Storstrejken 1909

Under 1900-talets första år rådde ständig oro på arbetsmark­naden; arbetslösheten var stor, strejkerna många, och konser­vativa krafter försökte med alla medel att motverka den nya radikalismen. Oron kulminerade i 1909 års storstrejk.

Detta år hade arbetsgivarna en mycket stark ställning, de hade bland annat lyckats få igenom sina krav på en § 23 i avtalet med LO. Enligt denna paragraf ägde arbetsgivarna till exempel rätt att ”fritt antaga och avskeda arbetare”. Eftersom arbetsgivarnas ställning var stark såg SAF chansen att få igenom ytterligare krav; 163 000 arbetare skulle lockoutas om inte kraven uppfylldes. Arbetstagarna ville emellertid inte ge vika längre, och LO svarade med storstrejk. Lockouten inleddes den 26 juli, och storstrejken den 4 augusti. I slutet av augusti kunde en del arbetare få återgå till sina arbetsplatser, men flertalet var lockoutade ända tills oktober månads utgång. Ingen av parterna vann några särskilda segrar under konflikten.

Det var lugnt i staden under storstrejksdagarna. Krogarna var stängda, och arbetarna passade på att ta ”semester”. Många åkte ut till Krokäng på Hisingen, som vid den här tiden var arbetarrörelsens eget nöjesfält. Här hölls öppet under hela strejken, dels för att förströ arbetarna och deras familjer, dels för att förhindra bråk. Under båtfärden dit ut passerades strejkbrytarbåten ”Lompe-Lena”. Vid ett sådant tillfälle lär kvinnorna ha vänt ändan till strejkbrytarbåten, hivat upp sina kjolar, och daskat sig i baken – en nog så dramatisk demonstration. Min mormor, som var med vid tillfället, berättar om hur båten fick kraftig slagsida genom att alla uppretade passagerare samlade sig på den sida av däcket som vette mot ”Lompe-Lena”. Det sägs också att man brukade sjunga under båtfärden: ”Nu storstrejkar vi med ordning å pli/ å ingen får jobba med strejkbryteri”.