och om de välte omkull den vet man inte vad som hade hänt.

Som jag tidigare sagt var det pärlspont på väggarna i köket. Dörrarna var stora vackra spegeldörrar. En bred fin ektröskel in till rummet från köket. Två fönster i rummet och ett i köket. Höga fina fönster med två rutor nertill och två mindre rutor ovanför dem. Mycket praktiskt när man hade småbarn, man öppnade det översta fönstret när man vädrade. På sommaren hade bågarna bara en ruta men när det blev kallt på vintersäsongen satte man in innanfönstren. Man lade vadd emellan, sen skruvade man ihop det hela och klistrade pappersremsor över springorna och genast blev det varmare. Man förvarade innanfönstren på vindskontoret under sommaren.

Uppe på vinden fanns också en stor torkvind där man kunde hänga sin tvätt. Det utnyttjade inte jag för jag gick till en tvättomat och betalade en slant för att tvätta lakan, handdukar med mera. Det var väldigt praktiskt. Man fick med sig rena manglade lakan hem. Småtvätt och senare babytvätt kokade jag i en stor kastrull på spisen. Sen fick jag förstås skölja i iskallt vatten. Sedan hängdes det upp utanför fönstret på sommaren eller på en ställning intill kaminen på vintern. Man kunde också sortera sin tvätt i en nätpåse och lämna in hos Gloria tvätt på andra sidan gatan. Man förseglade den med en stor patentnål med ett nummer på och sedan tvättades den med sitt innehåll tillsammans med andras tvätt. Det var nog det billigaste alternativet. Då var tvätten inte torr men hårt centrifugerad när man hämtade den. Så småningom köpte vi en tvättmaskin, den drog vi fram och ställde framför diskbänken där vatten och avlopp fanns.

När våren kom föddes vårt väntade barn. Möbleringen i vårt rum utökades med en babykorg. Köksbordet fick tjäna som skötbord mellan måltiderna. Badbalja och plastbyttor skulle ha plats. Blöjpaket och skötväska. Barnstol, barnvagn. Det var tur att vi hade vår stora hall. Där samlades det mesta. Där blev emellanåt ganska rörigt.

Jag kände mig bevakad av barnavårdscentralen så det var viktigt att det var rent och snyggt hemma. Innanfönstren togs ut och fönstren tvättades, det blev genast ljusare och friskare i vår lägenhet som vette mot norr och var ganska mörk eftersom vi bara hade fönster åt ett håll. Jag fick hembesök från barnavårdscentralen och klarade mig genom nålsögat. Jag var lite orolig att jag inte skulle bli godkänd och att dottern skulle hamna på barnhem, jag hade säkert blivit uppskrämd av någon. När jag nu tänker tillbaka på den tiden var det nog tur att dottern föddes på våren, allting var ju lite lättare med sommaren framför sig. Det mesta av sommaren tillbringade vi i mina föräldrars sommarhus.

I denna lägenhet bodde vi i tre år. Jag tyckte mycket om mitt hem och gjorde det så fint jag kunde utifrån kunskap och ekonomi. Enklare saker att ställa i bokhyllan köpte jag i Kahls kaffeaffär. Någon konst att hänga på väggarna var det inte tal om men enklare tryck och en batikvepa som jag gjort på en kurs prydde vi våra väggar med och vi tyckte att vi hade det riktigt fint. Alltid en duk och gärna en blomma på bordet. Krukväxter som passade i norrfönster som svärmors tunga och saintpaulia.

Jag kom ju från en annan verklighet och blev inte lite överraskad när det knackade på dörren och det skulle vara brandsyn. Det första de såg var sladden med strömbrytaren som letade sig in i kökssoffan. ”Vad är det här?” och så rev han sönder alltihop, så här får man absolut inte ha det STOR brandfara. Vi visste att det var så för den strömbrytaren tyckte vår dotter om att trycka på och någon hade gjort det när soffan var hopbäddad och det fanns faktiskt brännmärke på täcket, som tur var tog det aldrig eld.

En dag stod en dammsugarförsäljare i dörren och när han demonstrerade hur mycket damm det satt i våra nyinköpta möbler blev vi ju tvungna att bli med ny dammsugare, den gamla hade vi ärvt och den var inte så bra. Den nya köptes på avbetalning. Lägenheten hölls ren och fin, barnet hade alltid rena kläder och sängkläder. Hon var ren och fin och luktade gott. Värre var det kanske med hennes föräldrar. De hade ju inget badrum. Tvättade sig i en balja. När man stod där näck mitt på golvet och sotaren knackade på dörren då kunde man hålla sig för skratt. En gång i veckan gick vi till det allmänna badet och badade bastu och tvättade håret. Männen kunde gå oftare men för kvinnorna fanns bara onsdagen tillgänglig.

