Naturen för mig (2010)

Ingvor Hansson Parck berättar om vilken betydelse naturen haft för henne genom livet.

Mitt intresse för djur och natur började nog när jag vid två års ålder stod på kökssoffan och tittade ut på gården. Där var ett grått plank runt den och i ena hörnet växte stora buskar. Vid det tillfället jag minns, blommade de med blålila blomklasar. På ena plankväggen hängde en fågelholk och svarta fåglar flög in och ut ur holken. Det var mycket spännande. Detta hände på Hultmans holme i Göteborg i början av 30-talet.

Under somrarna hyrde mina föräldrar på Öckerö. Familjen vi bodde hos hade barn i min systers och min ålder. Det var roligt att ha en lekkamrat fast han var ett år yngre än jag. Från morgon till kväll lekte vi affär. En fisklåda var disk och där lade vi upp våra låtsasvaror: hästhovsblad = rabarber, maskrosblad = torsk, grodblad = spätta, fjolårets syrafrön = kaffe, sjösand = socker, salt, mjöl, allt beroende på behov, runda stenar = potatis, små stenar = pengar. Vissa dagar gick vi ner till stranden och vadade ut en bit för där kunde vi fånga cirka 5 cm stora sandskäddor. Vid den gamla pråmen, som vi använde som badbrygga, låg vi på mage och fångade småkrabbor. Både skäddor och krabbor förvarade vi sen i vattenfyllda plåtburkar, men när dagen var slut fick vi gå till stranden och hälla dem i havet igen.

Några år senare flyttade familjen ut till Långedrag, då en lantlig idyll. Visserligen låg det villaområden utmed spårvagnslinjen men då inte så tätbebyggt som nu. Vid vattnet låg en sommarrestaurant och en vinterrestaurant, strax intill hade GKSS sitt klubbhus och sin båthamn. En bit längre ut hade roddföreningen ett litet hus för kanoterna och vid Saltholmen låg kallbadhuset och intill gick båtar till södra skärgården. På den lilla ön Ängholmen hade lotsarna sina sommarstugor och dit kunde man komma via en bro.

Bergen var i allmänhet kala med ljungtuvor i skrevorna och i dalarna låga tallar som var knotiga och vridna av vinden. Längre från vattnet växte tallarna högre, här och var låg öde trädgårdar där bara husgrunderna var kvar, övervuxna av mossa och gräs. Där fanns också små ängar som tidigare varit odlade och i bergsskrevorna vattensamlingar. Det var mycket att utforska för en nykomling.

Det började med att jag utforskade trädgården. Där växte en gammal tall som vridit sig av stormarna och blivit ett fint klätterträd, där växte många höga raka furor, en gran som omfamnade en liten björk och massor av ljung uppöver berget bakom huset. Trädgårdsmästaren hade byggt grästerrasser som stöttades av stora stenmurar där krypflox och cerastium hängde ner över stenarna. På terrasserna hade han planterat fruktträd. Grusgångarna var kantade med kullersten och under dem bodde myror. Somliga var små och svarta, andra små och röda och de bet mig förfärligt på fötterna.

Bakom huset hade jag fått en gunga och en dag när jag var där fick jag syn på en liten ödla som var så söt. Jag böjde mig ner för att ta upp den, men den smet under en sten och där stod jag med ödlesvansen i handen. Vad hade jag gjort? Storgråtande, fortfarande med svansen i handen, rusade jag in till mamma och berättade vad som hänt. Hon tog lugn svansen ifrån mig och slängde den i slaskspannen och förklarade att en ny svans snart skulle växa ut på ödlan och att det var ett sätt för ödlan att komma undan angripare. Tröstad gick jag ut igen. Skatorna hade byggt ett stort bo med tak på, i en av de höga furorna. De flaxade och kraxade och förde ett fasligt väsen. Jag satte mig på gungan och försökte se vad de höll på med. Då fick jag se två ekorrar som retades med dem. Ekorrarna hade sitt bo i den stora granen utanför vår tomt. Ekorrarna rusade upp och ner för trädstammarna och skatorna flaxade efter dem för att försöka bita dem, men det lyckades inte.

