Mellan stad och land (2007)

Rolf Glennvall berättar om Änggårdsbergen – en plats som förändrats med tiden.

Mellan land och stad – platser som förändras

Änggårdsbergen är en plats och ett område, som söderut är en förlängning av Botaniska Trädgården, och består av i princip tre höga bergskammar med mellanliggande dalgångar, och vars centrala delar bildar ett naturreservat. Verksamhet och aktiviteter som sker utanför kommer allt närmare dess kärna, d.v.s. själva naturreservatet med dess orördhet, djur- och växtliv samt tillgång för oss människor, och påverkar och förändrar som jag uppfattar och beskriver det enligt nedan:

Först mina personliga upplevelser:

De senaste elva åren har jag tillsammans med min hund Emilie, nästan varje vardag tillbringat ett par timmar där. Först genom enbart promenader p­å vägarna, men sedan fritt ute i terrängen och uppe på bergen. Där har nämligen varje år mellan 1/4 - 1/10 satts ut 50 stycken kontroller av Gbg Orienteringsklubb, att klara av efter egen tid och lust. Detta har Emilie och jag gjort de senaste tio åren, och är mycket roligare och stimulerande än att bara trava runt på vägrundor. (---) Eftersom terrängen är väldigt kuperad får man också mer kondition, vilket mynnade ut i en rolig sak: Min son Jörgen hade anmält sig till Göteborgsvarvet 1999, och utmanade mig. Jag antog utmaningen, men lovade att inte löpträna en meter, utan endast gå i bergen som träning. Jag klarade varvet på 2 timmar och blev slagen bara med 11 minuter. Detta vid 65 års ålder, och jag har därefter fortsatt åtta gånger till, och hoppas kunna hålla på länge än. Ett annat bevis på Änggårdsbergens ”konditionskraft” är att av de som klär om på Slottsskogsvallen för joggning/löpträning, väljer eliten bergen, medan vanliga motionärer håller till i Slottsskogen.

Djur- och växtlivet däruppe är omväxlande och rikt med älg, rådjur, harar, många fågelarter, bärplockning etc. och mycket vackert och stillsamt. Är man mitt i området, och blickar exempelvis mot norr, ser man bara berg och skog, och kan tro att man är i Norrland. Ändå vet man att det bara är 7 km fågelvägen till Gustav Adolfs Torg. Det är otroligt att ett sådant ”smultronställe” kan finnas så nära centrum av en storstad.

Som historieintresserad har jag dock en favoritplats: Längst fram på en av bergskammarna mot Mölndal finns två gravrösen och en grotta benämnd ”Valås stöva”. Här kan man sitta och blicka ut över landskapet, och föreställa sig hur våra förfäder levde för tusentals år sedan. Havet gick då in i dalgångarna, och grottan låg högt upp i berget, med ingång mot öster och soluppgången. Man levde ju på jakt och fiske, och utsikten var långt ut till havs över Askimsviken. Vattenlederna var ju dessutom de viktigaste kommunikationslederna med både vän och fiende.

Hur kommer det sig då att inte fler människor letar sig upp dit? Efter att själv dragit dit många ”hundkompisar” och frågat andra, är min personliga teori: ”Det är för jobbigt att ta sig upp för backarna och terrängen är alltför kuperad. Det kräver ibland annan klädsel och skor. Det är lättare att bara promenera i Slottsskogen.” På vintern är det ännu svårare, då snö och is ofta omöjliggör att ta sig upp. Endast enstaka skidåkare klarar det.

Förändringar och påverkan, på gott och ont

A. Högsbo skjutbana

Kommunen har länge önskat och förhandlat med skytteföreningen om att flytta, för att använda marken till bebyggelse och knyta ihop den med södra Änggården, och på sikt hela vägen runt med Eklanda Villastad och Mölndal. Enligt intendenten på föreningen är de mycket ovilliga, och har tydligen en trumf på hand, då de äger marken och inte bara arrenderar den. Problemet för oss hundägare är att vi inte kan gå upp de dagar de har skjutningar på grund av skotträdsla och dylikt. Det gäller väl för övrigt hela djurlivet i närheten där uppe.

B. Parkeringsplatsen

Här har tidigare funnits, för hundägare och andra långväga gäster till Änggårdsbergen, möjlighet att parkera. Detta har tyvärr ej varit på kommunal mark, och nu i högkonjunkturen har företagen återtagit sina parkeringsplatser. Eftersom Emilie är 12 år, orkar hon inte med den långa vägen över Dag Hammarskjöldsleden från Flatås-området för att komma upp i Änggårdsbergen. Jag måste då ta bilen runt till Eklanda och parkera på deras gästparkeringar, vilket kanske inte är så populärt hos dem. Å andra sidan: Anlagda parkeringsplatser ökar ”massvandringen”, vilket kanske inte är meningen med ett naturreservat.

C. Industri- och markhantering

I detta område, gränsande till berget, pågår stora och störande verksamheter, bland annat:

1. Avfallshantering

2. Betongfabrik

3. Grustag, där berget skalas bort bit för bit. Hur mycket och hur långt upp det gäller, vet jag ej.

4. Ny genomfartsväg mellan Dag Hammarskjöldleden och Söderleden har anlagts.

5. Ny stormarknad 421, med exempelvis ICA Maxi.

Allt detta är säkert nyttigheter, men de påverkar med sina luftföroreningar och framför allt är det ljudnivån, som kan störa livet däruppe.

D. Eklanda Villastad

Är under full utbyggnad med villor, parhus, skolor etc. och kommer sträcka sig runt bergen på det som är åkermark idag. Det är naturligtvis underbart för dem som flyttar dit att ha tillgång till naturen så nära inpå. Dessutom är det lättaste vägen, utan branter, att nå upp. Jag har redan sett förskolebarn i sina färgglada västar leka sig uppåt skogen. Skolan utnyttjar också bergen genom friluftsdagar med orientering. Barnen får då lära sig att vara ute i naturen med respekt för djur- och växtliv och ta vara på det unika vi har: Allemansrätten.

E. Sahlgrenska sjukhuset

Bygger ut ny maskinhall och nytt stort parkeringshus i gränsen till berget. Självklart nödvändigt, men även detta tror jag påverkar både luft och ljud i anslutning till naturen.

F. Mountain-bike

En senare tids fritidssysselsättning som dykt upp i Änggårdsbergen är mountain-bike. Dessa cyklister använder helst små djur- och upptrampade stigar, och stör inte bara promenerande utan måste ju med sin vilda framfart även störa djurlivet. Det har hänt mer än en gång att Emilie och jag blivit skrämda av dem. Dock skall sägas att de haft den goda känslan att själva köra i diket i stället för att ramma oss. Enligt intendenten på Botaniska finns det tydligen inget i lag eller ordningsstadga som förbjuder dem, så länge de inte är försedda med motorer.

Sammanfattningsvis önskar jag att Änggårdsbergen kommer att bevaras i all sin orördhet och tystnad, till både djurs och människors glädje och fromma.

Berättat år 2007 av Rolf Glennvall, född år 1934 (Isof, dagf00737)