En annan gång när det knackade på dörren var det Anticimex som rusade in med ficklampa i högsta hugg, lyfte på allt som gick att lyfta på, lyste bakom tavlor, i alla springor de såg. Jag blev riktigt chockad visste inte vad de letade efter och hade aldrig hört talas om vägglöss. Vi hade inga vägglöss!

Det föddes ett barn till medan vi bodde i denna lägenhet. Nu hade vi två barn och barnavårdcentralen spökade fortfarande. Jag fick besök klockan tio en förmiddag. Då hade vi inte ens stigit upp barnen och jag. Kökssoffan var obäddad, tvättmaskinen påslagen mitt på golvet, rufsig i håret och i nattlinne öppnade jag dörren och där stod hon som skulle se till att allt fungerade i hemmet. Nu är det kört tänkte jag men döm om min förvåning av följande kommentar: ”Å en sådan förståndig ung mamma som har investerat i en tvättmaskin”. Tack för de orden, min skräck för barnavårdcentralen tog därmed slut och jag förstod att de var en resurs.

Efter åtskilliga besök på bostadsförmedlingen fick vi erbjudande om en modern lägenhet i Biskopsgården. Två rum och kök på 49 kvadratmeter. Ja tack sa jag, vi tar den. Så lätt var det inte, man fick inte tacka ja till en lägenhet som man inte hade sett så vi åkte till Biskopsgården och tittade på grannlägenheten eftersom den lägenheten som vi skulle få hyra fanns ingen som hade nycklar till. Allt skulle bara vara spegelvänt, i övrigt samma lägenhet. Nu när vi hade sett vad vi hade tackat ja till gick det bra att bli hyresgäst. (det var regler och byråkrati då också).

Den 1 juli 1966 flyttade vi in i Biskopsgården. Lägenheten i Gamlestaden skulle rivas, och tur för oss var det för vår treåriga dotters roligaste lek var att slå sjutumsspik i tröskeln mellan rum och kök. Hon spikade och vi drog ur spik och hon spikade igen. De andra hyresgästerna i huset hade redan flyttat så hon störde ingen med sitt bankande.

Det första vår dotter sa när vi tittade ut genom fönstret i vår nya lägenhet i Biskopsgården var: ”En skog, en skog, en skog”. Så lycklig hon var. En skogsdunge utanför fönstret, det hade vi inte riktigt förstått att hon hade saknat i Gamlestaden.

Så mycket lättare allt blev. Varmvatten och badrum. Ett mycket praktisk litet sittbadkar i två etage. En lagom stor kvadrat i botten för vår dotter att sitta och skvätta i. Höga kanter på karet så vattnet stannade i badkaret. Bekvämt för oss vuxna att sitta i på upphöjningen i ena ändan av karet.

En stor diskbänk i rostfritt med plats för torkställ där disken kunde stå och självtorka. Städskåp, gott om porslinsskåp, kylskåp, om än litet, skafferi. Under kylskåpet ett lagom stort skåp till barnens leksaker. Parkettgolv och linoleummattor. Balkong!!! Vi hade kommit till himmelriket. Maken hade gång och eller cykelavstånd till jobbet. Själv var jag hemmafru som det hette på den tiden.

Den ärvda kökssoffan fick bli kvar i Gamlestaden. Vi investerade i nya sängar, två stålsängar med nosagbotten och skumgummimadrasser. Den ena sängen med fällbara ben och lätt att skjuta in under den andra. Vi köpte begagnade tripp trapp trull sängar, men endast den största och den näst största sängen. Perfekt till dottern och sonen. Till att börja med sov sonen dock i sin spjälsäng.

Så såg det ut i vårt första sovrum, gott om lekyta på dagtid, trygghet för barn och närhet till föräldrar nattetid. Barnens sängar var så stora att vi vuxna kunde ligga i dem och en period visste man inte i vilken säng man vaknade beroende på hur mycket ”får jag sova hos dig?” det hade varit på natten. När barnet hade somnat var det enklare att byta säng än att bära tillbaka barnet.

Man vänjer sig fort, och tar det gärna för en självklarhet att man skall bo modernt. Det som vi verkligen uppskattade med vår lägenhet i Biskopsgården var balkongen. Vi bodde på andra våningen och jag hade fin utsikt över gården där det fanns en liten lekplats med sandlåda. Där kunde dottern och senare också sonen själva gå ut och leka och jag hade full uppsikt från balkongen. Där kunde jag samtidigt sitta och sticka eller virka. Balkongen låg i söderläge och ibland blev det för varmt men kvällarna var underbara. Här bodde många barn och det var många mammor som var hemma med barnen. Man kände sig aldrig ensam, barnen hade alltid någon att leka med och vi vuxna pratade med varandra både på gården och från balkongen.