En bit från min gunga hade skogsmyrorna börjat bygga en stack intill en trädstam. De kunde också bitas fick jag lära mig, så nära den gick jag inte gärna. Istället utvidgade jag mitt forskande till gärdsgården och ängen utanför grinden. Utmed gärdsgården växte björk-, sälg- och aspsly. Ängen var full av blommor som jag inte visste namnen på, så jag plockade en stor bukett till mamma och gick hem och frågade henne. Hon lärde mig en del, men när min storasyster kom hem fick jag lära mig fler. Där var vit- och rödklöver, prästkragar, teärenpris, tjärblomster, olika syror, maskrosor, ängsvädd, smörblommor, fibblor, rölleka, blåklockor, grodblad, gulmåra, gulsporrar, förgätmigej, myskmadra, snårvinda, käringtand, hundkex, kråkvicker, ögontröst, och många fler, för att inte tala om alla sorters gräs. Timotej och darrgräs plockade jag mest i mina buketter. I skogen blommade harsyra och skogsstjärnor.

På ängen hittade jag också spindlar, gullhönor och en hel del skalbaggar som jag av okänd anledning aldrig brydde mig om, bara noterade att de fanns där. Ramsan: Gullhöna, Gullhöna flyg, flyg i morgon blir det vackert väder, då får vi nya kläder. Den lärde jag mig och rabblade när jag fångat någon.

På andra sidan vägen var en aspdunge. Den tyckte jag mycket om, för att löven på asparna prasslade som musik hur lite det än blåste. I bergknallen bakom dungen var en fördjupning och i ena kanten av den rann en källa upp, så där fanns alltid vatten. Den kallades för ”sköljedammen”, för där hämtades vatten till tvätten när brunnarna sinade. Bakom och vid sidorna om dammen tog ljungen och tallskogen vid. I någon av tallarna där hade en kattuggla sitt bo. Hon hoade åt mig ibland. I dammen fanns det många lustiga djur. Vattenloppor, skräddare, mygglarver och om vårarna grodägg, som blev rompetroll, som blev grodor. Där vid dammen satt jag ofta och tittade på trollsländorna som pilade fram och tillbaka över vattnet. Ibland vilade de på något gammalt grässtrå.

Under mina ensamma strövtåg den här tiden, fick jag för mig att jag kunde tala med både växter och djur och att alla talade till mig bara jag var tyst och inte väsnades i skogen. Därför lärde jag mig att smyga så tyst det bara gick, när jag rörde mig i skogen. Lite av den känslan har jag kvar än och vill helst inte prata eller klampa när jag är i skogen.

När jag lärt mig simma fick jag uppleva lite av vad havet hade för invånare. Värst var de röda maneterna med sina långa trådar. Fick man dem om armar eller ben, brände det som eld långt efteråt. De små blå maneterna var bara gelé, som inte brändes. På de sluttande släta berghällarna satt, i vattenbrynet, sjötulpaner med rakbladsvassa kanter. Kanade man över dem blev man illa tilltygad och blodet rann, dock inte så länge. Bland dem fanns också små snäckor som kallades kubång¹. Blåstången som växte i vattenbrynet innehöll ofta småfisk och tångräkor. Tångräkorna kunde man få innanför baddräkten om man låg och skvalpade i tången. De kittlade vådligt och baddräkten måste av för att få bort dem. Blåstången var också rolig att trycka sönder blåsorna på, för det sa ”plopp” och vattnet sprutade. Blåmusslorna växte också i tången och på bergssidorna i vattnet. De använde vi som agn när vi fiskade krabbor och ibland vid annat fiske. Ibland tog vi hem och kokade dem.

