Språkpolitik i Sverige

Alla ska ha rätt till språk. Det är ett av de fyra överordnade målen för svensk språkpolitik.

Den svenska riksdagen beslutade den 7 december 2005 om en samlad svensk språkpolitik med fyra överordnade mål:

  • Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
  • Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
  • Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Språklagen och minoritetslagen

Sverige har sedan 1 juli 2009 en språklag som befäster språkpolitiken.

Sedan den 1 januari 2010 finns också en lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

Dessutom finns det andra lagar som reglerar språkanvändning i särskilda områden , till exempel myndigheters och domstolars språkbruk eller myndigheters skyldighet att vid behov anlita tolk och översättare.

Språkpolitiken gäller alla språk i Sverige

Svenskan är enligt språklagen huvudspråk och det samhällsbärande språket.

Fem språk har ställning som nationella minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch. Ställningen som nationellt minoritetsspråk innebär att Sverige tar ett kulturpolitiskt ansvar för att dessa språk ska leva vidare. Minoritetspråkstalare har rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter i de regioner som tillhör ett kallade förvaltningsområden för språket.

Även det svenska teckenspråket har en ställning som på många sätt motsvarar de nationella minoritetsspråken. Teckenspråket fungerar som modersmål för döva, som också kan lära sigsvenska och andra språk som skriftspråk. Många hörselskadade har också teckenspråk som ett av sina språk.

Genom invandring bor det också många personer i Sverige som har andra språk än svenska som modersmål. Också dessa personer och dessa språk omfattas av språkpolitiken och gällande lagar.

Varför behövs en språkpolitik?

Sverige var fram till ett par decennier sedan ett samhälle där svenskan ansågs vara det enda modersmålet av betydelse. I dag talas dock cirka 150–200 modersmål i Sverige, och engelskans roll i det svenska samhället växer.

Språk blir också ett allt viktigare inslag i människors liv. Att allt fler skriver och läser stora textmängder i sitt yrke är ett exempel på det. Ny teknik skapar många nya hjälpmedel och en allt mer teknikberoende språkanvändning, till exempel ordgissning i mobilens sms-funktion, stavningskontroll i e-postprogrammet och talstyrda telefontjänster.

När vi är många människor med olika behov, förutsättningar, och inte minst olika modersmål som ska leva tillsammans i ett språksamhälle, kan det behövas en språkpolitik. En språkpolitik kan formulera vissa övergripande regler för hur myndigheter och andra institutioner ska tänka i sitt arbete när det gäller språkanvändning och språkval. Språkpolitiken kan också formulera utgångspunkter som gäller när nya lagar blir till.

Lagstiftning om namn

Även namnen i Sverige omfattas av olika lagar och bestämmelser. Personnamnen (förnamn och efternamn) regleras i lagen om personnamn (2016:1013) och ortnamnen är skyddade genom hänsynsparagrafen God ortnamnssed i kulturmiljölagen (1988:950, ändrad 2013:548) . Du kan läsa mer om detta i våra kunskapsbanker om namn:

Ortnamn i Sverige: Ortnamnsvård

Personnamn i Sverige: Lagstiftning om personnamn

Språklagar i andra länder

Många länder har lagar som som anger vilket språk som ska vara officiellt eller officiella språk i landet. Finland, Frankrike och Polen har en sådan språklag (läs mer om Finland nedan). I till exempel Nya Zeeland jämställs det nyzeeländska teckenspråket och maori med engelska i grundlagen, och i Mexiko jämställs 62 minoritetsspråk och det mexikanska teckenspråket med spanska. Att språklagarna skiljer sig åt mellan olika länder beror helt enkelt på att språksamhällena ser olika ut.

Finland

Finland har två nationalspråk, det vill säga officiella huvudspråk: finska och svenska. I den finska språklagen anges detta. I den finska grundlagen står det dessutom att varje medborgare har rätt att använda antingen finska eller svenska i domstol och i kontakt med myndigheter. Det finns också lagar som gäller inom särskilda områden, till exempel lagar som bestämmer hur språk ska användas i utbildningssammanhang och inom hälso- och sjukvården.

Norge

I Norge talas två varianter av norska: bokmål och nynorsk. Bokmål talas av flest personer och främst i den östra delen av Norge. Nynorsk talas mest i den västra delen. I den norska grundlagen finns ingen bestämmelse om vilka språk som är officiella. Däremot finns en formulering om att bara den som talar landets språk kan arbeta i den norska regeringen. Med landets språk menas underförstått både bokmål och nynorsk. Det finns en språklag i Norge som anger att bokmål och nynorsk är jämställda språk. De som jobbar på myndigheter i Norge förväntas kunna båda språken och skolelever lär sig båda.

Danmark

I Danmark finns det ingen grundlag som anger vilka de officiella språken är. Det finns dock en lag om rättskrivning. Lagen anger att en myndighet, den danska språknämnden, beslutar om rättskrivning på danska. Rättskrivningsreglerna publiceras i rättskrivningsboken. Myndigheter och skolor förväntas rätta sig efter den.

Isof och språkpolitiken

Isof har uppdrag från regeringen inom språkpolitiken. Enligt instruktionen ska vi:

...följa tillämpningen av språklagen och verka för att den offentliga förvaltningen använder svenska som huvudspråk och de nationella minoritetsspråken enligt gällande lagar och förordningar

Förordning (2007:1181) med instruktion för Institutet för språk och folkminnen, 2 § Länk till annan webbplats.

Språkpolitiskt arbete på Språkrådet

Ansvaret för det språkpolitiska arbetet ligger framför allt på avdelningen Språkrådet. Det språkpolitiska arbetet består till exempel av att vi:

  • följer och rapporterar till riksdag och regering om förändringar och utvecklingstendenser i samhället som har betydelse för det svenska språkets, teckenspråkets och de nationella minoritetsspråkens ställning,
  • informerar allmänheten om den svenska språkpolitiken och motiven för den,
  • upplyser andra myndigheter om vad den svenska språkpolitiken betyder för dem,
  • uttalar oss i aktuella frågor av språkpolitisk karaktär,
  • gör undersökningar av läget för språken i Sverige,
  • deltar i nordiskt och internationellt språkpolitiskt samarbete, och
  • deltar i statliga utredningar och särskilda kommittéer och styrelser som diskuterar språkpolitik.

Isof är ingen rättsvårdande myndighet. Det innebär att vi inte kan ålägga andra myndigheter att följa språkpolitiska lagar och förordningar. Rådet kan bara informera om de bestämmelser och den språkpolitik som finns.