Förutom dörren som gick till balkongen var det ett stort ”perspektivfönster” med persienner på vardagsrummets kortsida. Det släppte in mycket ljus vilket var härligt men också sol i rummet så persiennerna var ofta fördragna annars blev det för varmt inne. Framåt höstkanten när solen inte störde så mycket såg jag en dag att fönstren var riktigt smutsiga. Nu skulle de putsas, då och först då lade jag märke till fönstrens konstruktion. Fönstret skulle öppnas utåt och delas på mitten och ställas i vinkel som ett vanligt tvåluftsfönster. Det gick inte! Så fort jag började dela på fönstret sjönk det ner minst en decimeter. Jag blev livrädd att det skulle falla ner på gården och gå i tusen bitar. Fönsterputsningen fick vänta till maken kom hem. Då hjälptes vi åt men jag insåg att man inte skall ta vatten på det fönstret och tro att det blir rent. Jag nådde inte ens fram till fönsterbågen. Det fick bli en dammtrasa på sopborsten och damma rent. Utsidan av fönstret nådde man från balkongen så den sidan blev ren. Jag tror aldrig att jag tvättade rutornas insidor någon gång. Inte ens när vi flyttade. Dagens unga förstår nog inte vad jag försöker beskriva för idag har man i alla nya lägenheter två eller treglasfönster med gas emellan och tvättar bara två sidor, ut och insida. Dessutom är fönstren ofta lätta att hantera.

I övrigt var det en mycket praktiskt planerad och lättskött lägenhet. Vardagsrummet och sovrummet var egentligen ett stort rum. Väggen emellan bestod av garderober och en dörröppning. Ytterligare en dörr från sovrummet ledde in till köket vilket var praktiskt eftersom jag var mest i köket och kunde ha uppsikt på barnen när de lekte i rummet. I köket utfördes också de mesta sysslorna. Här i köket hade jag min tvättmaskin, här sydde jag mina och barnens kläder, här strök jag gardiner.

Nu bodde jag ju modernt så vi hade gemensam tvättstuga i källaren. Där bokade man tvättid genom att hänga upp ett litet hänglås på en tavla på dörren. Numera tvättade jag bara småtvätt uppe i lägenheten. I källaren fanns också ett förråd, ett cykelrum och en gemensam frysanläggning där man kunde hyra ett frysfack. Det gjorde vi en kort period. Troligen var där inte tillräckligt kallt för det blev dålig lukt, härsket luktade det.

Efter tre år i Biskopsgården föreslog mina föräldrar att vi skulle köpa ett radhus i Pölsebo. Vi hade själva inte tänkt tanken att vi skulle kunna köpa hus och slog ifrån oss. Vi har inte ett öre sparat och det har vi inte råd med. Föräldrarna stod på sig och var villiga att låna oss pengar till insatsen. De räknade på det hela och vi kunde inte säga nej till erbjudandet.

Så kom det sig att vi var några av de första som köpte hus i Pölsebo när generationsskiftet började här.

Damen vi köpte av var änka och trots att hon hade en inneboende som hjälpte till med trädgården tyckte hon att det var dags att flytta. Då hade hon bott här i trettio år. Året var 1969 och hon var glad att hon hade flyttat när höststormen Ada drog in över oss den 22 september. Vi var mindre glada för vi fick börja vårt husägande med att reparera taket. Många tegelpannor hade blåst ner på backen och många låg på sned. Extra tegelpannor fanns på vinden och de räckte till för att ersätta de sönderslagna. Nu var det bara för maken att få en livlina runt magen och klättra upp på det ca 9 meter höga gavelhuset och återställa taket till ursprungligt utseende.

Nu har vi bott här i drygt fyrtiofem år. Den första tiden var jag inte alls glad för vårt hus. Jag tyckte det låg instängt och jag gick ofta upp på andra våningen för att få lite utsikt. Den utsikten är numera bortbyggd av nya hus, friggebodar, uthus och garage. Så småningom vänjer man sig och det var ju underbart för barnen. Det blev dock lite dyrare än budgeterat och jag började arbeta deltid. Barnen fick en dagmamma i nästa gata och så hade de också sin mormor på gångavstånd.

Damen som flyttade ut ur huset flyttade förstås till mindre utrymme och kunde inte ta med sig alla möbler och överenskommelsen med henne var att hon fick lämna kvar det hon inte kunde ta med sig, och eftersom vi kom från en liten tvårumslägenhet kunde vi säkert få användning av en del.

Det blev en hel del användbara möbler som vi fick ta över och det är ungefär så vi har levt resten av vårt liv här i huset. Bland annat var det ett stort skrivbord som jag fick användning av när jag hade hemarbete som kartritare.