Det var ett äventyr när jag för första gången fick följa med min morbror och pappa ut för att fiska. Vi packade ner i en stor korg, dörjar, knivar, termosar med kaffe och en stor packe smörgåsar, oljekläder och ett paket fisk som skulle användas till agn. Allt stuvades sen in i båten innan vi klev ombord och morbror satte igång aktersnurran. Han tog sikte mellan några öar och det tog en god stund innan vi var framme och kunde kasta draggen. Båten guppade och det kluckade när motorn blev avstängd. Sen kom knivarna och fiskarna fram, som skulle vara till agn, och de fileades och skars sen i små bitar lagom att fästa på krokarna. Så kastade vi ut linorna och räknade hur många famnars djup vi trodde fisken sam på. Det blev en lång väntan och många ”sök” efter vilket djup fisken befann sig. Så plötsligt nappade det för morbror, sen för pappa och så för mig. Första fisken fick jag hjälp att kroka av men sen sa pappa, att ska du vara med, så får du jobba själv. /…/

Så följde några år i Göteborg igen. Staden med de vårvackra parkerna och fina alléerna. Syrendoften var berusande vid trädgårdsföreningen och kastanjeträdens blomprakt majestätisk. Då hördes åter koltrastens sång trots motorbuller och spårvagnsgnissel. Kajorna flaxade kring kyrktornen och tidiga mornar kunde man höra trutarnas kärlekssång där de stod på skorstenarna. Då västanfläkten svepte in luktade det salt och tång ett ögonblick, innan avgaserna tog över. Gråsparvar och pilfinkar pickade smulor på trottoarerna, duvorna satt och solade sig på Karl IX och hans häst, eller slogs med trutarna om resterna av en slängd smörgås eller tappad glass.

Kanalvattnet var grönt av alger. Råttorna ilade snabbt och tyst mellan stenarna och avloppsrören. Humlor och bin drack nektar ur maskrosorna i grässlänten och en och annan trollslända svirrade i vattenbrynet.

Nog fanns det natur i staden också, men hur många märkte det? Alla människor rusade utefter gatorna, sprang efter spårvagnar och bussar, knuffades för att komma fram. Stadsborna hade alltid bråttom som myrorna i vår gamla trädgård.

Efter några år bytte jag miljö igen och flyttade söderut till Malmö. Det var en platt stad, med många vackra parker. /…/ Vi köpte en avstyckad gård utanför Eslöv och flyttade dit. Till att börja med bodde vi kvar i Malmö medan vi renoverade boningshuset. /…/

Efter tjugosju år i Skåne återvände jag till Bohuslän och bosatte mig i en radhuslänga. Jag hade under åren glömt hur kuperad terrängen var och landskapet hade förändrats. De kala bergen hade blivit betydligt grönare, ljungen och träden växte nu nästan ända upp till toppen. Det var skönt att få se havet igen och alla de vilda blommorna, även om artrikedomen minskat. I min lilla trädgård satte jag ner kryddväxter och odlade perenner, men myrorna stal blåsippsfrön från grannen och vitsippor, svalört och brunört dök upp av sig själva. Jag satte upp ett par fågelholkar på väggen och där har jag haft blåmesar, talgoxar, pilfinkar och nu senast gråsparvar häckande. De senaste fick tre kullar förra året. /…/

Nu sitter jag och njuter av att kunna se ut över en fjord i mitt älskade Bohuslän och följa årstidernas växlingar. Jag har ett långt liv bakom mig så orken räcker inte till att odla längre. Nu bevakar jag himlen istället. Där utspelas nästan varje dag ett skådespel, med hjälp av fantasin.

Min förhoppning är att alla barn tidigt skall få lära sig om naturen i sin hembygd. Det är rysligt tråkigt att vuxna har så dåliga kunskaper, för se vad de ställer till det i naturen. Alla skulle bli mycket gladare och lyckligare om de visste mer om floran och faunan omkring dem. Det är bråttom nu att betala för de skador vi gjort vår jord de sista 150 åren.

Berättat av Ingvor Hansson Parck som också gjort illustrationerna, född 1929, Göteborg och Stenungsund (utdrag från Isof, dagf01238)