Rätten till ortnamn

Ingen kan äga ett ortnamn, men alla har rätt till det.

Ortnamnen är en del av vårt immateriella kulturarv. De har en stark koppling till identitet och hemkänsla, de har tydliga band till vår historia och samhällets utveckling över tid.

Ortnamnen är starka symboler som är tillgängliga för alla – ingen kan äga ett ortnamn! De avspeglar också den samhällsstruktur som existerar vid namngivningstillfället. De visar vilka värderingar och vilka samhällsfrågor som var viktiga vid tiden för namnets tillkomst och blir på det sättet en slags nyckel till vår historia.

Ortnamnen kan också vara en statusmarkör och detta är särskilt tydligt i urbana miljöer där socioekonomiska förhållanden blir en del av vad namnen signalerar. De kan skapa samhörighet, men också avstånd. I en mångkulturell namnmiljö med språklig variation är det särskilt viktigt att skapa namn som inte får en exkluderande verkan. Det är en demokratisk rättighet att ha tillgång till namnen, att inte kräva särkunskaper för att kunna skriva och använda ortnamnen i vardagliga sammanhang.

Det är viktigt att skapa en medvetenhet kring namngivning, tänka jämlikt och tänka på att olika historiska skeenden finns att ta hänsyn till och även arbeta med att spegla de olika samhällsskikten. Att frigöra sig helt från ett oönskat historiskt arv är svårt och kräver balans och eftertanke. Ortnamnen har ett starkt symbolvärde och man behöver sätta in namnen i ett sammanhang och ha kunskap om hur och när de har tillkommit. Att ändra ett ortnamn är också en stark symbolhandling som manifesterar makt och detta kan användas på olika sätt och då behövs eftertanke och långsiktighet i namnbeslutet.

Ortnamnen är titthål bakåt i historien och de bidrar till förståelsen av samtiden, de är berättelser som alla bidrar med sin del av kulturarvet och kontinuitet och om dagens namngivare gör tydliga val utifrån medvetenhet och kunskap om god ortnamnssed skapas samhörighet, stabilitet och hållbarhet i dagens urbana namnmiljöer.