När grannen, också en äldre dam flyttade, fick vi ta över hennes köksmöbler och dem har vi kvar än idag.

Jag hade ställt ultimatum att det skulle byggas en toalett på andra våningen om vi skulle köpa huset. Toaletten som fanns i huset var placerad i källaren. En sådan där gammaldags med tanken separat uppe vid taket. ”Snöre” att dra i när man spolade. Vi fick ett bra pris om vi köpte två toalettstolar samtidigt så även toan i källaren byttes ut. Den vackra knoppen av porslin som satt i snöret på den gamla toaletten sparade jag dock och den sitter nu i ett ventilsnöre som prydnad. Tiderna förändras.

Andra saker som jag tycker är fint i vårt hus är mässingsvreden på elementen, de gamla låsen med stora nycklar på källardörrarna och handdukskrokarna av porslin.

Soffan som vi köpte när vi gifte oss var med oss i många år och den klädde jag själv om två gånger. Sedan gick det inte mer, nu började soffan bli nersutten och skumgummit i dynor och arm- och ryggstöd smulade sig och dammade. Nu fick det bli en hörnsoffa, mycket praktiskt när man ville vila en stund, inget slagsmål om vem som fick ligga på soffan, det fanns plats för två. Här fick vänner och många av barnens kamrater också plats.

Tiden gick och familjen växte, inte med fler barn men med hund. Katten Katt hade vi haft med oss från allra första början och han började bli till åren. Dottern tjatade sig till en golden retriever och nu fick vi verkligen hår i huset. Angorakatten var ingenting mot detta, dammsugaren gick mest varje dag. Vårt hem såg inte nystädat ut många timmar i taget trots att jag slet ganska hårt för att få det att se så ut. Det blir också spår efter hund och katt både i möbler och på golven. Katten Katt blev femton år och det varade inte länge förrän vi hade en ny katt. Den katten tog antagligen grävlingen och den ersattes med en tredje katt. Idag har vi en tio år gammal hund, en Lagotto. Det är vår tredje hund och om man räknar hundår är vi ungefär jämngamla alla i familjen.

När vi flyttade hit till huset fick barnen var sitt litet rum, när de var små låg hela ansvaret på mig att det skulle vara rent och snyggt men efterhand fick de själva ta hand om sitt revir.

Här i huset installerades en vävstol, trasor klipptes och mattor vävdes. Vävstolen har stått på olika platser, först i källaren, där var för mörkt och kallt. Sedan i vardagsrummet, där stod den bra, men det dammade! Senare, när dottern flyttat, i hennes rum. Många mattor har jag vävt. När min kropp sa ifrån att nu orkar den inte klippa trasor eller väva längre fick vävstolen flytta upp på vinden.

Barnen växte upp och flyttade hemifrån. De små rummen kunde användas till annat. Samtidigt som vi åldrades i vår familj åldrades våra föräldrar och så småningom tog deras liv slut och vi skulle rensa boet. Nu blev det förändring i radhuset. Ärvda möbler skulle få plats.

Idag har vi en blandning av allt. En del kvar av vår första bokhylla, ett vitrinskåp från makens mormors lägenhet som hon i sin tur tog över från den tidigare hyresgästen, ett litet vackert sybord från min mammas hem, en del praktiska hyllor från IKEA, En del kvar av hörnsoffan som borde gått till tippen för länge sedan. En ny (10 år gammal) soffa i vardagsrummet. En hel del saker på vinden.

Idag är jag inte så noga med städningen, jag tycker om att ha rena fönster men tycker inte om att putsa dem längre. Trägolvens lack börjar bli utslitet så nu har vi delvis skurgolv som vi inte skurar.

Jag är också en sådan människa som går på loppis så här finns skåp fulla med vackra gamla dukar och textilier.

Fönstren här i huset är 140 cm breda så gamla vackra broderade lakan med spets passar bra att sy om till gardiner. Om man syr på en bit på var sida blir det fina gardiner med lagom rynk.

Här i huset har vi bott längst tid men jag har minst att berätta om det. Förändringarna har kommit lite då och då och man tänker inte så mycket på det. Man har ständigt haft något projekt på gång. Tapetsera och måla. Vi har i stort sett gjort allt själva utan den sista målningen utvändigt och det nya taket, men nu orkar vi inte längre och har heller ingen lust. Det får bli nästa ägare som får göra sitt. Hoppas att de vårdar huset ömt när den tiden kommer, att de läser vad vi skrivit på golvet bakom kylskåpet när de river för att bygga nytt kök exempelvis. Huset har en historia, kanske delar av denna berättelse också skall få följa med när vi säljer.

Berättat av Åsa Andersson, född 1942, Göteborg (Isof, dagf01912)